Lena Andersson: ”Många av dagens män är frustrerade”

Vi är många som har diskuterat Ester Nilssons kärleksliv i böckerna Egenmäktigt förfarande och Utan personligt ansvar – hennes sätt att gå rakt in i smärtan, för kärlekens skull. Nu är hon tillbaka. Läsaren kommer i Män och kvinnor känna igen de filosofiska resonemangen, den torra, ironiska humorn, liksom Ester själv: hon sätter fortfarande kärleken högt, räds vare sig hårt arbete eller lidande och drivs av längtan. Men hon verkar ha blivit lite försiktigare, bränd av tidigare erfarenheter.

Nu har Ester träffat en ny man som inte likt Hugo Rask eller Olof Sten vacklar, inte är varm ena stunden och kall nästa, utan som istället säger: ”Hemma för mig är där du är.”

Varför ville du återvända till Ester Nilsson?

– Svaret är ganska tråkigt egentligen, för det ville jag inte. Men jag fick ett uppdrag av Sydsvenskan, hösten 2023. De ville ha en julnovell om vad Ester Nilsson gör på sin jul, tio år efter att första boken om henne kom ut.

Lena Andersson skrev på uppmaning av sin norska förläggare vidare på den novellen. Här är det inte Ester allena som för ordet utan även några ur väninnekören, framför allt hennes närmaste vän Lotta Larsson. Och här får även männen komma till tals – Paul Henning North som Esters hjärta bultar hårt för, och Douglas Fett som Lotta motvilligt dras till. Det gör att man får se Ester från olika håll, ur nya vinklar.

Tycker du att Ester har utvecklats något i den här romanen?

– Nej, det är framför allt situationen som har förändrats, hon var ganska pressad i de andra böckerna. Min tanke är att hennes karaktärsdrag är desamma. Sedan har hon väl lärt sig lite taktik, möjligen, som att låta bli att skicka sms som bara kommer ge henne ångest om hon inte får svar på dem.

I de tidigare böckerna om Ester har Lena Andersson velat visa på att så här enträgen och besatt blir man om man får det bemötande som Ester fick:
Alltså om man får för lite i relationen för att kunna vara nöjd och för mycket för att kunna dra sig bort. Det är ett recept för att man inte ska kunna släppa taget.

Och gå och hoppas …

– Ja, precis. Tidigare har hon inte fått möjlighet att visa sitt register fullt ut, hon kunde inte visa sin kärlek. Nu lever hon i harmoni och blir mött och omfamnad.

Lena Andersson är trött på biografiska läsningar och noga med att distansera sig till sin närmast mytologiska huvudperson: Hon är inte Ester. Samtidigt kan hon känna igen sig i Esters vilja att förstå sin omvärld och människan, hennes sanningssträvan, liksom i hennes rädsla för stiltje. Om Ester till exempel tackar nej till en man som bemöter henne ambivalent, då slipper hon smärta men hamnar i det hon upplever som ett stillestånd.

– Det är en typ av icke-lidande som blir något slags stillestånd. Hon får gnagande tankar på vad hon kanske går miste om, vad som skulle ha hänt om hon vågat lite mer. Den rädslan för stillestånd har hon fått från mig, det kan jag känna igen mig i.

Det första kapitlet i boken utspelar sig under en annandagslunch då väninnekören i sedvanlig ordning strålar samman. Men Ester har glömt lunchen det här året, hon befinner sig på spa i Båstad med sin nya kärlek.
Paul Henning North – ”amerikan till börden, högrest till växten och vid gott lynne”, som han beskrivs i boken – och Ester möts för första gången på ett symposium i Köpenhamn, där han är bosatt. Hon ska som forskare tala om ”Språket som identitetshandling”. Han jobbar för den amerikanska underrättelsetjänsten med att motverka islamistiska terrordåd i västvärlden, och radikalisering. Han har svart lapp över ena ögat och en sämskskinnshandske över sin ena hand för att dölja att där saknas några fingrar – sviter från en tidigare olycka.

Lena Andersson beskriver honom som ”någon sorts gentleman”. I sitt privatliv i alla fall. Han är en vänlig, tillmötesgående, varm person. Intresserad av världen.
Både Ester och Paul Henning är analytiska, vill förkovra sig, söka kunskap, ”leva ordentligt, på något sätt, rejält”.

– Sedan är han mycket mer lättsam och tillbakalutad än Ester. Och hon är sparsam medan han är van att leva på stor fot.

Deras olikheter får honom ibland att titta lite överseende på henne med ett roat leende, och delvis ta intryck. Det är ”en kärlekshandling” från hans sida, konstaterar Lena Andersson.

Det återkommer ett försonande drag i Män och kvinnor, där Lena Andersson visar på vikten av tolerans och att det går att mötas även om man har olika värderingar och världsbilder. Som när det gäller Esters och Lottas vänskap. De två är i mycket varandras motsatser, den ena strukturerad, den andra virrig. Ester säger helhjärtat ja, eller nej, till de män hon möter, hon vet vad hon känner, medan Lotta är ambivalent och har en benägenhet att leta fel hos männen, som ett försvar. Det gäller även i hennes relation med Douglas Fett. Pedagogen Lotta är en progressiv akademiker, medan statssekreteraren Douglas Fett står för mer eviga värden.

– Jag tycker Douglas och Lotta symboliserar mäns och kvinnors särglidning, samhälleligt sett, den spricka som har uppstått: man röstar olika och har väldigt olika värderingar på gruppnivå.

I boken väcks en typ av frågor kring män och kvinnor som Lena Andersson tror att män skulle vilja ställa, men känner att de inte får. Som till exempel hur det kommer sig att kvinnor obekymrat kan tala om mäns utseende samtidigt som många kvinnor går i taket om en man så mycket som andas om hur kvinnor ser ut.

– Många av dagens män är frustrerade men vet att de inte ska lufta det för då kommer då få höra att de är dåliga människor.

Du skriver också att kvinnor pratar mer än män, för att försöka få en ”strimma kontakt” med sin partner, ” en skymt av liv bakom masken av leda och förruttnelse”, som Josefin i väninnekören uttrycker det.

– Jag brukar inte vara så pigg på att göra gruppanalyser men tycker nog att det finns vissa skillnader mellan könen, som det här att kvinnor har ett socialt pratande på ett annat sätt än män. Pratandet handlar inte bara om innehåll, utan om att få kontakt: Är du där, hör du vad jag säger, ser du mig?

Utan att avslöja för mycket så slutar inte den här romanen i ett rosa skimmer.

– Ester är en tragisk hjältinna och här är det inte hon som står i vägen för relationen, inte heller Paul Henning, utan det är omständigheterna.

Det har med världsläget att göra: polarisering, terror, krig …

– Om man vill vara högtidlig kan man säga att boken kommenterar hur det går i den här världen när man söker makt istället för sanning, eller om man inte söker det rätta och goda utan försöker få ett övertag över andra. Vi måste på något sätt försonas, det låter kanske lite jolmigt men det finns ett sådant budskap.

Du för ett långt resonemang kring hat och våld, att hatet ligger i vårt DNA, det kan vi inte få bort, däremot kan vi lära oss hantera hatet så att det inte omvandlas till våld.

– Jag har aldrig skrivit om det här tidigare och jag tycker Ester har en intressant tanke där, att hon har rätt: Det är våldet vi ska koncentrera oss på och försöka få bort. Det är faktiskt detta som västerlandet någorlunda har lyckats med genom liberal demokrati – ett system för att inte lösa konflikter med våld.

Lena Andersson ifrågasätter en modern människosyn som bygger på att människor ständigt anses göra saker för egen vinnings skull och alltid har dolda agendor.

– Det är en väldigt krass och cynisk världsbild. Jag tror faktiskt att vi människor söker det goda och rättvisa innerst inne. Vi vet att det finns något annat än att bara framhäva sig själv eller maximera sin lycka.

Det finns massor av andra värden som driver oss, hävdar Lena Andersson

– Sådana här saker skriver jag på något sätt alltid om i mina romaner, hur de här olika världsbilderna står mot varandra.

Toppbild. Lena Andersson är aktuell med den nya romanen Män och kvinnor. Foto: Nadja Hallström

***

Läs även: Ultras – så mycket mer än läktarvåld

Läs även: Richard Jomshof: ”De är inte ett dugg bättre än de som krökte rygg för nazisterna”