Lea Ypi visar varför nostalgin kring kommunism lever

När kommunismen föll i Europa betraktades det hela som ett tekniskt och logistiskt problem. Människorna där hade levt under förtryck, men nu var de fria, friheten måste administreras. De hade varit fattiga, men nu skulle de bli om inte rika så åtminstone få ökat välstånd. Ekonomin måste befrias för att människorna ska bli fria. 

En liten detalj glömdes bort i det stora hela: att dessa miljoner människor under generationer levt i en världsbild som de över en natt förväntades slänga överbord. Att även de som inte trodde på kommunismen, vilket lär ha varit så gott som alla, tvingades lovprisa den, tacka den, beskriva den som den historiska nödvändigheten, under flera generationers tid. 

Det äter sig in i själen att tvingas ljuga, att leva dubbelliv och säga en sak utåt, en annan hemma mellan skål och vägg. Det äter sig in i en att tvingas uttala politiska formler och anpassa hela sitt tänkande efter verklighetsfrämmande idéer, även om man kanske genomskådar dem. Inte är det så lätt att från den ena dagen till den andra lära sig en helt ny världsbild, helt nya uppsättningar sanningar, samtidigt som man förväntas fördöma allt det där man levde med, som ens föräldrar och även deras föräldrar var tvungna att leva med som om det vore sant – och i en del fall säkert också verkligen trodde på, även om de handlade på svarta börsen ibland. 

Det är klart att det är lätt att även tron på det nya, på friheten, kapitalismen och demokratin, kan kännas som en läpparnas bekännelse, samtidigt som skepsisen sitter kvar någonstans djupt därinne. Och är man uppvuxen i kommunismen, inskolad i dess formler, sanningar och världsbild ända från de första ord man lär sig yttra, då kan det vara ännu svårare för en att fullt ut fördöma det gamla och fullt ut bejaka det nya.

Lea Ypi är professor vid London School of Economics. Hon har valt att undervisa bland annat om marxismen. Född 1979 växte hon upp i Albanien, ett land som länge var nästan lika isolerat och politiskt extremt som Nordkorea, men som ligger i Europa. Regimen, under diktatorn Enver Hoxha, bröt först med Sovjet då man där gjorde upp med Stalinkulten, sedan med Kina då man där tog avstånd från kulturrevolutionen. Med den för så många kommunistiska diktaturer kännetecknande kombinationen av konservatism och radikalism utropade sig Albanien till den första officiellt ateistiska staten. Kyrkor och moskéer revs eller användes som magasin, idrottshallar och liknande. 

I sin memoarbok Fri. En uppväxt vid historiens slut, beskriver Lea Ypi sin barndom under det sista, fattigaste och galnaste av Albaniens år som kommuniststat. Galnaste på grund av graden av isolering och paranoia – spåren syns än och i hela landet i form av de 700 000 bunkrar som byggdes. Samtidigt var Lea Ypis barndom lycklig och det fanns något i det där systemet, åtminstone i dess ord, dess dröm, som förklarar varför hon valt att undervisa om bland annat just marxismen. Den häftiga omställningen till någon sorts haltande marknadsekonomi och snabbinförd demokrati övertygade inte henne om att den nya tiden bar på alla de svar som mänskligheten söker när det gäller hur man ordnar samhället på bästa sätt.

Minnet av barndomen är inte en berättelse utan ett landskap. Så är det för alla. Men än tydligare för den som, likt Lea Ypi, i någon mening förlorat sin barndomsvärld. Boken klyvs i två delar av årtalet 1990, då den kommunistiska diktaturen föll. Om hennes barndomsskildring är suggestiv, smått mystisk, med dess nostalgiska bild av Stalin som en gud eller superhjälte, är brottet en chock. Alla är nostalgiska över sin barndom, det är naturligt – oavsett omständigheter minns de flesta den i någon sorts försoningens skimmer. 

Därför blir också Lea Ypis skildring av kommunismens Albanien färgrik, doftfylld och levande, medan tiden efteråt blir grå, trist. Att lögnerna avslöjas innebär inte någon personlig befrielse, nödvändigtvis. Samtidigt är det tydligt att hela den värld hennes lärare, grannar och föräldrar målade upp för henne inte var sann. Föräldrarna talade till exempel ofta om hur olika släktingar gått på universitet, tagit examen, och om hur stränga eller rättvisa olika lärare varit. Först som halvvuxen får hon veta att talet om universiteten i själva verket var kodspråk för att kunna prata om alla de familjemedlemmar, vänner och grannar som suttit i fängelse under olika perioder. Lärarna var fångvaktare.

Det är som att förlåten fallit, allt det som var dolt blir uppenbarat, allt som såg så fint ut och lät så bra, alla lögnerna, avslöjas i ett. Den känslan skildrar hon mycket fint: av att växa upp i en världsbild och tvingas lära sig att den var falsk, programmera in en annan. Just i tonåren då man ändå behöver göra sig fri påtvingades hon en frihet som inte kändes som hennes, för den var inte resultatet av hennes egen kamp. Men det är också något hos sig själv hon förlorat. En tillit, en tro, ett hopp. Att det var falskt gör det inte mindre värdefullt. 

På något sätt vill hon ändå försonas med minnet och hennes kritik av den rövarekonomi, med förödande pyramidspel och roffande politiker, som efterträdde diktaturen är inte nådig. Skildringen av hur olika slags turister beter sig, före respektive efter öppningen är avslöjande. Bland annat nämns särskilt skandinaver som några som blåögt trodde sig besöka ett paradis, då de åkte till kommunismens Albanien. Men även den högavlönade internationelle konsulten som är oförmögen att se landet och människorna för att han hela tiden relaterar allt till allt annat han redan sett, blir genomskådad. En typisk varsomhelstare utan känsla för människorna som faktiskt lever på en viss plats.

Det är en vacker och intressant bok Lea Ypi skrivit och Amanda Svenssons översättning gör den full rättvisa. Fri. En uppväxt vid historiens slut är knappast det sista sagda ordet om livet före och efter murens fall, men romanen är en viktig skildring, inte minst för att den ger en förklaring till hur nostalgin kan leva vidare hos alla de miljoner som växte upp under kommunismen och sedan befriades – till en frihet som inte kunnat tillfredsställa alla den heller. Som inte ens har någon utopi som riktmärke när nöden sätter in. 

***

Läs även: Litteraturens skickliga guider