Med tro på eviga värden
Bild: Simon Rehnström
Här i Tensta, i den sortens storskaliga bostadsområde som skulle kunna beskrivas som essensen av det svenska folkhemmet, har författaren Lena Andersson inrättat sitt kombinerade hem och arbetsplats. Det har gått fem år sedan hon återvände till området, där hon växte upp, på flykt från innerstadens trångboddhet. Vilket ju var själva ursprungstanken med miljonprogrammen.
– Jag var 43 och tänkte att ska jag sitta i en etta, där jag också jobbar, resten av livet? Så insåg jag att här kan man få en lägenhet för en väldigt billig penning. Här har jag verkligen minnen, och de är inte dåliga. Jag tror att förankring inte är oväsentligt, nog sjutton känner vi männi-skor när vi är rotlösa, säger Lena Andersson, som det senaste året har varit dubbelt bokaktuell. Dels med en bok som samlar hennes krönikor, de som varje vecka, ur ett liberalt perspektiv, väger och analyserar någon aspekt av vårt land och vår tid och hjälper oss att få syn på oss själva. Dels med en ambitiöst upplagd roman där just detta folkhem är huvudpersonen. Genom att följa tre personer från samma familj, men i varsin generation, så berättar hon om hur folkhemsidén uppstod, hur folkhemmet byggdes och vad det ledde till. I romanens mitt står Ragnar, Sveas son, född samma år som Socialdemokraterna första gången vann regeringsmakten, 1932.
– Människor som Ragnar och Svea har jag mött många gånger i mitt liv. De finns. Framför allt har de funnits, säger Lena Andersson, och berättar att hon försökte skriva fram det som var centrum av Sverige under den tiden, själva kärnpunkten. Ragnar är en av de många som bar upp folkhemsbygget, som trodde på det och omhuldade det. Han är en renodlad idé som hon började tänka på för sex år sedan medan hon fortfarande höll på att skriva den roman som blev hennes stora genombrott, »Egenmäktigt förfarande«, den första delen om Ester Nilsson.
Lena Andersson är ingen vän av folkhemsidén, eller av den modernism som födde den. Hon anser att övertron på staten och på vetenskapen ledde till ett avskaffande av det filosofiska förhållningssättet och närmast till nihilism, med den påföljande postmodernismens upplösning av värden. Modernismen avskaffade därför, som en del av sin egen utvecklingstro, sig själv, och sitt folkhem.
– Det ser man inte i början för Ragnar är mycket mer präglad av Sveas moral än vad han förstår. Han är inte relativist, utan det finns dygder, det finns plikter. Han är bara modernist tills samhället är perfekt. Han tror på perfekta ideala former, säger Lena Andersson.
Det krävs som bekant tre generationer för att förvärva, ärva och fördärva.
Innan Lena Andersson börjar skriva gör hon noggrann textresearch på jakt efter rätt stil och hon skärskådar debatter för att hitta till det som hon själv tycker är essensen i ämnet. Något oväntat är Jan Myrdal en förebild, för hans konkretion och hans integritet (dock inte för hans politiska åsikter). Lena Andersson vill liksom Myrdal skriva ordknappt, med ett arkaiskt och förhöjt språk som tar sig förbi fluffet.
Det avskalade språket och de noggrant analyserade argumenten gör att hon ibland blir beskriven som fyrkantig, vilket hon avfärdar med att folk inte har läst ordentligt.
– När man är väldigt exakt och precis så blir man anklagad för att vara robotartad, men robotar är inte exakta. Jag talar om att vi måste tänka, inte bara rapa upp fakta, säger hon.
Den som vill förstå henne måste förstå detta, att hon inte är särskilt intresserad av naturvetenskap. Inte heller av vad rätten tycker. Hon behöver inte dessa postmodernismens rättesnören. Hon är filosofiskt lagd, tror på eviga värden och intresserar sig för människans själsliga och moraliska sidor.
Lena Andersson var tidigare kolumnist på Fokus. Läs hennes krönikor här. Läs även intervjun »en helt vanlig Andersson« här
Motivering:
Få samhällsdebatter passerar hennes kritiska och analytiska öga utan att ansas och trimmas. I grunden finns en nyfikenhet, som ibland närmar sig förundran, över vad Sverige är för slags land och vad svenskarna egentligen menar. Den nyfikenheten klär hon särskilt väl i ord på skönlitterärt vis. År 2018 gjorde hon en djupdykning i den mentalitet som skapade och skapades av den svenska välfärdsstaten, just när Sverige verkade mer vilset och sökande än på länge. Romanen heter »Sveas son« och årets kultursvensk heter Lena Andersson.
Övriga vinnare:
- Oxenstjärna: Ann-Marie Begler
