Litterär psykoanalys

Det är cirka femtio år sedan Vladimir Nabokovs »Lolita«, Patricia Highsmiths »The Talented Mr. Ripley« och William Marchs »Det onda arvet« kom ut. Alla föregick de sin tids psykologiforskning, är lysande litteratur, och fortfarande högst relevanta studier i mänskligt beteende.

»Lolita« har blivit ett begrepp för en brådmogen flicka som attraherar äldre män. Stanley Kubricks filmatisering av Nabokovs roman laddade greppet ytterligare med Lolitan som den aktiva parten. Romanen är en annan historia. »Lolita« är skriven som memoarer av Humpert Humpert, en medelålders professor i fransk litteratur som beskriver sitt livs passion.

Visserligen är det den upproriska tolvåringen som rent tekniskt förför den nästan 30 år äldre Humpert för första gången, men det är ingen tvekan om vad som är det centrala psykologiska dramat: Lolita är berättelsen om en pedofil och hans offer.

Hela Humperts liv går ut på att komma nära prepubertala flickor. Han söker sig till skolgårdar, parkbänkar och bordeller och gifter sig med Lolitas neurotiska mor Charlotte Haze, för att komma nära föremålet för sin sexuella fixering. När Haze dör och Humpert blir ensam med Lolita, tar han med henne på en planlös resa över Amerika. Lolita låter uttråkat Humpert hållas, någorlunda medgörlig för de nöjen, godis och presenter han mutar med så att hon ska känna sig mindre våldtagen, men, som Humpert också påpekar, Lolita har heller absolut ingen annanstans att ta vägen.

Inför »Lolita« läste Nabokov fallstudier av pedofili. Romanen skildrar beteenden vanliga hos verkliga pedofiler, som att gifta sig för att få tillgång till ett barn. Humpert är väl medveten om sin perversion. Som ett poetiskt (och humoristiskt) rovdjur dokumenterar han sina övergrepp med så vackra formuleringar och oväntade reaktioner från sitt byte att det finns kritiker som sett boken som en hyllning till relationer mellan unga flickor och gamla män.

Humpert har ett fascinerande öga för detaljer. Hans beskrivningar av männi­skor är så analytiska att det är lätt att acceptera dem som sanningen. Men genom att låta andra människors verkliga inre liv enstaka gånger skymta förbi under Humperts penna, utan att han själv tar in betydelsen av dem, visar Nabokov att Humberts empatiska förmåga i själva verket brunnit nästan ända ner till grunden. Till skillnad från många verkliga pedofiler som lider oerhört av sin ofrivilliga böjelse, påminner Humpert om en obotlig alkoholist som hyllar konsten i att avnjuta ett exklusivt vin.

Ännu inte lika skicklig som Humpert på att dölja sina verkliga motiv är Patricia Highsmiths identitetsrubbade karaktär Tom Ripley. Highsmiths psykologiska kriminalromaner drivs framåt av huvudpersonernas dysfunktion, snarare än brottsrelaterade deckarledtrådar. »The Talented Mr. Ripley« var först i en serie av fyra om Tom Ripley, en småskalig bedragare i New York med få andra talanger än förmågan att imitera röster och handstilar. Ett par sammanträffanden leder honom till den välbärgade skeppsbyggaren Herbert Greenleaf, som förgäves försöker få sin son Dickie att lämna Italien. Herbert Greenleaf hoppas att en jämnårig vän som Tom kan övertyga Dickie att komma hem till familjeföretaget och sin sjuka mamma. Tom och Dickie möttes bara som hastigast i skolan, men Tom håller god min för att inte missa möjligheten att få åka gratis till Europa.

Fram till Toms ankomst har Dickie det bra i en italiensk strandvilla. Med den trånande Marge som bekvämt sällskap, fyller han sin tid med fester och – obekymrad om sin brist på talang – konstnärskap. Tom har inga planer på att fullfölja sitt uppdrag. Förstaklassbiljetten har redan gjort honom besatt av Dickies liv. Det är en förvriden förälskelse. Tom vill först äga, sedan vara Dickie. De blir vänner, men Toms svajande beteende gör deras relation ohållbar till den grad att Tom till slut klumpigt mördar sitt ideal. Med Dickie död, är Tom fri att ömsa personlighet och göra om sig till Dickie Greenleaf; lägga på sig några kilo, klä sig i Dickies kläder och tala med Dickies röst.

Patricia Highsmith öppnar psyket på en person med identitetsstörning, narcissistisk personlighetsstörning (NPD) eller borderline, kanske båda. Läsaren kommer innanför huden på en varelse vars charmiga personlighet bara är en tunn mask och vars liv bara är en tvångsmässig jakt på perfekta bilder som kan kompensera för ett tomt inre. Ripley anammar identiteten av det han ser framför sig. Personen Tom Ripley ser han som ett nödvändigt ont.

Patricia Highsmith intresserade sig tidigt för det mänskliga psyket. Som åttaåring läste hon »The Human Mind« av Karl Menninger och blev begeistrad av hans studier av personlighetsstörningar och syndrom. I sin dagbok fantiserade hon om att familjens grannar var psykopatiska mördare bakom sina normala fasader. I »Beautiful Shadow: A life of Patricia Highsmith«, gissar hennes levnadstecknare att Highsmiths glamorösa men störda mamma led av narcissistisk personlighetsstörning. Vid ett tillfälle berättade mamman att hon försökt abortera sin dotter genom att dricka terpentin, vilket blev temat i Highsmiths novell »The Terrapin«.
Varken »Lolita« eller »the Talented Mr Ripley« innehåller någon förklaring till huvudpersonernas tillstånd. Humpert minns ömt sitt första sexuella möte med en annan tolvåring, själv barn, och Tom Ripley förlorade tidigt båda sina föräldrar. Det är allt.

William Marchs roman »Det onda arvet« från 1954, en tid då psykopati ännu inte var en medicinsk term, tar upp det provocerande temat att en del barn helt enkelt är onda, födda utan samvete. I »The Bad Seed« manipulerar den söta åttaåringen Rhoda sin omgivning för att få som hon vill. Den alltmer oroade mamman, som själv blev adopterad, upptäcker att hennes biologiska mor var en massmörderska och dotterdottern verkar ha ärvt den osympatiska uppsättningen gener.

Hur löser man det? Kanske går det inte. Det är det som är så briljant med dessa tre 50-talsromaner. Det finns inget moraliserande, ingen agenda, inga tematiska metaforer. Det är bara tre vansinnigt välskrivna historier som visar hur det störda, abnorma ljudlöst smidigt smälter in i sin omgivning och i lugn och ro sänker klorna i sina offer.