Lita aldrig på ett ansikte
Somliga menar att man kan se på de politiska kommentatorerna vad de tyckte om valresultatet. Så enkelt är det inte.
Toppbild: Anders Wiklund / TT
De två herrarna i kvällsmörkret stannade till. Som om de inväntade en hund som ville sniffa på lyktstolparna. Men det fanns ingen fyrbent vän i deras sällskap. Samtalet angav takten för dessa flanörers rörelseschema. Klockan var strax efter nio. Den svarta rymden var sensommarljum när jag passerade dem.
"Såg du ögonblicket på valvakan när programledarna insåg att resultatet svängde?"
"Mm."
"Den första som kommenterade det var Knutson. Jag tyckte nästan att han liksom avslöjade att han blev glad när han upplyste att Moderaterna klättrat några tiondelar. Som att han ropade i jubel."
"Han lät lite sprallig, men inte jublande han."
"Ja, men tonfallet avslöjade något. Och Henrik Ekengren Oscarsson såg besvärad ut. Han blev svettig. Pressad liksom, han darrade på överläppen."
"Han är valforskare, såna blir inte nervösa."
"Jo, han hade ju presenterat en graf som visat att när en femtedel av rösterna, eller vad det var, var räknade var det slut på dramatiska omkastningar. Efter det var det bara marginella förskjutningar. Inom blocken."
"Knutson höll på Kristersson och Oscarsson på Magda. Det är jag säker på."
Jag hade sett det ögonblick de talade om, men just då bytt kanal till Discovery plus. Där pågick en tennisfinal i New York jag ville se. Två nya unga stjärnor. En spanjor mot en norrman. Tennisen var spektakulär. Spanjoren vrålade efter varje vunnen viktig boll. Grimaser följde på förlorade. Norrmannens ansikte röjde inget av hur den boll han just spelat förlupit. Tennis är fantastisk på tv. Ibland förklaras det med att tv-tittarna tycker att de lär känna spelarna genom de många närbilderna.
Men det är just det man inte gör. Bara på plats, när man studerar spelarnas rörelser, kan man få en aning om hur de mår i stunden. Samma gäller för fotboll. Vi övertolkar den nervösa blicken som tv-kameran tolkar hos straffläggare som stegar fram för att slå bollen. Den blicken säger i själva verket ingenting. Det är bara på arenan, när vi med egna ögon kan följa hur en spelare rör sig, stegar fram till straffen, som vi kan se tecken på självtillit eller tvivel och rädsla. Alla som spelar tennis vet också hur kroppen bokstavligen låser sig när vi blir nervösa. Och hur lätt den kan bära oss över banan när vi har självförtroende, hur vi slår, springer och placerar bollen utan att tänka.
Att dra slutsatser om andra människor utifrån deras ansiktsuttryck i ett visst ögonblick är bedrägligt. Varför ägnar vi oss ändå åt denna kvasipsykologi? I sin bok Talking to Strangers (2019) pekar Malcolm Gladwell på hur vi har blivit vilseförda av skickliga amerikanska såpaskådisar. Som de som under 90-talet spelade Ross, Monica och Chandler och de andra i tv-serien Vänner. De var fenomenala på att i ansiktet uttrycka exakt det vi förväntade oss att de kände. Gladwells bok bygger på den amerikanske forskaren Timothy Levines studier om hur vi misstolkar ansiktsuttryck. Han skriver att många förbrytare tar emot sin dom med ett förhärdat likgiltigt uttryck i nunan. Det betyder inte att de är psykopater. Lika lite säger två programledares svettningar och tonfall på en valvaka något om vilka de hoppades på i valet.
Vilka som dansar på valvakorna säger sannolikt mycket mer.
***
