Kvinnor som pratar om män

I en recension av filmen »Burlesque« i Dagens Nyheter nyligen tog Jane Magnusson upp »The Bechdel Test«. Testet prövar den kvinnliga representationen i en film och härstammar från en seriestripp, signerad Alison Bechdel från 1985. Två av karaktärerna i serien diskuterar film. Den ena säger att hon aldrig mer kommer att se någon film om den inte har två namngivna kvinnor som pratar med varandra om någonting annat än en man. Det minimerar utbudet ordentligt.

»Burlesque« passerar förvisso galant med två kvinnor i bärande huvudroller. Men det handlar egentligen om så mycket mer än att klara testet. Det är bara en ögonöppnare.

Vi kan titta på årets Oscarsfilmer. Även om den flerfaldigt nominerade »The King’s Speech« passerar testet då den innehåller en kort perifer diskussion mellan kungens fru och dotter om en leksakshäst, och även om huvudkaraktären Ree i fadersdramat »Winter’s Bone« pratar ett par gånger med sin mor och syster, så framträder en tydlig trend.

Vi kan också vända på resonemanget. Hur svårt är det att hitta en film där två namngivna män pratar med varandra om något annat än en kvinna?

Den amerikanska före detta manusförfattaren Jennifer Kesler opponerade sig mot att hennes kvinnliga roller och deras diskussioner allt som oftast var tvungna att strykas. Svaret hon fick från branschfolk var helt enkelt att publiken inte vill lyssna på en massa kvinnor som pratar om sådant som kvinnor pratar om.

Ekvationen anses enkel. En film där män pratar med män om sådant som män pratar om, ses av båda könen. Motsatsen ses bara av kvinnor, och därmed tappas halva publiken. Så ser synen på publiken ut i Hollywood, den industri som formar större delen av västvärldens kulturdiskurs.

Men där har de missuppfattat något, menar Jennifer Kesler på sin blogg. Vad publiken inte vill se är en irrelevant diskussion mellan två underutvecklade rollfigurer som inte har något att göra med filmens handling. Kruxet är att majoriteten bärande roller är just »den vita mannen«, som resten ska förhålla sig till.

Ytterligare ett problem ligger i den slutsats Jane Magnusson formulerade i sin recension: att man för att göra en Hollywoodfilm som klarar Bechdel-testet också måste göra »vissa eftergifter«. I »Burlesque« stavas de raffset.

Hollywoods syn kan komma att straffa sig i längden. Även om det fortfarande finns män – och kvinnor – som helst ser att den kvinnliga rollfiguren håller tyst och ser snygg ut, utgör de trots allt en minskande grupp.

Lär dig mer om »The Bechdel Test« här.