Lars Norén letar efter ljuset

Lars Norén är aktuell med sista delen i trilogin »Morire di Classe«. Liksom de tidigare pjäserna »Personkrets 3:1« och »Skuggpojkarna« handlar »A la mémoire d´Anna Politkovskaia« om personer i samhällets utkant. Men den här gången har intrigen förlagts utanför Sveriges gränser. En nattsvart historia om gatubarn som utnyttjas och våldtas av en desillusionerad vuxenvärld. Dramat spelas på franska, och är ett samarbete mellan Riksteatern, Théâtre National i Bryssel och Théâtre Nanterre-Amandiers i Paris.

Beskriv handlingen i »A la mémoire d´Anna Politkovskaia«.

– Först och främst handlar den inte om Anna Politkovskaia, men jag skrev pjäsen strax efter att hon hade blivit mördad för två år sedan i oktober. Så jag gav pjäsen den titeln för att vi ska minnas hennes mod och styrka. Den handlar om människor i ett land efter ett krig, vad som händer med dem. Det kan vara ett östeuropeiskt land, det kan vara Tjetjenien eller Afghanistan. Men det kan vara vilket land som helst, vilket krig som helst. Framför allt handlar den också om de människor som kommer till Sverige för att de inte kan stanna kvar i sina hemländer. Jag vill att man ska se vilka historier de har, varför de blir tvungna att fly. Den handlar inte om prostitution och narkomani, utan om viljan att överleva. Kvinnan i pjäsen fick sitt barn efter en våldtäkt när hon var 15 år. Hon är inte förmögen att vara mamma. Den handlar också om livskraften hos barnen som lever i de här länderna. Från Afrika till Baltikum. Deras oerhörda kraft.

Du har själv sagt att det är den mörkaste pjäs du någonsin skrivit. Varför ville du göra en sådan pjäs just nu?

– Jag har inget speciellt motiv just nu. Den blev det, med karaktärernas situation. Och när man tänker på vad som hände i Somalia, med FN-soldater som tvingade sig till sex mot att ge mat … Den är mörk på det sättet, det finns inget ljus i pjäsen. Jag har sagt det förut, att om det finns något ljus, så är det hos publiken.

Har det något att göra med din egen sinnesstämning?

– Nej.

En kommentar till de flyktingfientliga strömningar som finns i Europa, till exempel i Italien?

– Ja, det är det. Absolut Italien, men också Sverige. Men tendenserna finns i hela Europa. Alla de här människorna som lever utanför vår värme, utanför vårt sociala sammanhang. Utanför Västeuropa. De längtar in men får inte komma in. De är människor utan någon klasstillhörighet, i utkanten.

Att du söker dig utanför landets gränser, är det också för att du tröttnat på alla kontroverser här hemma?

– Nej, inte alls. De engagemangen har jag fått före problemen, eller de senaste problemen. Ha ha. Jag har erbjudanden från olika länder fram till 2011. Jag ska ju arbeta i Göteborg framöver, men jag kommer också bland annat att göra två produktioner i Paris. En nu i vår på La Comédie Française. Och Hamlet 2010.

Pjäsen på La Comédie Française heter »Pur« (ren eller klar). Vad handlar den om?

– Det är en mycket enkel historia. Ett äldre par ska flytta ifrån sin lägenhet för att de ska separera och byter lägenheten med ett yngre par, som har två olika lägenheter. Och man förstår att det är samma par. Temat med tid och minne känns igen från »Terminal«-pjäserna. Där början och slut är samma.

Hur har din relation till media förändrats efter allt rabalder med din dagbok?

– Den har inte förändrats.

Inte på något sätt.

– Nä. Ha ha.

Du skrattar, varför?

– Nej, men den har inte förändrats. Jag skrattar för att det är en rolig tanke att den skulle ha förändrats. Ska vi sluta nu? Har du din sista fråga?

Ja. Hörde att du ska sätta upp en fransk fars som första pjäs när du tillträder som konstnärlig ledare på Folkteatern i Göteborg nästa sommar, stämmer det?

– Kanske. Jag leter efter en ljus, vacker, underbar pjäs. Jag vill att man ska börja med en fest.

Detta har hänt

Lars Noréns trilogi »Morire di Classe« fullbordas nu med »A la mémoire d´Anna Politkovskaia«. De tidigare pjäserna »Personkrets 3:1« (1997) och »Skuggpojkarna« (1998), som handlade om utslagna i Stockholm och manliga fångar, rörde upp känslor. Inte minst i kölvattnet av »Sju Tre« och morden i Malexander. I våras var det Lars Noréns dagbok som väckte debatt. »A la mémoire d´Anna Politkovskaia« har Sverigepremiär på Båghallarna i Malmö den 2 november.