Läs Karin Boye i stället för att slösa tid på AI-chatbotar

En fånge och kemist.

Som minns när han i fyrtioårsåldern får chansen att visa sin senaste uppfinning. Som är gift med Linda.

Jaha, hade jag kunnat tänka, men min inneboende brann. Man spetsade öronen.

– Man bär uniform på arbetet och uniform hemma. Alla medsoldater i världsstaten bor i standardvåningen.

Hon läste högt:

– Av materiella njutningar kan man säkert få mer än nog – men detta subtilaste av allt, som man jagar under gradbeteckningar, det gör ingen övermätt. Ingen kan få så mycket aktning och självaktning att han inte vill ha mer.

Kanske får varje betydande bok man läst också en att minnas den som tipsade om den. Min inneboende – hon sov på en grön soffa i den lilla ettan jag hyrde – var och blev ett med Karin Boyes märkvärdiga roman. Det var i början av 1980-talet och gradbeteckningar fanns också i min värld detta år. Jag låg i lumpen. Radarobservatör i ett hemligt bergrum någonstans i Sverige. Grön militärbuss varje morgon. En lång tunnel ner i underjorden. Tjocka pansardörrar. En stor knapp som öppnade dem. Ett högteknologiskt huvudkvarter. En kapten i ett kartrum. En major i ett stabsrum. En överstelöjtnant i en kontorshytt. Sovkabiner. Tysta mörka tjänstgöringssalar. Grönt sökljus över svarta skärmar. Vita prickar som blinkade och väntade på att identifieras. Det svarta luftrummet ovanför riket vi var satta att bevaka i timslånga pass.  

Efter arbetsdagen kördes vi hem. Min inneboende rökte Camel i soffan. Hon skulle söka scenskolan med ett avsnitt ur Kallocain, berättade om Leo Kall, romanens huvudperson. I inledningen möter han Linda vid metron och meddelar över en potatissoppa att han ska få jobba med mänskligt material. Linda frågar vem hans chef ska bli. Riesen, svarar han, uppenbart på jakt efter bekräftelse på att Linda fortfarande är attraherad av denne Riesen. Leo Kall är övertygad om det. Det finns en paranoid ådra i hans personlighet. Han vill bort, inser han senare.

Det är denne Kall som för pennan i Boyes roman. Som är fången. Som berättar om vad som sedan hände. Det han vet så mycket mer om nu än då det skedde.

Runt omkring Leo och Linda ser de föräldrar skiljas så fort deras barnkull blivit färdig för barnlägret. Sonen Osso är redan på läger. Dottern Laila har ett par år dit. Nu ska Leo Kall göra staten en tjänst som ska förändra allt. Skapa ett medel som får människor att blotta sina hemligheter. För alla tankar tillhör staten. Eftersom tankarna föregår ord och handlingar. Leo är lojal med statens, världsstatens mål och mening. Och hans medel, visar det sig, avslöjar snabbt att andra inte är det. Subversiva tankar i varenda medborgares huvud. Drömmar om ett annat liv, vilda anarkistiska underströmmar. Till och med Riesen tycker att Kall blivit en för nyttig idiot i statens tjänst. Men det är de nyttiga idioterna som sitter vid spakarna och avgör allas öden. Sanningsserumet verkar.

En röst ropar:

 ”Vi har gått mot allt strängare övervakning – och den har inte gjort oss säkrare, som vi hoppades, utan ängsligare. Med vår skräck växer också vår impuls att slå omkring oss.” 

Kusligheten tätnar. Koppar strypgrepp på läsaren med sin obevekliga logik: människan i världen leder sig själv, steg för steg, in i ett läge som hon aldrig med vare sig liv eller värdighet i behåll kan ta sig ut ur. Vi är dömda att krossas av vårt eget medlöperi, vår blinda tilltro till framsteget, tekniken och de nya auktoriteterna.

Min inneboende rökte sina Camel. Hon läste högt. Jag minns inte om hon kom in på scenskolan. Bara att Karin Boyes roman aldrig gick att komma undan. Det gör den fortfarande inte, och i stället för att lägga meningslösa timmar på AI-chatbotar kan vi i jul och nyår vika vår dyra tid åt att läsa eller läsa om Kallocain.

Läs även: Därför är boken överlägsen filmen

Läs även: Julklappen du absolut inte ska ge bort