Kvinnor är det moderna livets förlorare
Kvinnorna har lurats in i det moderna sättet att leva, och de förlorar på det. Det är grundtesen i Anna Björklunds smarta och roliga debutbok.
Bild: Annica Eklund
Sedan hon först dök upp i offentligheten och gjorde sig ett namn som en av de stridbara deltagarna i Della Q-podden har jag varit lite rädd för Anna Björklund. Det fanns något hänsynslöst hos henne, något brutalt självsäkert som påminde om de coola tjejerna på högstadiet. När de talade visste de att vi andra måste lyssna, sådan var naturens ordning.
Och Björklund visste hur man provocerade: i en tid av kroppspositivism skrev hon texter till bantningens försvar, när andra kvinnor anslöt sig till Sheryl Sandbergs lean in-feminism där jobbet prioriterades framför barnen hyllade Anna Björklund hemmafrulivet.
Efter att i många år ha skrivit uppmärksammade krönikor bokdebuterar Björklund nu. Kvinnomanualen är en samling om åtta essäer; de handlar om mat, sex, arbete, kläder, moderskap, skönhet, hushåll och lycka. Grundtesen är, kort sagt, att moderniteten är ett stort lurendrejeri som framför allt kvinnorna har förlorat på. Den sexuella revolutionen, halvfabrikaten, den aktivistiska feminismen, drivet att vara duktig och jobba mycket – de har alla lovat något som aldrig infrias utan bara leder till depression, utmattning och fetma.
”Den kvinnliga oskulden, som förut fungerat som säljargument, har blivit något de flesta helst verkar vilja slarva bort på någon språkresa och sen aldrig tänka på igen”, konstaterar Björklund och retar förmodligen gallfeber på nittio procent av Aftonbladets läsekrets. I en värld av p-piller, girlbosses och Tinder visar det sig att det mest revolutionära man kan göra är att gifta sig ung, skaffa många barn och jobba hemifrån. Anna Björklund försöker ta sig ur ”modernitetens svek” genom jägarexamen, gjutjärnsgrytor, klädsömnad och möbelsnickeri. Hon blandar målarfärg av krita och benlim, lagar gräddsås med väninnorna och skryter om att hennes make aldrig har startat en tvättmaskin.
Är det menat som provokation? Anna Björklunds kritiker skulle nog säga det, men jag tror faktiskt inte att det är avsikten. Bakom det mer uppenbara poserandet (”hushållet var en sport för vinnare”) tonar bilden fram av en ung människa som har försökt leva enligt gängse samhällsnormer och insett att de inte fungerade för henne.
Det är lätt att, som kvinna i trettioårsåldern, känna igen sig i den där tidiga tvåtusentals-ångesten som beskrivs i Kvinnomanualen. Millennialgenerationen, som både jag och Björklund tillhör, måste vara en av de mest ätstörda någonsin. Vi växte upp med influencers som systrarna Olsen, Paris Hilton, Nicole Richie och Christina Aguilera, samtliga svävande någonstans strax ovanför 34 kilo-strecket; vi prackades på ett mode där jeansen var så lågt skurna att minsta millimeter underhudsfett såg ut som oförlåtliga valkar; kulturen var översexualiserad och i tidningarna speglade vi oss i kvinnor i rosa mjukisbyxor med playboylogga på rumpan och putande silikonklyfta.
Parallellt med detta växte alltså den nya feminismen fram. Den skulle befria, men låste in den också, fast på ett annat sätt. ”Det var tydligt att det de högljutt kallade ’systerskapet’ egentligen var en stenhårt villkorad in-grupp. De sa sig hata hierarkier men älskade att se andra kämpa för att bli insläppta”, skriver Björklund. Mean girls, alltså, flera av dem lika slipade karriärister som någonsin en modeinfluencer.
Så vad ska man göra om man inte passar in vare sig bland de sexiga partybrudarna eller feministerna? Bli som en man? Nej, det är ju inte heller någon lösning. Anna Björklund har alltid vägrat ansluta sig till dem som lite elakt kallas för ”pick me-girls”, tjejerna som i utmattning, vredesmod eller desperation vänder sig mot sitt eget kön och i stället härmar karlarna. De hånar den traditionellt kvinnliga vurmen för vackra kläder och smink och säger sig i stället vara mer intresserade av öl och politisk filosofi. Men, som Björklund lakoniskt konstaterar efter att ha arbetat på IKEA: ”Jag vadade genom konsekvenserna av det manliga psyket hela dagarna; i hangaren i Kungens Kurva och den hjärndöda åttan jag fick gå som en effekt av det som kallades innovation och modernitet.”
I stället återvänder Björklund till, ja, stenåldern. Hon har tittat lika djupt i evolutionspsykologin som någonsin professor Jordan B. Peterson; här finns ett lite popkulturslängigt teoribygge om jordbruket (och industrialiseringen) som uttåget ur Edens lustgård, ett resonemang som blandar myt, religion och psykologi på ett sätt som förmodligen skulle göra den kanadensiske gurun stolt. Människan har kommit för långt bort från sitt ursprung, och i synnerhet kvinnor tvingas kväsa sina naturliga instinkter, med de förväntade negativa konsekvenserna.
I Kvinnomanualen finns en större, övergripande berättelse som handlar om att förändras och förmildras av det mest kvinnliga av allt, moderskapet. Här tecknas den klassiska bildungsromanens kurva: från ung, hungrig och vassarmbågad till äldre, stadgad och moderlig. Barnen, noterar Björklund, är kvinnans stora svaghet: ”för dem kan hon ändra allt”. Som nybliven mamma kan jag inte annat än hålla med; ett barns ankomst är liksom spiken i kistan för alla likhetsfeministiska böjelser. Biologin är en ångvält och det oxytocinpåslag som följer av att amma sitt väldoftande spädbarn låter sig inte snackas bort med löften om högre pension om man bara jobbar lite mer.
Kvinnomanualen är något spretig; Björklund har alltid haft en tendens att svinga vilt och det fortsätter hon med här. Men hon är smart och rolig, och villig att göra sig obekväm. Jag hade kanske önskat mig lite mer djup här och var, och kanske till och med något så tråkigt som en klassanalys (det liv Björklund saluför levs i dag uteslutande av den välbärgade undergrupp av medelklassen som kallas för ”the laptop class”). Men på det stora hela är detta både underhållande och uppfriskande läsning.
***
Läs fler recensioner i Fokus:
