Liljevalchs chef om vägvalet: En riktigt bra jävla konsthall

– Du ska veta att jag har en enorm respekt för skattebetalarnas pengar. En riktig bonde är jag, vet precis vad som finns i plånboken. Självklart är jag bekymrad över att det kostat mer än vad vi trodde. Låt oss samtidigt inte glömma att denna investering kommer att kunna glädja stockholmare i flera generationer framåt. Det är jag jävligt tacksam över att få bidra till.

Konsthallschefen Mårten Castenfors talar om den av arkitekten Gert Wingårdh ritade tillbyggnaden på den gamla konsthallen som snart står klar på Djurgården i Stockholm. Facebookgruppen Arkitekturupproret har redan utnämnt den till fulaste arkitekturen 2021, trots att den ännu är omgiven av byggnadsställningar. Men mer om det strax.

I år fyller Liljevalchs konsthalls mest kända evenemang hundra år. Vårsalongen startade 1921 och har, med undantag för några år under andra världskriget, ägt rum årligen sedan dess. Alla stora svenska konstnärer har ställt ut på Vårsalongen: Sigrid Hjertén, Sven X:et Eriksson, Lena Cronqvist, Lars Lerin … you name it.

– Hela gänget! utropar Mårten Castenfors. Vi skulle ha firat jubiléet i sommar, men nu blir det på grund av pandemin uppskjutet till nästa. Då ska jag göra en salongshängning. Med massor av tavlor på väggarna!

Vårsalongen är den största jurybedömda konstutställningen i Sverige. Över 4 000 personer, amatörer likväl som studenter och proffs, söker in varje år, anonymt, med max fem verk var.

– Ögonen blöder på oss i juryn när vi går igenom allt. Nu är det digitalt. Förr hanterade vi själva konstverken utskrivna på papper, redan i första sållningen. Det är mer än 20 000 verk att ta ställning till!

Utropstecken … igen! Sitter konsthallschefen på sitt kontor i källarplanet på Liljevalchs och hojtar? Nej, men han pratar med schvung så fort vi kommer in på sådant som är kul, nytt, friskt och kreativt. ”Tjosan!” kan han skriva i mejl. En glad lax. Åtminstone när det handlar om konst.

Mårten Castenfors har varit chef här sedan 2008. Håret är vitare och glesare än när han anställdes som 49-åring, men fortfarande rufsigt. Vårsalongen har alltid varit populär hos stockholmarna, men Castenfors har under sina år ökat antalet besökare från 30-40 000 till 100-120 000, före pandemin.

Så juryn svajpar förbi 20 000 inlämnade bidrag, som på Tinder?

– Japp, fem grejer åt gången. Oftast säger man: Bort, bort, bort. Det är i allmänhet ganska lätt att sålla bort i alla fall 3500 av de 4000 sökande.

Vad fastnar du för?

– Saker som sticker ut, känslan av att någon vill säga mig något. Man ska haja till, tänka: ”Fan, det här har jag inte sett förr”, alternativt: ”det var en jävligt intressant variant av något jag sett förr”. Det ska inte vara hippt. Jag vill ha ett tvärsnitt av vad som görs i Sverige.

Vem är den typiska konstnären som lämnar in ett bidrag?

– En kvinna. Det är också oftast en kvinnas verk som väljs ut. Medelåldern på dem som antas är 47,5 år. Sedan blir man ju glad om vi råkar plocka ut någon som är 88 år eller 19 och ett halvt.

Och vad är det för fel på 47,5-åriga kvinnor?

– Hahaha! Träffad? Inget fel alls, men medierna nappar oftast på ytterligheter.

Hur har du fått upp besökssiffrorna?

– Vi har fått ut budskapet att Vårsalongen är en folkfest. För många människor är den det enda mötet med konst under hela året! Här är det okej att säga precis vad man tycker. Det är väldigt långt ifrån den vita kuben på fina gallerier. Inget är heligt.

De görs knappt i den modellen längre, museicheferna. Mårten Castenfors tillhör en annan tids friare chefstyp och frågan är om han skulle valts ut som sista kandidat i en rekryteringsprocess i nutidens slimmade new public management-kultur. Han är ingen slipad administratör och ledarskapsexpert, har inget blött finger i luften för att se vart vindarna blåser. Hans vision är floskelfri men innehåller självklart svordomar. Den handlar om att skapa en riktigt jävla bra konsthall för stockholmarna: tillgänglig, med hög kvalitet och låga trösklar in. 

– Jag har aldrig försökt vara till lags, utan gått min egen väg, säger Mårten Castenfors. Jag har också stor respekt för dem längst ner i hierarkin, som sliter per timme. Jag började själv som vaktmästare på Thielska galleriet en gång i tiden. Däremot har jag svårt för ledningsgruppsmöten. Jag hatar möten. Men skriv inte det, då kanske folk tar illa upp.

Har du inga möten med dina medarbetare?

– Visst händer det att vi har möten, men inte så uppstyrt. Min dörr är öppen, det är bara att kliva på. Det har funkat. Sedan har det väl hänt att det inte har funkat. Men jag har oftast fått högsta betyg i medarbetarutvärderingarna trots några extremt turbulenta år med renoveringar, tillfälliga projekt och annat. Min personal är extremt lojal. Och vi har faktiskt haft det jävligt kul ihop.

Mårten Castenfors fyrar av ett gamängaktigt leende. Han har den framtoningen, bjussig, skojar gärna om sig själv. Trots att han varit konstkritiker i dagspress i 15 år framstår han inte som ett dugg medietränad. Snarare kan han generöst spetsa till formuleringar för att de ska bli lite roligare och tydligare. Ett bra pratminus.

Då han tog över hade Liljevalchs konsthall 70 000 besökare per år. Före pandemin var man uppe i 150 000.

– Andra konstmuseer riktar in sig på de fem procenten av befolkningen som är intresserade av konst, medan jag har velat driva alla stockholmares egen konsthall. Vi ska kunna vara tokiga, klassiska, visa hemslöjd, konsthantverk, röra oss vilt överallt.

Mårten Castenfors föddes 1959 i Stockholm. Familjen flyttade ständigt till nya adresser i innerstan och på Lidingö. Som ung fick han byta skolor hela tiden.

 – Det var en rörig barndom. Mamma drev ett konstgalleri i många år, så jag såg mängder av konst som barn. Pappa var en charmig fan. Men så fort han fick ångest så skaffade han en ny fru och nya barn. Så jag har väldigt många halvsyskon och styvmödrar … Jag har ärvt vissa av farsans charmiga drag. Men jag är den trogna typen.

Tillbaka till byggnaden i grå betong som ritats av arkitekten Gert Wingårdh och som väckt upprörda känslor redan innan den öppnat. På sociala medier har den liknats vid kärnkraftverk eller parkeringshus. Den blev betydligt dyrare än vad man beräknat.

– Att dela ut en kalkonutmärkelse till vad som ännu är en byggarbetsplats är fullständigt oseriöst, säger Mårten Castenfors och ser för första gången förbannad ut.

– Jag är övertygad om att när kåken är klar, med sin gnistrande fasad som speglar solljuset, med glasfacetter av Ingegerd Råman, så kommer folk att fullständigt tappa hakan, säger han. Och sedan, när de kommer in, lär de häpna över salarnas skönhet och möjligheter. Jag vet också att byggnaden är förankrad i platsen, eftersom Liljevalchs konsthall från 1916 är en av Sveriges första betongkåkar!

Mårten Castenfors ögon gnistrar nästan som glaskonstnären Råmans glasfacetter när han upprört fortsätter:

– Vi har byggt för evigheten. Den här konsthallen ska stå här tills både du och jag och dina barn är borta. Dessutom finns det ett symboliskt värde i den här tunga kåken med sina tjocka väggar. Innanför dem ska konstens frihet kunna finnas.

Han säger att Liljevalchs stod inför ett vägval. Antingen skulle konsthallen få nöja sig med att få låna in färre och färre konstverk, eftersom kraven på säkerhet och klimat ökar, eller så skulle man bygga ut och utveckla.

– Du kanske tror att jag är Hawaii vad gäller stålar, för att jag har den här skenbart slarviga stilen. Men jag tänker i stort sett trettiotusen gånger om dagen på pengar. Både på mina egna och andras. Det är barndomsångesten, vet du.

Mårten Castenfors berättar hur han under sin uppväxt fick följa med sin panka pappa då denne reste runt mellan olika bankkontor i Bergslagen för att vädja om ett lån, trots att han var spärrad överallt.

– Han kedjerökte, svettades och våndades medan vi körde fram på landsvägarna. Sedan dess är jag paniskt rädd för att pengarna ska ta slut.

Men hur kunde det bli så fel i budgeten? Först trodde ni att tillbyggnaden skulle kosta 130 miljoner och nu är kostnaden uppe i en halv miljard.

– Till att börja med omfattar det högre beloppet även en total renovering och grundförstärkning av den gamla konsthallen och restaurang Blå porten. Tillbyggnaden är bara en del av kostnaden. I sådana här projekt finns det alltid en utgångspunkt, en siffra, och jag trodde på den, eftersom jag är expert på konst, men inte på budgetar för storskaliga byggnader.

Visste du att 130 miljoner var en på tok för låg siffra när förslaget presenterades?

– Självklart inte. Sedan har det under projektets gång gjorts ett otal kalkyler och tagits nya reviderade genomförandebeslut. Kostnadsökningen är ingen överraskning utan väl förankrad i en demokratisk process.

Han suckar och lutar sig framåt.

– Vänd på steken! Staden har gjort en långsiktig satsning på kultur. Initialt verkade allt enkelt, men det blev mer omfattande.

Är du en envis person?

– Jo, men du ska veta att detta har jag drivit för staden och dess framtida generationer av invånare. Jag tror att folk har svårt att förstå det. Personligen är jag nöjd med mitt liv oavsett. Det är privilegierat att få arbeta med det man tycker är kul. Det gör ju att det här med cancern … fan jag har ändå haft ett bra liv!

Cancern?

– För åtta år visade det sig att jag hade en aggressiv prostatacancer. Den opererades, fort som fanken. Sedan var den borta fram till för ett och ett halvt år sedan. Det var dramatiskt. De fick bort nästan allt, igen, så jag har vunnit tid.

Säger Mårten Castenfors i lättsam ton. Ja för fan! De fick bort den! Inte exakt hela förstås.

Har du inte ångest?

– Nä, jag får ju inte det.

Tänker du på cancern?

– Nä, va fan, inte tänker jag på den. Jag tycker det är kul när läkaren lyckas, men sedan släpper jag det.

Är du inte rädd?

– Nej, inte alls. Döden skrämmer mig inte. Jag kan nästan se den som en befrielse. Jag har stressat så mycket, under så lång tid. Just nu är jag trött, men snart blir jag pigg igen och får energi. Först vill jag slutföra vissa saker som konsthallschef, av lust och ren pliktkänsla, sedan, vid årsskiftet 2022/23, vill jag lufsa vidare och pyssla med lite andra prylar under några år. Därefter…ja vem vet?