Länge leve den modernistiska stilen

För de flesta är Gunnar Asplund framför allt känd för Stockholms stadsbibliotek från 1928, i den specifikt svenska typ av 20-talsklassicism som kallas Swedish Grace. Många förknippar honom också med Skogskyrkogården i Stockholm, som han gestaltade tillsammans med sin gamle studiekamrat Sigurd Lewerentz mellan 1915 och 1940. I arkitektkretsar brukar man lyfta fram den tillbyggnad som han ritade till Göteborgs rådhus, färdig 1936. Den Asplundska tillbyggnaden väckte omedelbart upprörda känslor bland såväl kulturpersonligheter som den göteborgska allmänheten och är alltjämt en estetisk vattendelare.  

Gunnar Asplund är på flera sätt representativ för de tongivande modernistiska pionjärerna i Sverige. Skolad i den klassiska arkitekturen kände han hantverket från grunden, vilket också avspeglas i proportionerna i hans senare verk, som trots sitt modernistiska formspråk bär klassicismens prägel. Asplund var en av de ledande arkitekter som bytte estetisk inriktning i samband med Stockholmsutställningen 1930 och en av författarna till det funktionalistiska manifestet acceptera som publicerades året efter.  

För acceptera-författarna i likhet med många andra modernister var funktionalismen något mer än bara en estetik. Det var en ideologi som syftade till en omdaning av hela samhället. Det var inte bara ett nytt samhälle som skulle skapas, utan en ny människa: massmänniskan. Det var en radikal och totalitär ideologi vars andemening slogs fast redan i manifestets titel: medborgarna hade bara att acceptera utvecklingen.   

Gunnar Asplund avled redan 1940, endast 55 år gammal och gravsattes på Skogskyrkogården. Han fick således aldrig uppleva den modernistiska ideologins konsekvenser när den under efterkrigstiden kom att omsättas i storskalig praktik. Under 1930- och 40-talen hade funktionalismen varit begränsad till relativt småskaliga bostadsområden och ett fåtal märkesbyggnader. Från 1950-talet och framåt skulle idéerna få genomgripande konsekvenser för såväl arkitektur som stadsplanering, med den nya förortsbebyggelse som växte fram enligt ABC-stadens principer, och de omfattande rivningar som genomfördes i stadskärnorna, där 1800-talets kvartersstad fick ge vika för monumentala kontorshus och varuhus, ofta i Kooperativa Förbundets regi.  

Gunnar Asplunds son Hans kom att gå i faderns fotspår, utbildade sig till arkitekt vid KTH och verkade som modernistisk arkitekt vid bland annat Kooperativa Förbundets eget arkitektkontor. Ett av hans mest kända verk är parkeringshuset Parkaden, i korsningen Regeringsgatan/Mäster Samuelsgatan i Stockholm. Till skillnad från fadern kom Hans Asplund att skolas i den modernistiska arkitekturen, men efterhand röra sig i motsatt riktning.  

1980 kom hans uppgörelse med den modernistiska ideologin i form av boken Farväl till funktionalismen. Boken slog ned som en bomb i den samtida arkitekturdebatten men desarmerades snabbt av den modernistiska arkitektkåren genom att avfärdas som ett fadersuppror. Den kritik Asplund presenterade var dock initierad och välunderbyggd och relevant än i dag. Bland annat kritiserade han modernismen för dess överteoretiserande, det vill säga överbetonande av förment vetenskaplighet och analys till skillnad från äldre tiders konstnärligt och intuitivt skapande arbetssätt. Modernisternas krav på originalitet ledde paradoxalt nog till likriktning, i och med att den ständigt krävde att arkitekten skulle uppfinna hjulet på nytt eftersom den förkastade inspiration från historien.  

Asplund vände sig mot modernismens moraliserande sida, i form av dess fördömanden av historiska referenser, ornamentik, symmetri och påbud om rätvinklighet och samband mellan yttre och inre byggnadsform. Han angrep modernismen för dess teknokratiska och materialistiska tendenser, liksom för den tidigare beskrivna "acceptismen" och för dess internationalism, som suddade ut lokala, regionala och nationella uttryck.  

Asplunds kritik låg rätt i tiden. I slutet av 1970-talet hade en baksmälla infunnit sig, dels efter miljonprogrammets genomförande, dels efter den innerstadsbebyggelse som färdigställts i spåren av den stora rivningsvågen. Den modernistiska arkitekturen och stadsplaneringen hade aldrig varit populär i breda folklager, men när dess konsekvenser blivit uppenbarade i stor skala väckte det sorg och raseri, både i Sverige och andra länder. Samma år som Asplunds bok kom ut gavs acceptera-manifestet ut i ny upplaga. I samband med detta ådagalade den ende överlevande författaren Wollter Gahn en viss ånger: "I en tid där nästan ingenting byggdes hade vi ingen möjlighet att förutse de enorma kvantiteterna i framtidens byggande och de konsekvenser som skulle följa av detta."  

Motreaktionen kom i form av den postmoderna epoken, med arkitekter som spanjoren Ricardo Bofill och italienaren Aldo Rossi som sökte inspiration i stilar från epokerna före modernismens genombrott. Postmodernismen var en allt annat än homogen rörelse och kan snarast betraktas som ett samlingsnamn för försöken att hitta en väg framåt, bort från den modernistiska ideologin.   

I dag har den postmoderna arkitekturen ett oförtjänt dåligt rykte. Detta beror sannolikt på att många av epokens arkitekter var modernistiskt skolade, och även om de önskade en återgång till historiska stilar så saknade de kunskaperna och förmågan. En annan förklaring kan vara att den postmoderna epoken sammanföll med en ekonomisk nedgång som ledde till att många projekt som genomfördes blev billiga och halvdana.  

Postmodernismen blev en parentes i arkitekturhistorien och avlöstes snart av att modernismen återkom med full kraft. Det är i denna nymodernistiska epok vi lever i dag. Hans Asplunds kritik i boken, som kom i nyutgåva förra året (Pharos Media Productions 2022) gällde i huvudsak modernismen som ideologi.  

I dag har modernismen mer än hundra år på nacken, vi kan betrakta den med historien som facit. Den modernistiska ideologin har vägts och befunnits för lätt: det skapades ingen ny "massmänniska". Människors drömmar, önskemål och behov av trivsel, skönhet och mänsklig skala är alltjämt densamma. Trafik- och funktionssepareringen skapade sterila och ödsliga stadsmiljöer, utan urbana kvaliteter. Avståndstagandet från traditionen och arkitekturhistorien ledde inte till förnyelse utan till likriktning.   

 Men även om den teoretiserande och moraliserande ideologin är mogen att kasseras betyder det inte att vi inte kan uppskatta modernismen som stil. Många av den tidiga modernismens byggnader och bostadsområden är i dag älskade och uppskattade för sin skönhet. Det är hög tid att vi börjar betrakta den modernistiska arkitekturen som en historisk stilinriktning bland andra. Ett av många alternativ att välja att inspireras av, för dagens och framtidens arkitekter och byggherrar. Den modernistiska ideologin är död. Länge leve den modernistiska stilen. 

***

Läs även: Alexis Pontvik: "Nya Slussen är en vårta på Stockholms ansikte"

Läs även: Nej, arkitekturen måste inte spegla sin samtid