Litteraturens skickliga guider

Nu sover hållplatserna och vägskyltarna, gatlamporna och butiksingångarnas halvtrappor sover  …«

Jan Henrik Swahn läser melodiskt ur sin översättning av Olga Tokarczuks novellsamling »Spel på många små trummor«. Han följs av en arabisk och en vietnamesisk översättare som läser ur samma bok, på sina språk. I förra veckan lade Tokarczuk upp videon, »Okna«, fönster på polska,  som presenterar 53 av hennes översättare till 37 språk. Den sågs av 3 516 personer under första dygnet. Det är den senaste av de insatser som den nyblivna Nobelpristagaren gör för att sätta ljus på en något dold och illa betald grupp, översättarna.

När Nobelpriset till Olga Tokarczuk meddelades i oktober fanns åtta av hennes böcker på svenska, jämfört med bara fyra på engelska, vilket illustrerar översättarens betydelse. Jan Henrik Swahn fick frågan första gången 2002, av Mikael Nydahl på Ariel förlag, om att översätta något av Tokarczuk för ett evenemang runt Östersjöförfattare.

– När jag läste henne så kände jag att det var som ett slags syskon rent litterärt, berättar Swahn, som själv har gett ut dussinet egna romaner.

[caption id="attachment_641807" align="alignnone" width="1500"] Kristoffer Leandoer[/caption]

Hur översätter man en människa? Jag når översättaren Kristoffer Leandoer via Whatsapp i hans hem i ett 30-gradigt Albanien, för att fråga hur han gjorde för att översätta den hårda, men också roliga, tonen i Paristrilogin »Vernon Subutex« av franska Virginie Despentes. Det är en vildsint polyfon roman som följer ett punkigt ungdomsgäng som blivit medelålders.

– Det som är svårt med att översätta den sortens språk, det är inte att förstå, utan att hitta något som inte är töntigt. Jag hade god hjälp av mina barn. Hon byter ju perspektiv hela tiden, med olika röster i vartenda kapitel, från olika bakgrunder och med olika världsbilder, säger han, och betonar att man måste var extremt försiktig med ett alltför modernt språk.

– Översättningar åldras alltid snabbare än originalböckerna. Det finns uttryck i min »Vernon Subutex« som folk kommer att säga »gud vad 2019« om.

Som en följd måste, hävdar Leandoer, klassiker översättas på nytt. År 2013 översatte han Louis-Ferdinand Célines »Resa till nattens ände« från 1932, tidigare översatt år 1971 av CG Bjurström, som tilldelades Hederslegionen för sina insatser för fransk litteratur.

– Det var inte honom det var fel på, det var bara det att tiden har gått. Man översätter i en tid, vare sig man vill det eller inte, säger Leandoer.

Översättarens roll är att vara en guide, en textens Beatrice som tar läsaren i hand och föreslår sätt att förstå ett främmande språkområdes tankebanor och kulturella krumsprång. Jan Henrik Swahn tar Tokarczuks »Daghus, natthus« som exempel. Där diskuterar författaren orättvisan i vissa ord, särskilt ordet för adoptera som på polska innehåller betydelsen »adoptera en son«. Eftersom motsvarande bibetydelse inte finns i svenska var det omöjligt att översätta ordagrant. Swahn löste det med ett tillägg i texten: »Men de ord som stör mig mest av allt är ord som ›förbrödra‹, där femininformen ›försystra‹ saknas, samt det slaviska ordet för ›adoptera‹, som ordagrant skulle kunna översättas med ›göra till son‹.« Översättningen strävar efter att ge en svensk läsare samma förståelse för vad Tokarczuk menar, som en polskspråkig.

– Jag accepterade att jag inte kunde göra det, och så som jag förklarade det för dig nu, skrev jag också i boken. Det är trots allt viktigt att markera att här finns det något som jag inte har klarat att översätta, säger Jan Henrik Swahn.

Liknande kulturella skillnader går mellan tidsepoker.

– Jag har inte levt i Frankrike på 1930-talet, men ändå har jag översatt Céline. Det handlar om att få kontakt med författarrösten. Känslomässig kontakt. Och sedan måste man hitta hur den låter på svenska, säger Kristoffer Leandoer.

Rebecca Alsberg jobbade med barnböcker på Bonniers när hon fick frågan om hon ville testa att översätta. Hon upptäckte att hon hade en slags talang, en förmåga att upptäcka när orden rymmer en bibetydelse.

– Jag har haft glädje av att jag är misstänksam. Vad kan det här egentligen betyda? vad ligger bakom? som gör att jag identifierar när det är referenser till något. Eller så behöver man förstå att något är ett citat, och hitta citatet, säger hon.

Det är en instinkt som gjorde att hon anade att det låg något mer bakom Don DeLillos beskrivning av hopknycklade bilvrak med »a museum quality«. Efter att ha frågat honom, per mejl, fick hon veta att det var en referens till konstnären John Chamberlain, som gjort konstverk av hopknycklad bilplåt.

Varje text har ett problem som behöver lösas. För den som översätter Shakespeare är det troligen viktigare att behålla formen, versmåtten, än att översätta exakt. I Olga Tokarczuks »Löparna« var en av nycklarna till texten de olika stilnivåerna, ibland en 1600-talsläkares, ibland ett berättarjag som i nutid gör iakttagelser på flygplatser. Dessutom fanns ordlekar som saknade svensk motsvarighet.

– Om det finns en ordlek på en sida som inte låter sig översättas så kan man se om man kan skapa en ordlek någon annanstans, så att antalet ordlekar blir intakt, säger Jan Henrik Swahn.

Rebecca Alsberg beskriver det som att knäcka koden.

En dag kom förläggaren Stephen Farran-Lee till henne med en norsk författare som nominerats till Nordiska rådets litteraturpris för den roman som i Alsbergs översättning skulle få titeln »En tid för allt«. Författaren var Karl Ove Knausgård. Under flera års tid levde hon sedan med de sex delarna i hans »Min kamp«.

– Många säger att de älskar att hålla på med ord, men jag är nog mer krass, med drag av forskarinstinkt, säger hon och håller fram internet och Kungliga biblioteket som sina forskningsarenor. En ständigt pågående allmänbildning där hon ena dagen måste lära sig om husbyggen, och andra om klädesplagg och naturfenomen, för att kunna hitta det rätta litterära uttrycket.

Så en dag satte hon punkt. För Knausgård. Hon kände sig utbränd. Ändå återkommer hon flera gånger till »En tid för allt«, den bok som gett henne flest entusiastiska läsarreaktioner. Hon berättar om den starka upplevelse som hon fick av att översätta en scen där huvudpersonen går in i ett kapell på 1600-talet och ser Giottos målningar av änglar. Det förändrar hans liv.

– Jag blev så tagen av det där att jag gick ut på promenad. Jag lyssnade på radio, och precis då talade de om konstnären och dessa änglar.

Det slutade med att hon åkte till kapellet i Padua med hela familjen. Senare berättade hon om upplevelsen för Knausgård, i mejl. Och fick veta att han aldrig varit där, i kapellet.

Och själv har hon aldrig, hävdar hon, varit i Norge.

– Man knäcker koden. Jag använde mig av Google, gick runt i de byggnader som han beskriver, nästan på gatan.

Så vad är det att översätta världen? Raymond Queneaus »Stilövningar« visar att en text kan översättas på hur många sätt som helst. I hans bok från 1947 upprepas en och samma historia i 99 väsenskilda tolkningar.

Jan Henrik Swahn växte upp i Danmark och Sverige, och har bott i Polen och Grekland. Förutom polska har han översatt från tiotalet språk. År 2009 översatte han den slovenska poeten Lucija Stupicas »När avtrycken vaknar« utan att kunna språket alls. Han snabbläste in sig på slovensk grammatik och slog i lexikon.

– Det helt avgörande är att man kan sitt eget språk bra. Jag fick väldigt mycket beröm för den översättningen. Men så kan man ju inte jobba. Man bör kunna läsa texten och få ut vad innehållet är. Det är bara det att jag inte kan säga nej, förklarar han och kallar sig språkmissbrukare.

Det ligger i mänsklighetens natur att sträva mot det gudomliga. Att människor långt före vår tideräkning ville bygga ett torn som nådde till himlen är inget att förvånas över. Men för en allsmäktig härskare har det aldrig varit populärt med stora folksamlingar som begår stordåd helt självständigt. Den gammaltestamentliga guden steg ner, såg hur storartat projektet med Babels torn var och fick nog: »Och Herren sade: ›Se, de är ett enda folk och har alla samma språk, och detta är deras första tilltag. Härefter skall intet bli dem omöjligt , vad de än beslutar att göra. Låt oss stiga ditned och splittra deras språk, så att den ene inte förstår den andres språk.‹ Och så spridde Herren dem därifrån ut över hela jorden, så att de måste upphöra att bygga på staden.«

Han hade uppenbart inte räknat med översättarna. Budbärarna med makt att tolka. Revoltörerna i den allsmäktige härskarens trädgård gör sitt för att åter ena den mänsklighet som söndrats av en guds språkliga nyck.

FOTNOT: I den franska thrillern »Översättarna«, som har svensk premiär den 5 juni,  blir nio översättare instängda i en lyxig bunker med en galen förläggare som till varje pris tänker ta reda på vem av dem som läcker sidor ur den kommande romanen.

***

Översättare om sin kontakt med författarna:

Kristoffer Leandoer. (Franska, engelska, norska och danska.) Fantasyserien Eragon (del 1)  Neil Gaiman och Virginie Despentes.

»Nej, gud! Nej, verkligen inte! Näej! De kan inte svenska, de vet inte vad det är för problem jag står inför.«

Jan Henrik Swahn.(Danska, franska, polska, tjeckiska, engelska, grekiska, arabiska, slovenska mm.) Olga Tokarczuk och Pia Tafdrup.

»Det är väl inte alldeles självklart att man åker och hälsar på den man har översatt. Det är ganska unikt med Olga. Hon har ett väldigt varmt hjärta för sina översättare.«

Rebecca Alsberg. (Engelska och norska.)Karl Ove Knausgård, Don DeLillo, Michael Cunningham och Jonathan Franzen.

»DeLillo svarar absolut seriöst på frågor på mejl, på ett sätt som är väldigt bra. Men han säger aldrig tack för ditt besvär.«