Litar på läsaren
Bild: TT
Låt mig först och främst slå fast att de två föreliggande delarna av Henrik Berggrens historietrilogi om Sverige under andra världskriget hör till det bästa jag har läst i ämnet. Första delen, om åren 1939–1940, publicerades 2018 och nu tillfogas nästa del, som spänner över åren 1940–1942. Titeln på trilogin Landet utanför: Sverige och kriget är väl vald.
Berggren närmar sig historien ur två perspektiv. Dels mikrohistoriskt: det lilla livet, vardagen och de i sammanhanget obetydliga människornas göranden och låtanden; dels makrohistoriskt, vilket redogör för de stora händelserna och de avgörande politiska besluten. Han gör det så skickligt att växlingen mellan dessa båda perspektiv blir nästan sömlös. Det är en bedrift i sig att återgivandet aldrig blir stolpigt eller didaktiskt.
Berggren följer ett konventionellt kronologiskt perspektiv och det är en stor fördel. En av boken verkliga styrkor är att den binder berättelsen till vad människor de facto visste vid varje givet tillfälle, inte minst då det bidrar till en förståelse hos läsaren av den många gånger radikala osäkerhet som kriget innebar. Även om Sverige aldrig var en stridande part led beslutsfattarna även här av så kallad »krigsdimma« – ett begrepp som myntas 1832 av den preussiske militärteoretikern von Clausewitz, och som kortfattat innebär att informationen är otillräcklig för att fatta de optimala besluten i varje given situation.
Berggren gör en nästan kalejdoskopisk beskrivning av Sverige under krigsåren. Mästerligt väver han samman en rad olika öden och händelser. Vi möter den unge Ingmar Bergman genom hans mor Karin Bergmans dagböcker, och dåvarande flickvännen Karin Lannbys underrättelserapporter till den svenska säkerhetspolisen.
Den då helt okända Astrid Lindgrens krigsdagbok utgör i sig en genomgripande berättelse om krigsåren, vilka Lindgren tillbringade med att utföra postkontroll för den Allmänna säkerhetstjänsten. En annan fängslande person är den genialiske och vid tiden plågade Uppsalamatematikern Arne Beurling, som under två sommarveckor 1941, med enbart papper och penna, lyckades knäcka den tyska koden och på så sätt ge svenskarna inblick i tyskarnas planer.
Äkta makarna och samhällsreformatorerna Gunnar och Alva Myrdal befann sig vid krigets början i USA men valde att återvända hem – mest, tycks det som, för att inte framstå som fega. Gunnar Myrdals nära vän och kollega Herbert Tingsten sände pengar till USA för att kunna ha tillgångar där vid en eventuell flykt från Sverige, något som Myrdal inte var sen att skvallra vidare om.
Berättelsen är full av både moraliskt tvivelaktiga och moraliskt högtstående personer. Men Berggren låter ingen av dem bli endimensionell. En tyskvän och beundrare av nazisterna som litteraturvetaren och akademiledamoten Fredrik Böök förvandlas inte till en värre människa än vad han var. Vi tillåts även se hur den av eftervärlden utnämnda hjälten Torgny Segerstedts världsbild, med dess vurm för historiens stora män, inte nödvändigtvis vore förenlig med den svenska värdegrunden 2021.
Här blir Berggrens perspektiv att inte gå händelserna i förväg utan i stället utgå ifrån vad som var känt under dessa år särskilt produktivt, då det inte dömer utifrån vad som senare blivit tillgänglig kunskap. I stället låter han läsaren på egen hand dra sina slutsatser om de svenskar som gärna hade sett ett Stortyskland som inkluderade Sverige. I fallet Fredrik Böök blir det tydligt i citat som detta: »Hela den svenska opinionen är ju inställd på en anglosaxisk seger ... Litterärt och journalistiskt blir jag en död man, utan skymten av inflytande, och jag får vara tacksam om jag inte blir uppsagd i tidningen.«
Åren 1940–1942 är på många sätt de centrala under kriget. Det var då informationsdimman låg som tjockast. Inledningsvis, efter snabba segrar i Polen, Tjeckoslovakien, Benelux, Frankrike, Danmark och Norge tycktes den tyska krigsmaskinen ostoppbar. När fronten mot Sovjetunionen öppnats 1942 och Storbritannien ännu inte blivit invaderat tycktes utgången inte alls vara lika säker. Det förändrade krigsläget påverkade den svenska politiken och stämningen här.
Särskilt intressanta är de undersökningar som gjordes runt om i landet av Folkberedskapen. Vid en senare sammanställning av dem visade det sig att av de 139 rapporter som togs fram om svenskarnas inställning till Tyskland under åren 1940–1942 så var 124 negativa, av 53 om Ryssland var 52 negativa och av 96 om västmakterna var 95 positiva.
Berggren ger oss en delvis ny historia om landet utanför. Den är sammansatt, komplex och karakteriseras av de dilemman landets styrande var tvungna att hantera. Framför allt är den befriande fri från enkla moraliska omdömen. I en tid som vår, då den svenska krigshistorien blivit alltmer politiserad och ett slagträ i dagspolitisk debatt, är Berggrens mer nyanserade förhållningssätt desto viktigare.
Att ständigt tolka historien utifrån samtiden riskerar dessutom att förhindra en förståelse av de verkligt skamfulla episoderna under dessa år. Många beslut som fattades under kriget bör kritiseras – beslagtagandet av tidningar, interneringar av kommunister och utlänningar, den tyska permittenttrafiken genom Sverige – men de måste samtidigt förstås i sitt historiska sammanhang.
Minnet av andra världskriget hålls vid liv i Sverige främst via böcker och filmer. De flesta svenskar har inte historier om släktningar som lidit under månadslånga nattliga bombräder, som upplevt svält eller stupat vid östfronten, internerats eller mördats i nazisternas läger. Som mest har vi historier om far- och morfäder som tillbringat år inkallade längs med den svenska gränsen.
Andra världskrigets historia handlar för oss mer om det exceptionella i att vi befann oss utanför den europeiska katastrofen. Det är orimligt att tro att det inte har format den svenska självbilden, inte minst i relation till våra grannländer.
**
Henrik Berggren, Landet utanför Del 2 : Sverige och kriget 1940–1942, Norstedts förlag.
