Lagom är så lagom svenskt

Vissa ord i den svenska ordskatten sägs vara oöversättliga. Detta eftersom de antas uttrycka unikt svenska erfarenheter. Ett exempel är ”fika”, som ju är så mycket mer än ett "coffee break". Ibland nämns "vemod": bevisligen ett översättningslån från tyskans Wehmut, men känslan är kanske mer kongenial med lövlösa höstbjörkar i ett mulet Skandinavien än med vinodlingar i Moseldalen.

Men de oöversättliga ordens okrönte konung, som mer än något annat uttrycker svenskhetens väsen, är förstås "lagom".

Ordet är ursprungligen en böjningsform av "lag" och betyder "enligt lagarna". Men i folkmedvetandet är "lagom" att dela någonting så att det räcker "laget om" – man brukar här föreställa sig vikingar som delar på ett horn mjöd. Så blir lagomheten en sammanfattning av våra finaste ideal: förhäv dig inte, tänk på andra, visa hänsyn, vi är alla jämlika, och så vidare.

Men även om vi håller lagomheten synnerligen högt är vårt anspråk inte unikt. Vi har goda medtävlare i de antika grekerna, som nästan från begynnelsen var besatta av att vara lagom. I Hesiodos (700-talet f.Kr.) Verk och dagar, en lärodikt som är snäppet senare än Homeros och därför ett av de äldsta verken i den europeiska litteraturen, råder skalden sin bror om hur man bör leva. Dikten anses markera ett skifte från Homeros hjältars krigiska hederskultur till en mer jordnära och bondförnuftig tillvaro – om anakronismer är tillåtna, och om Marx har plats att vända sig i graven, kunde man kanske kalla den "småborgerlig". På diktens sexhundranittiofjärde rad sägs på klingande hexameter metra fylassesthai: kairos d’ epi pasin aristos.  

En inte fullt lika klingande svensk översättning kunde vara: "ge akt på proportionerna! Kairos är alltid bäst". Det kursiverade ordet är mycket svåröversatt. Det tycks ofta betyda att utifrån omständigheterna göra rätt sak – hos grekiska retoriker betyder det till exempel "tajming". Men i detta sammanhang funkar inte tajming, och lexikonet föreslår i stället "due measure". Alltså "med rätt mått".

Hur skulle aktgivande på proportioner plus rätt mått kunna vara något annat än "lagom"? Det tycks dessutom vara ett sådant lagom som passar när man, som vikingen, med sina kamrater "ur hornen tömmer mjödets must".

Hesiodos fick efterföljare. I Theognis (500-talet f.Kr.) tusen verser långa samling av elegiska distika upprepas frasen meden agan, "var inte överdrivet…", med olika knorr: "var inte överdrivet ivrig: måttfullhet är bäst i allt". Lite senare, med en ordalydelse som känns igen från Hesiodos: "var inte överdrivet ivrig: kairos är bäst i allt". Man ska inte heller vara överdrivet "besvärad", och på ytterligare ett ställe broderas poängen ut: "var inte överdrivet sinnestung i motgångar eller glad i medgångar: en god man bär varje börda".

Frasen fick stå för sig själv, alltså utan knorr, ovan porten till oraklet i Delfi. "Var inte överdrivet…" blev då till det kärnfulla generaliserade påbudet "inga överdrifter!". En svensk hypotetisk motsvarighet vore väl kanske om någon över ingången till domkyrkan i Uppsala på lutherskt vis hade spikat upp ett lika kärnfullt och generaliserat: "Lagom!".

Tätt intill meden agan stod i Delfi en annan uppmaning: gnothi seauton, "känn dig själv". Tanken har väl urvattnats kraftigt, kommit att bli en klyscha. Hos självhjälpsexperter och livscoacher betyder väl ordet nu något i stil med "lär känna dina känslor". Så inte hos grekerna, där det i stället betydde: "förstå dina begränsningar". Ett centralt påbud: Sokrates var ju världens visaste man eftersom han visste vad han inte visste, alltså kände sina gränser. Den som inte gjorde det begick hybris. Vi tänker vanligen på hybris som ett övermod, men egentligen är hybris alla slags förbrytelser som bygger på att naturliga gränser inte iakttas. Det är inte för intet som en gränsöverskridande varelse kallas för "hybrid".

I den grekiska tankevärldens rätt snåriga släktträd är hybrisen svår att passa in. Solon (640-560 f.Kr), en av Greklands sju vise, menade liksom Theognis att "övermåttet föder hybris". Den tebanske skalden Pindaros (518-438 f.Kr), som skrev hyllningssånger till segrare i idrottstävlingar – en grekisk Nick Borgen – menade i stället att hybris var övermåttets moder. Om båda hade rätt får man väl säga att hybris och övermått levde i symbios, kanske rentav i incest. Den som någonsin har upplevt hur någon fräckt tar den sista kakan, i Finland kallad "svenskbiten", förstår att grekerna var någonting på spåren.

Men helt på banan var de ändå inte. Vi närmar oss julen, och då och då sägs att kärnan i julfirandet är gemenskapen och inte allt konsumistiskt. Det är väl en halvsanning. Ut med det kommersiella tingeltanglet, javisst! Men konsumtion är också förtäring, och den som också menar att den ska ut har inte begripit någonting.

Forna bönder slet hårt – saltade och spickade, bakade och stånkade – för att i alla fall en gång om året kunna äta sig så mätta att blotta tanken på mat blev outhärdlig; en verklig bragd för ett folk uppfött på missväxt och hungersnöd. Och om den av julmat däste flyr allt vidare överflöd, ja då bryts ju cirkeln.

Häri ligger det väsentliga: den årliga övermättnaden och dess baksmälla bidrog, anser jag, å det kraftigaste till att inskärpa den livshållning som gjorde tillvaron i det kalla och karga Norden, där vindarna blåser så bistert kalla och där vi kämpar så fåfängt mot mörkret och ledan, möjlig att uthärda. Den livshållningen är: att under resten av året vara liten i allt, att inte förhäva oss, att tänka på vår nästa så att det vi har räcker laget runt och vi gemensamt kan härda ut. Kort och gott: att vara alldeles lagom.

Fredrik Sixtensson är fil dr i grekiska och forskare vid Handelshögskolan i Stockholm.

***

Läs även: Antiken har blivit modern igen

Läs även: Nationlromantiken förtjänar återupprättelse