Leonardos ansikte

Vi är en liten grupp som samlats intill glaspyramiden på Louvrens innergård. För att söka skydd från regnet står vi nära intill glaset och tätt bredvid varandra, som en flock pingviner en vindpinad dag på Sydpolen. Vakterna avhyser alla som inte tillhör gruppen med journalister, till en början artigt sedan mer och mer franskt bryskt. Vi ler mot varandra i gruppen och känner oss mer utvalda för varje »Tyvärr, det går inte, museet är stängt!«. Vi får tecken att nu är det dags och går in, får våra namnbrickor och leds i samlad tropp, genom sandstensfoajén under pyramiden in i den breda korridor som leder fram till utställningen. Bakom oss pågår febril verksamhet, då man förbereder ett event för kvällen.

På den dovt gråblå väggen, vid utställningens entré, står det helt torrt Léonard de Vinci (som han heter i Frankrike) i enorma belysta bokstäver. Entrén är som ett majestätiskt titelblad till en bok som vi nu ska vandra in i. Det är vi och en grupp sponsorer som får en guidad visning genom utställningen. Totalt är vi runt 30 personer. En lyx med tanke på att den är slutsåld till sista dagen.

När nu världens största museum gör den hittills största utställningen med världens mest kända konstnär, så är det en forskningsutställning som presenteras. Det har tagit tio år att genomföra den. Högljudda protester har hörts från Italien eftersom Leonardo ju faktiskt är deras kulturarv. Samtidigt har Louvren den största enskilda samlingen av konstnärens målningar i världen. Fem stycken. Enligt museets experter existerar det endast femton målningar som säkert kan hänföras till Leonardo – andra säger knappt tjugo. Utställningen innehåller hela elva stycken och ett hundratal teckningar och skisser.

Utställningen är, liksom en akademisk konsthistorisk avhandling, uppdelad i kapitel. Väggfärgerna är genomgående dova, för att dämpa ljuset i rummen och skydda de känsliga skisserna. Det är en långsam utställning som fokuserar på utforskningen av både konstnärskapet och världen genom konstnärens sinne. Medan vi träder in i första rummet hör jag guiden summera hans liv för gruppen sponsorer med nonchalant draperade sjalar och Hermès-slipsar. »Han föddes 1452 som oäkta son till en florentinsk notarie ...«, »… då fadern gifte sig sattes Leonardo som lärling till Verocchio – en av tidens mest uppburna konstnärer  …«, »… han visade tidigt på en enorm talang  …«, »… tecknade mer levande än någon annan  …«. Någon i gruppen frågar hur det kommer sig att så många ansikten i målningarna är så lika varandra, nästan samma ansikte. Guiden säger hon kan återkomma till frågan längre in i utställningen.

Så kan det första kapitlet i utställningen börja, med titeln »Ljus, skugga, relief«. I en halvcirkelform bakom en staty av Verocchio sitter en grupp studier av tygfall och draperingar tecknade i svart-vitt-grått i limfärg på linneduk, och gjorda under hans lärlingsperiod. Märkvärdigt naturtrogna, tecknade av en fjorton-, femtonårig Leonardo. Alla stora som dagens A5-papper. De är gjorda av en person som uppenbarligen vill veta precis hur tyg faller, någon som intill besatthet vill visa, inte bara hur det ser ut, utan dess beskaffenhet. Man kan säga, som utställningen föreslår, att han skulpterar fram teckningar och målningar, bygger upp dem från insidan och ut. Det är en naturlig start på berättelsen och är också en beskrivning av hela konstnärskapet – genom skapandet av bilder förstås världen, det är en vetenskap i sig själv.

Hela utställningen är i närbild, alla förstudierna och elva färdiga målningar. Vi får följa med in i alla hans undersökningar, de anatomiska skisserna, uppfinningarna (där bara några faktiskt fungerar), hans arkitektoniska skisser, hans porträtt, uträkningar och poesi. Och så klart den »Vitruvianske mannen«, också den en skiss. Målningarna är understödda av infraröda fotografier för att avslöja underarbeten, förändringar, förbättringar. Sammantaget ger det bilden av en extremt idérik person, som startade mängder av projekt, men som slutförde mycket få. Hans genistatus är i dag självgenererande, men jag undrar om den inte grundar sig i hans samtid. Han lär ha sett mycket bra ut, varit extrovert och charmerande. Lägg till det att han tillät sig att vara multibegåvad: sjöng och spelade musik, skrev poesi, ritade hus och gjorde uppfinningar; kunde levandegöra målningar, teckningar, människor, hus, vetenskap, ja, allt som kom i hans väg. Inte undra på att han är värdefull. Så pass mycket att hans anteckningsböcker ligger i ett valv i franska riksbanken.

Innan jag ska gå ut i regnet igen9 hör jag hur guiden tar upp frågan om ansiktenas likhet. Hon berättar att det är något som varit känt av forskningen sedan länge. Men vems ansikte är det? I Palazzo del Bargello, nationalmuseet i Florens, står Verrochios bronsstaty »David«. Det sägs vara den unge Leonardo da Vinci som stått modell, stjärn­eleven förevigad som pojken som mot alla odds besegrade en jätte, kaxig med svärdet i hand och ett lätt leende på läpparna. Och titta på hans ansikte! Är det inte samma som »Mona-Lisa«, »Damen med hermelinen«, »Madonnan i grottan« eller »Johannes Döparen«? Jo, visst är det det.

Utställningen »Leonardo da Vinci« på Louvren i Paris pågår till den 24 februari.