Lars von Trier: filmar utan fotograf

Lars von Triers nya film »Direktören för det hele« är en harmlös trivselkomedi utan någon djupare mening. En bagatell, om än tokrolig. Detta förklarar regissören själv i filmens inledning. Han kallar den för ett »vänsterhandsarbete«. En paus från de internationella filmprojekten, Amerikatrilogin med de hittills färdiga filmerna »Dogville« och »Manderlay«. »Direktören för det hele« är filmad under kort tid på hemmaplan i Köpenhamn med danska skådespelare och enkla tekniska förutsättningar.

Filmen utspelar sig i trist kontorsmiljö och handlar om ett mindre it-företag. Vd:n ska sälja firman och måste avskeda sina anställda. Problemet är att han är en mycket konflikträdd man som i alla år har frånsagt sig ansvar och hänvisat diverse beslut till den fiktive »direktören för det hela«. En person som alltså inte finns men som nu plötsligt behövs för att få igenom affären. Lösningen blir att hyra in en skådespelare och de anställda får äntligen för första gången träffa direktören. Därmed är förvecklingarna i gång och det blir minst sagt lite trassligt. Lars von Trier har fått med sig Danmarks skådespelarelit och de gör en lysande insats med stor närvaro. Replikerna fyras av i rasande tempo och en och annan dörr smälls igen.

– Lars von Trier ville göra en klassisk screwball-komedi. En fars med mycket prat, säger Meta Louise Foldager som är filmens producent. Hon möter upp på Göteborgs filmfestival i Lars von Triers ställe. Han är känd för att inte resa i onödan.

Med filmen introducerar von Trier ett nytt koncept, datorprogrammet Automavision. »Direktören för det hele« är filmad av en dator istället för en fotograf.

– Lars bestämmer sig först för bästa fasta vinkeln för en scen, rullar fram kameran och trycker på en knapp på datorn. Och så avgör Automavision om kameran sedan ska zooma, panorera, flyttas fram eller tiltas. Det gör att ingen, vare sig regissören eller skådespelarna, vet exakt vad som syns i bild. De enda gångerna Lars tillät sig själv att gå in och ändra i datorns val var om kameran ställdes in så att ingen kom med i bild. Det duger ju inte, säger Meta Louise Foldager.

Också ljudupptagningen är automatiserad och styrs av datorn som talar om hur man ska ställa in ljudet i förhållande till rumsklang och annat. Resultatet blir grovt med ett ljud som kommer från lite varstans, hårda klipp och noll ljussättning. Uppfinningsrikt, slumpmässigt och von trierskt. Men varför krångla till det?

– Jamen Lars tycker att det är kul. Han tänker i koncept och genomför idéer som ingen annan skulle göra. Det handlar om att släppa kontrollen och låta slumpen, i det här fallet datorn, bestämma vilka bilder som ska tas. Han anser att om en story är bra spelar det ingen roll hur filmen ser ut. Men visst, det var lite besvärligt.

Lars von Trier själv har förklarat att han ville få »en idélös yta« på sitt filmverk utan »vanemässigt utförande och estetik«.

Automavision är dock inte det enda konceptuella med »Direktören för det hele«.

Inspirerad av Knep och Knåp-tävlingar i sina gamla Kalle Anka-tidningar har Lars von Trier uppfunnit filmpysslet Lookey. En tävling för biopubliken där det gäller att hitta sju symboler som flimrar förbi i filmen, men som inte har med filmen att göra. En symbol kan till exempel sitta på en kaffemugg som syns i bild eller på ett papper som någon håller i. Vinnaren måste hitta alla sju symboler i den ordning de dyker upp i filmen. I Danmark avgjordes tävlingen redan första dagen filmen visades på bio. En kille såg den fyra gånger på raken och vann 30 000 danska kronor. Det är än så länge oklart om tävlingen kommer att gå av stapeln i Sverige men håll utkik.

– Om vi märker att Lookey går hem hos folk så kanske vi kommer köra det på alla Zentropas filmer, säger Meta Louise Foldager.

Tillsammans med ett produktionsbolag i Skottland har Lars von Trier ytterligare ett koncept i gång, The Advance Party, som går ut på att tre debuterande regissörer gör var sin film med samma rollfigurer. Dessa är sju till antalet och har tecknats av de danska manusförfattarna Lone Scherfig och Anders Thomas Jensen. Alla karaktärer skall vara med i alla tre filmerna men de kan spela olika stora roller. Deras bakgrunder får utvecklas i filmerna, det är fritt att skapa familjerelationer mellan dem, de kan tilldelas goda och dåliga vanor, och biroller kan läggas till vid behov. Så här inleds en av karaktärsbeskrivningarna:

»Clyde 35. Tio av sina levnadsår har han tillbringat bakom lås och bom. Men tack vare sitt goda uppförande kommer han ut tidigare och återtar det arbete han utbildat sig för, att vara låssmed.« Ett klurigt koncept att förhålla sig till kan tyckas, men resultatet hittills är gott. Första filmen ut är den mycket lovordade och prisbelönta övervakningsthrillern »Red Road« av brittiske filmregissören Andrea Arnold. Den handlar om Jackie som arbetar på ett bevakningsbolag och tillbringar sina dagar framför en vägg av tv-monitorer.

Med en joystick styr hon över Glasgows många övervakningskameror. Gathörn, parkeringsplatser, portuppgångar, busshållplatser, vägkorsningar, skolgårdar. Kameran registrerar allt. Vardagslunk, samlag, misshandel. En promenad med hunden, en flört under rökpausen. Jackies ögon rör sig snabbt mellan monitorerna. Men så plötsligt är det något som fångar hennes uppmärksamhet. En snabb inzoomning och hon drar efter andan.

Ett bekant ansikte dyker upp på skärmen. En förövare från det förflutna.

»Red Road« är nervkittlande från första stund. Jackies desperation efter hämnd får fritt spelrum och övervakning blir till förföljelse. Det är välspelat på grov dialekt och skitigt på omisskännligt brittiskt vis.

– I vanliga fall känner jag personerna jag skriver om, säger regissören Andrea Arnold. Det första jag fick göra var att lära känna dem. Jag fyllde på deras personligheter med detaljer från deras liv. Sedan skrev jag tre olika utförliga synopsis där jag försökte få ihop karaktärerna på olika vis, och lät var och en som var inblandad i projektet att välja den de gillade mest och alla valde den mörka historien. Det blev »Red Road«.