Läs – och lev ett friskare liv

I slutet av 1800-talet genomförde den amerikanske psykologen William James en rad studier som lade grunden till det mesta vi i dag vet om hjärnan. Bland annat upptäckte James att hjärnan ständigt bygger om sig själv. Att den hela tiden skapar nya kopplingar mellan ­neuronerna. Hjärnan är föränderlig. Denna så kallade plasticitet är dess mest framträdande egenskap.  Det vi gör, tänker och talar med andra om etablerar spår i den grå massan uppe i huvudet. Ju oftare vi ägnar oss åt något desto starkare blir spåren. Så skapas färdigheter och vanor. 

När miljarder människor under 2000-talets två första decennier började upptäcka att motion snabbt blev ett gift, att gymmet inte bara var kroppsbyggarnas bisarra palats, och att skogen inte bara tillhörde orienterarna och svampplockarna var det ett resultat av sådana snabbt och kraftfullt upplöjda spår i vår grå eminens. Det var bra för kroppen. 

Man kunde också höra att motionen var bra för minnet och intelligensen. 

Och människan tränade som aldrig förr. Blodcirkulationen i hjärnan förbättrades hos miljarder. 

Men det var inte riktigt samma sak som att vi automatiskt blev klokare. Inte heller skarpare, mer analytiska eller inlevelsefulla. 

Det var en händelse som såg ut som en tanke att samtidigt som pandemin bröt ut, den 6 mars 2020, kunde man i Harvard Business Review läsa en artikel med titeln The Case for reading fiction. Den handlade inte om blodcirkulation. Och var inte alls en lista över god semesterläsning. Den handlade om nytta, vad som gör hjärnan skarp, och att kopplingarna mellan neuroner måste bli fler hos många. Och att det finns ett verktyg som fungerar bättre än något annat. 

Läsning. 

Inte av fackböcker. 

Av skönlitteratur. 

Artikelförfattarens namn var Christine Seifert, professor i kommunikation vid Westminster College i Salt Lake City, i Utah i USA. Där undervisar hon i retorik, strategi och yrkesmässigt skrivande. Tonen var inte ett dugg polemisk. Hon påpekade bara att om någon trodde att fackböcker var vad som ger oss kunskaper är vi inne på fel spår. Att en mängd forskningsrön visar att skönlitteratur bidrar med överlägset många fler förtjänster. Så tydliga och lätta att upptäcka att det till och med går att förutse vilka människor som är socialt skärpta genom att ta reda på vad de läser. 

Några av de mest värdefulla egenskaper en chef är ute efter hos en anställd, skrev Seifert, är ofta svårdefinierade. Och knepiga att mäta eller kvantifiera. Men högt på listan, oftast efterfrågat, är sådant som självdisciplin, självmedvetenhet, kreativ problemlösningskapacitet, empati, rörlighet i inlärningen, en förmåga att fatta rationella beslut, generositet och vänlighet. 

Hur vet en chef att en anställd har sådana talanger? Och om chefens anställda skara saknar en del av denna vara, hur förser man dem med den?

Neuroforskningens svar är entydigt, rapporterade Seifert: Gå till närmaste bibliotek! 

Harvardtidskriften slog fast: Att läsa skönlitteratur hjälper människor att utveckla empati, teoretiskt och kritiskt tänkande, och att när vi läser stärker vi ett flertal kognitiva muskler, av vilka många utgör själva roten till emotionell intelligens. Höga näringslivschefer har ju sedan länge – och ibland tröttsamt mässande och självförhärligande – pratat om skönlitteraturens förtjänster. Warren Buffet, chef för Berkshire Hathaway, läser större delen av dagen och 500 sidor per dag. Jaha. Entreprenören Mark Cuban läser tre timmar varje dygn. Jaså. Elon Musk säger att han lärde sig att bygga raketer genom att läsa böcker. Åh fan. Men dessa toppchefer brukar rekommendera fackböcker. Forskningen pekar i stället på att det är skönlitteratur som formar anställdas erfarenheter, och att det är umgänget med fiktiva personer, platser och omsorgsfullt konstruerade skeenden som utgör grunden för konstruktiv och framgångsrik problemlösning på arbetsplatsen och i yrkesgärningen. Fiktionen lyfter ämnet och kastar nytt ljus över problemet. I synnerhet engagerande, klassisk litteratur, när människor träffas och samtalar om den. 

I artikeln i Harvard Business Review tog Seifert upp den nigerianske författaren Chinua Achebes novell Dead mans path som exempel. Berättelsen handlar om en rektor som misslyckas med att modernisera en skola på landsbygden. Achebe är känd för svenska läsare främst genom romanen Allt går sönder, men ett stort namn i den engelskspråkiga litteraturen och Bookerpristagare 2007. Christine Seifert skrev att på ett stort amerikanskt företag hade anställda diskuterat boken på arbetstid och ett nytt språk, nya sätt att resonera kring den egna rörelsens problem hade utvecklats: »Jag gjorde så här i en situation, men jag vill inte vara en Michael Obi här.«  Bra litteratur ställer läsaren inför möten med människor med skilda synsätt. Medan chefslitteratur, managementböcker, kokar ner varje fråga till en binär slutsats – fungerar eller fungerar inte, rätt eller fel –  vidgar och öppnar den klassiska litteraturen helt för djupare resonemang och insikter.

Harvard Business Review tog upp Antigone, Sofokles drama skriven omkring 442 före vår tid och premiärvisad – och segrande pjäs – på den stora Dionysosfestivalen samma år. En tragedi, som av den tyske filosofen Hegel beskrivits som den »mest förträffliga och tillfredställande« av »alla storslagna konstverk i den antika och moderna världen«. Antigone erbjuder en lektion i den politiska gemenskapens utmaningar, i hur vi går till väga för att hitta en rättrådig balans mellan ett samhälles alla intressen. Och i hur vi förhindrar att det slits isär på grund av förflutna trauman och hämndcykler och i frågor om vilka förpliktelser de levande har gentemot de döda.

Dramat börjar kort efter att de båda bröderna Eteokles och Polyneikes bragt varandra om livet i en uppgörelse om kungamakten i Thebe. Med de båda tronpretendenterna borta från scenen träder en ny härskare fram, de stupades morbror Kreon. Det dröjer inte länge förrän han kungör sitt beslut rörande de fallnas postuma öde: medan Eteokles ska sörjas och begravas som en fosterlandets hjälte, ska statsfienden Polyneikes bli till hundars och fåglars föda.

Kreons stränga dom åtföljs av en varning till de levande: den som trotsar förbudet och begraver Polyneikes ska själv straffas med döden.

I Antigone ställs Kreons lojalitet med staten mot Antigones engagemang i familjen och hedern, bägge positionerna är lika rimliga i dramat. Och positionerna kan inte med lätthet ruckas. Framtida näringslivschefer kanske inte möter riktigt samma scenario som ett sådant, men kommer att kunna använda sig av den vidgade förmågan att förstå och hantera en mångfald av skilda synsätt, visade forskningsfynden i Seiferts artikel. 

Hur? För att bra litteratur erbjuder en möjlighet att komplicera och problematisera vad som är ont och vad som är gott. Forskningen tycks peka på att hjärnan genom att läsa skönlitteratur mer effektivt stärker sin förmåga att bibehålla ett öppet sinne när den ska fatta svåra beslut. I en kanadensisk studie om kreativitet 2013 fann forskare att behovet av att »nå en snabb lösning i beslutsfattandet och en motvilja mot mångtydighet och oklarhet« var starkare hos människor som förlitade sig på »tidig nyckelinformation« och som hade svårt att ändra uppfattning i takt med att ny information blev tillgänglig. Dessa beslutsfattare ställer upp färre hypoteser och alternativ, medan de som lyckas stå emot och i stället stimulerades av konkurrerade infallsvinklar på ett problem hade läst mer skönlitteratur och fattade bättre beslut. 

Man kan säga: det finns inga svar i skönlitteraturen. Vi läser om Raskolnikov och Lolita och tycker att mycket av det de säger och resonerar om är märkligt, men vi tvingas förstå hur de tänker. Hjärnan plöjer upp en fåra för inlevelse, perspektividentifikation.

Seiferts artikel hade föregåtts av, och efteråt fått stöd av en rad forskningsfynd, som pekar på andra förtjänster av att läsa skönlitteratur. 

Som studier som visar att hjärnan stimuleras när vi läser. Som pekar på att det verkar som att hjärnan i detta fallet fungerar som en muskel som stärks när vi använder den. Och att den precis som muskler förtvinar om vi inte använder den.  Och att det verkar som att läsning av den anledningen kan förebygga eller fördröja alzheimers och demens. 

Andra studier visar att den verklighetsflykt vi kan sägas ägna oss åt när vi läser gör att vi glömmer bort våra bekymmer, vilket får våra stressnivåer att sjunka, liksom blodtrycket, och att vi somnar bättre av en bok och sover bättre av att läsa en sådan innan vi slumrar in än av att med hjälp av ljuset från en skärm låta hjärnan tro att den ska vara i gång och vaken innan den ska vagga in oss i medvetslös vila.  

Det finns studier som visar att när vi läser en roman och måste komma ihåg vad karaktärerna heter, deras personligheter, nyanser i deras karaktärsegenskaper och vilka i boken de hör ihop med tvingar vi oss att utan ansträngning minnas och fler kopplingar skapas i hjärnans minnescentra och de redan befintliga kopplingarna stärks.

En av de saker William James upptäckte i slutet av 1800-talet att hjärnan ogillade mer än något annat var att göra flera saker samtidigt. Att det vi i dag kallar multi­tasking inte är något vi är skapta för har vi de senaste åren insett, efter att i mejlens och mobilernas begynnelse under ett kort förvirrat ögonblick fått för oss att sådana talanger var både nödvändiga och möjliga att träna upp. De är varken det ena eller det andra. Att läsa i en bok varje dag gör oss däremot bättre på att låta hjärnan koncentrera sig på en sak i taget. Det är nödvändigt för att vi ska kunna vara produktiva och kreativa. Forskning har också visat att ordförrådet ökar i takt med att du läser mer. Och forskare har visat att vi känner oss mindre modstulna och ensamma i världen om vi läser skönlitteratur. 

Och det är läsa vi ska göra, visar forskningen, inte lyssna på böcker. Läsandet ger oss möjlighet att komma djupare. 

Det har man vetat länge. Och det har förstås formulerats vackrare än i den text du just läst.

Sin bok Om konsten att läsa och skriva, utgiven 1982, inledde Olof Lagercrantz så här: 

»Vad sker när vi läser? Ögat följer svarta bokstäver på det vita pappret från vänster till höger, åter och åter. Och varelser, natur eller tankar som en annan tänkt, nyss eller för tusen år sen, stiger fram i vår inbillning. Det är ett underverk större än att ett sädeskorn ur faraonernas gravar förmåtts att gro. Och det sker var stund.«