Ligga på topp

Anastasia Steele är en rodnande oskuldsfull tjugotvåårig student som av en händelse kommer i kontakt med den generöse och märkligt plågade miljardären Christian Grey, 27 år. De blir kära och allt vore perfekt om det inte var för att Grey endast gillar sex som involverar bondage och dominans. Allra helst skulle han vilja att Anastasia blev hans slav. Anastasia reagerar tvekande men blir också omedelbart fascinerad.

Detta är den rafflande (nåja) premissen för årets mest omtalade bokfenomen, E L James trilogi »Fifty Shades of Grey«, snart på svenska som »Femtio nyanser av honom«. Trilogin har sålt i över trettiotvå miljoner exemplar bara på engelska sedan utgivningen i våras, trots att innehållet är pornografiskt på ett sätt som svårligen låter sig tonas ned.

BDSM-fester lär ha fått ett uppsving, handeln med sexleksaker för kvinnor har ökat, och i New York-området, där någon kommit på att ställa frågan, rapporterar järnaffärer att fler kvinnor kommer in och köper rep. Alltså har »Femtio nyanser…« framgångsrikt utmanat åtminstone tre tabun: en pornografisk roman har blivit en bästsäljare, delar av den kvinnliga läsekretsen inspireras att utforska andra aspekter av sin sexualitet än de rent missionära, och fina förlag – Bertelsmann-förlaget Vintage och svenska Norstedts – satsar stort på en boktrilogi som enligt en enhällig kritikerkår är riktigt dålig litteratur.

Det är riktigt att E L James inte i konventionell mening är en god skribent. Hon svajar i tonen, kämpar med bilderna och med ovanliga ord: på den mänskliga kroppen kan till exempel »höfternas apex« svårligen identifieras som skrevet. Det är tur att berättarrösten trots allt är en nervös litteraturstudent. Med lite god vilja kan man köpa att Anastasia romantiserar sig själv i en högtravande stil hon inte riktigt behärskar. Då bidrar stöniga formuleringar (»jag insöp hans drag från under mina ögonfransar«) till gestaltningen. Vilket är bra eftersom den annars inte står särskilt stadigt.

James följer chick-lit-konventionen att berätta i första person, mer specifikt den framgångsrika »Twilight«-bokseriens grepp att göra det i presens men långsammare än i realtid, så att ingen blick, ryckning eller ointressant associationsbana kan gå läsaren förbi. Den envist subjektiva hyperrealismen framtvingar något slags identifikation med huvudpersonen, men visst längtar man efter en rödpenna.

James berättar så bokstavligt att hon uttalat flaggar för bildspråk. »Stanna! skriker mitt undermedvetna metaforiskt åt mig«, kan hon till exempel skriva, som om vi annars riskerade att tolka det bokstavligt. I de många sexscenerna är avsaknaden av blommiga harlekinmetaforer å andra sidan en lättnad. James beskriver mest i vilka ställningar alla kroppsdelar befinner sig under aktens faser och kallar obesvärat klitoris för klitoris.

Reflexen att ständigt skydda läsaren från egen analys och tolkning föder också ett berättargrepp jag faktiskt gillar. Aspekter av Anastasias personlighet personifieras till två miniatyr-jag som hon ofta visualiserar. »Det undermedvetna« är en duktig flicka med glasögon, »den inre gudinnan« är Anastasias sexualitet. Konstruktionen tillåter James att konkret visa hur Anastasia känner motstridiga känslor, eller tampas med motstridiga kulturella förväntningar, utan att något någonsin behöver döljas mellan raderna.

Nästan alla artiklar om Erika Leonard, som James egentligen heter, nämner att hon är mamma. Exakt vad hon gjorde i sin första karriär i tv-branschen finns det däremot ingen enighet om. Det är uppenbarligen inte lika viktigt som moderskapet eller att hon var medelålders när hon på nätet under pseudonymen Snowqueen’s Icedragon först började skriva en följetong om karaktärerna i Stephanie Meyers bästsäljande vampyrroman »Twilight«. »Icedragon« skrev fan fiction – nya berättelser om existerande fiktiva karaktärer. Hon förflyttade »Twilight«-figurerna från en gymnasieskola i en småstad till den helt vampyrbefriade businessvärlden i Seattle. Men de hette fortfarande Bella och Edward och hade samma självutplånande (hon) och kontrollerande (han) personligheter som i originalet. I motsats till Meyers trånande tonåringar hade de också sex med varann. BDSM-sex. Hela tiden.

Tiotusentals av läsare recenserade »Icedragons« berättelser på nätet och reaktionerna inspirerade Leonard att göra något eget av alstret. Hon bytte ut vissa detaljer – som huvudpersonernas namn till Anastasia och Christian, och sitt eget alias till E L James – och publicerade berättelsen som ebok och print-on-demand. När »Fifty Shades of Grey« hade sålt över tvåhundrafemtio tusen exemplar kunde de stora förlagen inte blunda längre.

Erika Leonards förvandling till E L James gör sig väl som askungesaga: från fan-fantiserande vanlig morsa till litterärt fenomen. I den berättelsen passar Erika Leonards karriär med tv inte in. Att läsa »Femtio nyanser« positioneras i medierna snarare som en solidaritetshandling med alla kvinnor som drömmer om att förverkliga sig själva utanför hemmet.

Kringhistorier som denna behövs eftersom det fortfarande inte är självklart att kvinnor ska få läsa sexuellt explicit litteratur bara för att de har lust. »Femtio nyanser« säljer ovanligt väl som ebok och pappersbokomslagen är diskreta. Många som skulle skämmas för att köpa en harlekinroman vågar läsa James, till och med offentligt, eftersom ett fascinerande medie-fenomen skapat av »en mamma« inte rimligtvis kan räknas som porrigt.

Samtidigt upprätthålls skamkulturen kring kvinnlig sexualitet när böckerna småföraktfullt eller fnissigt även i till synes positiv mediebevakning beskrivs som »mommy porn«. På svenska talar vi om tantsnusk i samma ton. En ton som antyder att kvinnor som inte kulturellt accepteras som sexuella objekt självklart blir löjeväckande om de antar en subjektsposition eller bejakar sin sexualitet, ens i sin egen fantasi.

Saturday Night Live byggde en hel sketch runt mammor i olika åldrar som onanerar till »Femtio nyanser«. Det verkar vara viktigt, särskilt för män, att göra sig lustiga över vuxna kvinnors sexualitet. Hörde vi inte redan de här skämten kring »Hollywoodfruar«, »Grottbjörnens folk«, och »Rädd att flyga«?

Sannolikt är indelningen av det täcka könet i horor och madonnor så stark att en beblandning av de två kategorierna är ett tabubrott som endast kan mötas av gapskratt eller äckelkänslor. Den normen kvarstår trots årtionden av sexuell frihet och fiktionspionjärer som »Sex and the City«. Kanske är det då inte så märkligt att mammorna som sedan länge tröttnat på att skämmas för sina kroppar fått ta saken i egna händer.

Om »Femtio nyanser« i sig själv är en endimensionell och grund text kompliceras bilden något av att karaktärerna så noga är baserade på Stephanie Meyers »Twilight«. Har man läst Meyer blir »Femtio nyanser« stereoskopisk: man har ständigt »Twilight«-sagans sexuella och könsmaktspolitiskt laddade subtext för andra ögat. Christians kontrollbehov i »Femtio nyanser« förtydligar Edwards faderlighet mot Bella i »Twilight« – detta ständiga lyftande och tröstande! När José våldshånglar Anastasia blir Jacobs övergrepp i den andra bokserien tydligare.

Båda böckernas hjältinnor är klumpiga bokmalar som inte bryr sig om kläder, uppfattar sig själva som oattraktiva och hela sina liv har tagit avstånd ifrån ett tjejighetsideal de inte känner igen sig i. Genom den ouppnåelige Edward/Christian får Bella/Anastasia mot sina uttalade önskemål ändå tillgång till skönhetsbehandlingar och dyra, feminina kläder. Hon blir »frigjord« från sin dåliga självkänsla genom att bli åtrådd också för sitt utseende, utan att reflektera över att problemet kanske snarare ligger i en norm där hennes värde är kopplat till en snävt definierad sexuell attraktionskraft man helst ska konsumera sig till.

Att förälska sig i den ouppnåeliga miljonären är också att förälska sig i idén om vem man själv skulle kunna vara vid hans sida. En fantasi om att bli tvingad att ge efter för den både lockande och förtryckande feminitetsnorm vi alla har internaliserat men inte nödvändigtvis har lust eller ens möjlighet att återskapa i verkligheten.

Det är rimligt att anta att justeringar av könsmaktsförhållanden på till exempel arbetsmarknaden gjort sexuella lekar som fokuserar på dominans och underkastelse extra aktuella. Förenklat brukar dominans handla om att den som har makt i verkligheten söker underkastelse i sovrummet för att få släppa kontrollen och vila i sin frihet. Men Bella/Anastasia-figuren har ingen makt i sin vardag. Den enda kontroll hon kan släppa är skölden hon ständigt bär mot patriarkala härskartekniker och förtryckande normer. Hennes undergivenhetsfantasi är att få sluta kämpa. Att bara få vara en vän liten sagoprinsessa, Skönheten hos Odjuret, en liten stund.

Jag förstår att feminister kräks lite i munnen, men när vi alla vet hur svårt det är att stå emot kan vi nog unna Anastasia och läsarna som älskar henne en stunds underhållande paus i en övertydlig, enkelspårig, pornografisk version av de traditionella könsrollerna. Inom ramarna för en lek som man kan avsluta och lämna direkt när det inte är roligt längre.

Första delen av »Femtio nyanser«-trilogin släpps på svenska i september på Norstedts. 

Fakta |  E L James

Erika Leonard, 49 år, arbetade som tv-producent i flera år innan hon skrev böckerna under pseudonymen E L James.

Hon bor i västra London med sin man Niall Leonard, manusförfattare, och deras två tonårssöner.

2012 fanns hon med på Time Magazines lista över de 100 mest inflytelsesrika personerna i världen.

»Femtio nyanser«-trilogin har sålts i över 30 miljoner exemplar världen över,  37 länder har köpt rättigheterna. Flest, 20 miljoner, är sålda i USA där de har toppat New York Times bästsäljarlista fem månader i rad.

E L James debutbok är Storbritanniens mest sålda bok och har sålt mer än Dan Browns »Da Vinci-koden«, 5,3 miljoner exemplar. I samma land har den gått om »Harry Potter«-serien på listan över mest sålda böcker hos Amazon.

Norstedts, som ger ut böckerna i Sverige, börjar med en upplaga på 50 000 för första boken.