Länge leve videovåldet!
Det fanns en tid då våldsamma filmer fick politiker att paniskt greppa efter lagboken. Allt startade 1980 med ett inslag i programmet Studio S. Svenska folket fick se utdrag ur brutala skräckfilmer, ackompanjerat av barn som berättade hur de frossade i våldet.
En laddad debatt tog vid. Videovåldet blev huvudämne för 36 ledarsidor de tre följande dagarna, utbildningsminister Jan-Erik Wikström citerade bibeln, skolor hotade med att bojkotta en distributör som både gav ut våldsfilmer och sålde skolmaterial. Ett förbud var oundvikligt. På initiativ av moderaterna och dåvarande folkpartiet snabbutreddes och klubbades en lag om att förbjuda uthyrning av de mest brutala filmerna till barn yngre än 15 år. Många menade att moralpaniken, och förmyndarsamhället om man så vill, segrade.
I dag är det väl knappast någon som hyr filmer. Men frågan om åldersgränser lever kvar, med skillnaden att trenden nu tycks gå åt motsatt håll. I veckan presenterades regeringen ett förslag om att tillåta 11-åringar att se barnförbjudna filmer bio – om det sker i sällskap med en vuxen.
Kulturminister Alice Bah Kuhnkes inställning är att staten inte ska avgöra vilka filmer barnen få se.
– Vi vill att vuxna ska känna ett stort ansvar. Barn och unga utvecklas olika, och den vuxne vårdnadshavaren är bäst på att göra den här bedömningen, sa hon.
Det är alltså fritt fram för barn att se på filmer där människor sågas itu av motorsågande psykopater – bara de har mamma eller pappa med sig på bion. 80-talets politiker hade vridit sig i riksdagsbänkarna.
Frågan är varför regeringen inte släpper föräldraansvaret helt, och låter även barn under 11-år se de barnförbjudna filmerna tillsammans med en vuxen? Kanske för att mamma staten inte är redo att släppa handen helt från våra filmvanor.
