Linn Ullmann: ”Jag ville inte skriva en Metoo-roman”

Solen skiner på norska ön Vesterøya och himlen är klarblå när Linn Ullmann går ner mot stranden. Själv sitter jag i Stockholm. Men eftersom vi skämtat om att vi ska promenera tillsammans ger hon mig en utförlig beskrivning av vad hon ser per telefon. 

Som dotter till filmregissören Ingmar Bergman och skådespelaren Liv Ullmann var hon "känd" långt före sin litterära debut Innan du somnar vid slutet av 1990-talet. Länge värjde hon sig mot biografiska läsningar av sina böcker, men med romanen De oroliga, som kom på svenska 2016, ändrades det. Den handlade om föräldrarna och uppväxten.

Det självbiografiska projektet fortsätter hon med i den nya romanen Flicka, 1983, som är tänkt som del två i en biografiskt sammanhållen trilogi. Handlingen i Flicka, 1983 utspelar sig på två tidsplan: det första år 1983, då en sextonårig flicka reser till Paris för att bli fotograferad av en känd modefotograf som är trettio år äldre än hon. De inleder en sexuell relation som skakar om henne rejält. Det andra tidsplanet skildrar hur den vuxna kvinnan, en författare, försöker förstå vad som hände: var det ett övergrepp, en passion, eller kanske både och? 

– Jag ville inte skriva en Metoo-roman. Det var väldigt viktigt för mig att skildra flickans starka begär. Att inte skriva en offerhistoria med givna roller.

Men det är väl ett slags uppgörelse med mannen?

– I dag är jag mer arg på andra mansgestalter i boken. Fotografen är så gammal nu, en bra bit över 80 och han vet inte att jag googlat honom och skrivit om honom i två böcker. Jag är inte så intresserad av honom längre, mer av vad jag minns och hur det kunnat gestaltas. 

Just formen för Flicka, 1983 tog lång tid att finna. Linn Ullmann berättar att hon "skrev och skrev" i flera år, utan att få till det.

– Det var så svårt att jag efter första året med texten gick in i ett svårt tillstånd av ångest, eller … 

Det blir tyst i luren. Jag hör bara Linn Ullmanns fotsteg i gruset där hon går. 

– …en depression. 

I boken skildras hur jag-berättaren drabbas av en depression under våren 2016 som känns "annorlunda, mer främmande" och "farligare än tidigare depressioner", samt hur den återvänder hösten 2019.

– Jag skrev som sagt De oroliga utan att tänka på att jag är en orolig människa, men ångestscenen i den boken: när flickan väntar på att mamman ska ringa, vilket hon inte gör och flickan tror att hon hela tiden måste göra saker för att mamman inte ska dö... den är sann. Jag led av tvångstankar som barn och var tvungen att göra saker för att ingen katastrof skulle inträffa. När jag blev lite äldre var jag mer arg och orolig. Hade väldigt svängigt humör. I vuxen ålder kom depressionerna tillbaka. Oj, så här öppet brukar jag inte tala om detta. 

Känns det obekvämt att göra det?

– Nej, jag har ju skrivit om det i böckerna, så det är ju ingen hemlighet. Men jag har inte talat om det så mycket.

I boken träffar författar-jaget flera olika terapeuter för att komma till rätta med ångest- och depressionstillståndet. En vill bara tala om författarens barndom, en annan uppmanar henne att sluta skriva, eftersom det är det svåra i romanprojektet som tynger henne.

– Det där har kvinnliga författare hört i hela mänsklighetens historia: att de inte ska skriva för att det är "svårt för nerverna". Det har faktiskt hänt mig och det gjorde mig ändå pigg eftersom jag blev så förbannad. 

Sedan är det psykiatern som vill skriva ut antidepressiva, men det vill inte författar-jaget.

– Det överraskar mig hur psykiatriker som man bara träffat i fem-tio minuter vill skriva ut mediciner. Jag anser att hjärnan och människan är så komplicerade att det aldrig bara finns en enda lösning – och mediciner är inte lösningen för mig även om det kanske är det för andra. 

Jag frågar Linn Ullmann hur hon tog sig ur depressionen utan mediciner. Det blir återigen tyst i luren. Bara fotstegen på grusvägen hörs. Efter en lång stund säger jag: Du behöver inte svara.

– Jo, men jag vill säga något ordentligt, även om det kanske inte finns något bra svar. Ett av depressionens tricks är ju att säga: jag kommer uppta all plats i ditt liv, kommer att vara med dig både på dagen och natten. Den använder samma språk som en nykär älskare, även om den uttrycker motsatsen. Det går inte att spjärna emot. Ett sätt att ta sig ur den är väl den gamla buddhistiska sanningen om acceptans. 

En sak som både Linn Ullmann och författaren i Flicka, 1983 gör är att gå promenader. 

– Min pappa brukade säga att det värsta demonerna vet är frisk luft. Det hade han rätt i. En annan sak jag lärde mig av honom var det där med att vakna upp med ångest. I stället för att kämpa emot gäller det att identifiera varje negativ tanke som formas i hjärnan. De är som trollen – om man kastar ljus på dem så spricker de kanske till slut.

Att skriva om depressionen var inte terapeutiskt. Men i stunder av lättare depression tycker hon det hjälper att läsa. Främst dikter.

– En dikt som varit väldigt viktig för mig är Jayne Kenyons Having it out with melancholy. Om man klarar av att läsa hjälper det ibland, eftersom man inser att man aldrig är ensam om sina erfarenheter.

Hon har velat skriva om händelsen i Paris under hela sitt författarliv, men det har inte blivit av förrän nu.

– Händelsen i sig var skitigare än jag trodde, eller ville. För länge sedan försökte jag skriva den som en sensuell berättelse, där jag undvek att ta med flickans våldsamma begär och hur hon efter att hon haft sex med fotografen blir illamående och får ångest. Jag ville helst inte titta på det. Sen var det en skithistoria rent skrivtekniskt eftersom jag inte fick till det. Varför skulle det vara så svårt att berätta om hur en flicka åker till Paris, har en affär med en äldre man och sedan åker hem?

När jag föreslår att glömskan kanske har med det traumatiska i upplevelsen att göra, svarar Linn Ullmann först nja. Sedan säger hon att hon inte vet om det var en särskilt traumatisk upplevelse. Att hon snarare ville göra upp med minnet – och utforska hågkomst och glömska. 

Flickan i boken har bråttom att bli vuxen. Det är ett tema även i De oroliga.

– Jag tyckte det verkade oerhört coolt att vara vuxen och väldigt pinsamt att vara barn. Min kropp var så dum, ful, tunn och konstig. Jag tittade på min mamma – som alla andra också tittade på – och tänkte att jag ville vara som hon. En kvinna. Jag växte upp med föräldrar som var arketyper: mamman som var det åtrådda objektet, pappa som var en som tittade. 

Denna uppdelning i det kvinnliga objektet och den manliga betraktaren tar flickan med sig till Paris. Hon fotograferas av den äldre fotografen. 

– Jag var aldrig lika vacker som mamma. Men jag njöt av den nya uppmärksamheten. Att jag börjat få bröst och att blickarna som riktades mot mig blev nya. Jag hade lärt mig hur det såg ut när en kvinna flörtade, men jag anade inte vilka konsekvenser det kunde få. Jag var ju ett barn och han en vuxen, jag hade inte en tanke på att han skulle vilja ha mig. 

Du sa förut att du inte är arg på honom, men på andra män i boken. Vilka är det?

– Första gången jag kände att någon såg på mig med begär var när jag var tolv och en man sa att han kunde se att jag skulle få fin rumpa när jag blir stor. Då kände jag mig sedd och betydelsefull. Hade en man sagt det till mig eller min dotter i dag hade jag slagit till honom. 

Du har sagt i intervjuer att du länge var arg på flickan. Varför?

– Jag känner mig fortfarande lite arg på att hon åkte, inte förstod vad hon gjorde, gick vilse i storstaden utan att minnas vilket jävla hotell hon skulle bo på. Sedan har jag nog skämts för det våldsamma begär som hon har. Hon söker upp mannen upprepade gånger. Hon tycker det är underbart att vara med honom, men det följs av något förfärligt. Kroppen vänder sig mot henne gång på gång. Först med begär, sedan illamående.

Än har Linn Ullmann inte börjat på den avslutande delen i trilogin. Först ska hon skriva en essä, därefter är det dags. Hon suckar, innan hon säger:

– Jag hoppas att den boken inte kommer att bjuda på lika stora problem som Flicka, 1983.

***

En längre version av denna intervju har publicerats i tidningen Modern Psykologi. 

Läs även: Klas Östergren: ”För mycket trygghet kan vara otäck”

Läs även: Horace Engdahl: Det otäckaste som hänt i svenskt kulturliv