Långt från infantila texmexsmaker

Vad vet jag om mexikansk mat? Inte mycket. Men mer än jag visste för en vecka sedan, då jag hade tillbringat precis noll dagar i detta land. Nu har jag varit i Cancún i hela sju dagar och är därmed – med samtidens mått – fullfjädrad expert, färdig att bjudas in till morgonsofforna med en ny, glansig kokbok.

Jaja, jag vet hursomhelst mer än du. I alla fall om du aldrig har varit i Mexiko men äääälskar mexikanskt. Det vi kallar mexikanskt i väst har väldigt lite med mexikansk mat att göra, utan handlar om texmex, det vill säga den sydvästra delen av USA:s tolkning av mexikansk mat. Det vill säga en väldigt platt och tillrättalagd version, eftersom amerikaner är oförmögna att laga mat som appellerar till mer sofistikerade delar av oss än våra inre femåringar. Fett, salt, socker och bacon. Grundsmaker för en globaliserad, infantiliserad värld där folk sörplar mjölkdrycker med kaffesmak ur styrofoam-nappflaskor, och strösseltårtor med glasyr tjockare än Antarktis smältande glaciärer blir virala.

Sådan är amerikansk mat. Och texmex, detta otyg som exporterats världen över har genom viskleken ytterligare förvanskats i svensk tappning. Under tidigt nollnolltal kapades hela tacorörelsen av Arla, som behövde avsättning för sitt mjölkfett. Då uppstod chili-smaksatt crème fraiche och de där vidriga färdigrivna ostarna och någonstans här dyker också de första recepten på tacogratäng upp. Taco-gratäng. Sverige har fått vad det förtjänar på matfronten.

Hur som helst, här på Yucatán-halvön äter folk inte en massa tacos. De enda som gör det i någon större utsträckning är kräftröda, nybadade amerikaner som med osäker min slafsar i sig tinga de pollo och al pastor. De vet mycket väl att det var dumt att rösta fram en president som har lovat att bygga en mur mot detta land. De vet också att de snart är tillbaka på den tråkiga sidan av muren igen. Inte så jävla smart. Växer tacon i munnen en smula?

Eller alltså, det är klart att Yucatán-borna äter tacos. Helst av allt ska de vara fyllda med conchinita pibil, som är en kryddstark, gropstekt spädgris. Men de äts ungefär som när man i Sverige äter sill, det vill säga då och då när det ska vara festligt.

Så vad äter man? Hysteriska mängder ceviche, uppenbarligen. Rå fisk och dito skaldjur marinerade i enorma mängder lime. Jag var orolig för skaldjuren här, eftersom de smakar mindre ju varmare vatten de fiskats i (det är därför en skaldjursplatå vid Medelhavet aldrig någonsin är värd pengarna), men mexikanerna har löst det hela föredömligt genom att krydda skiten ur fisken. I med massor av chili och lök och koriander och toppa med massa chilisås. Otroligt gott som sval kvällsmat i den trettiotregradiga högklibbiga hettan när man tittar ut över Karibiska havet. Där får ni svenskar – ni kan sitta där och huttra i midsommarnattens regn med er matjes och er färskpotatis och era jordgubbar med gräddmjölk och ansjovis och ägghalvor och  … Nu vänder vi blad.

Vad mer? Ja, jag har inte ätit så mycket mer. Jag har haft ett uppdämt behov av fisk och skaldjur efter nästan två år vid Svarta havet, som visserligen inte är svart, men väl så miljöförstört att man äter dess innehåll på egen risk.

Ni ser! Det går att koka soppa på en spik och att skriva krönika utan att egentligen ha någonting att säga. När jag fick en fast krönikeplats här på Fokus var det uppenbarligen för att jag kan så oerhört mycket om mat; att jag fått behålla jobbet så pass länge har nog mest att göra med att jag kan skriva väldigt övertygande om i stort sett ingenting.

Och får jag inte sparken ens den här gången så ses vi till hösten. Då har jag varit i Mexiko länge nog för att faktiskt ha något att skriva om. <