Livets ogilla gång

Burnt. Bränt alltså. Skogar åkrar ängar hus. Hans land brinner. De nämner honom på radion och jag letar upp honom på datorn. Lubomyr Melnyk. Pianotoner trillar, faller, kastas ut, fyller på, når varje skrymsla. Det är smärtsamt, han prickar mig. Ryssland bombar Ukraina.

Vi var grannar i början av nittiotalet i Sköldinge. Per Erik berättade att en världspianist hade flyttat in i samhället. Han behövde en rullbandspelare, och jag hade en. En grå med plastlock, väl använd, älskad kan man säga. Om jag lade den medföljande mikrofonen i en akustisk gitarr, kunde jag få fram ljud liknande Jimi Hendrix. Tiden hade gått; nu hade jag en riktig gitarrförstärkare, en elgitarr och en avancerad kassettbandspelare med kondensatormikrofon. Så jag bytte rullbandspelaren mot tre kassettband, fulla med Lubomyr Melnyks pianotoner. Ett requiem över sju miljoner ukrainare, mördade av Hitler och Stalin.

När han spelade i Floda kyrka, kyrkan som står som en katedral på den sörmländska slätten, var det inte som att kyrkan lyfte, men själarna i kyrkbänkarna. Man blundade, svävade, lyftes upp av tonflödet. Lubomyr Melnyk hade något slags världsrekord, spelade 19 toner i sekunden med en hand. Öppnade man ögonen kunde man se in i Albertus Pictors målningar, på de kalkade stenväggarna. Våldsamheter, berättelser ur Bibeln, hur Simson brottar ner ett lejon. I en annan berättelse dödade han 1 000 filistéer, med en åsnekäke. Vilka historier.

Melnyks minimalistiska pianospel, med ett maximum av toner, griper tag om hjärtat, han skapar ett tillstånd av oändlighet, pianot sjunger: "Vad ska man göra med sitt hjärta?" Ord som jag erinrar mig från Agneta Klingspors novell Kyssen.

Stora plågor ute i världen. Jag tittar mig i spegeln. Mitt ansikte är snett. Jag tittar i mitt ritblock. Jag hade ritat dit ett ansikte bland alla raka arkitektoniska linjer, glasrutor på nya Karolinska sjukhuset i Solna, och visst det var jag, käken lite sned och läppen hängde åt höger. Jag jämför teckningen med en tidigare teckning från samma sjukhus, sex år tidigare, då på gamla Karolinska. Fullt av liv och rörelse nedanför mitt fönster på vårdavdelningen A16b, med utsikt över Norra begravningsplatsen. Den gången gick det bra, mitt vänstra vadben växte så småningom fast, åtminstone en del av det, och är nu mitt vänstra käkben. När även det strålskadade högra käkbenet gick av, och opererades bort, i två omgångar, stötte jag på ett systemfel, ett sjukvårdande systemfel. Jag ville ha hjälp med en teknisk konstruktion, för att vinkla min hängande dreglande läpp inåt. Slippa munskydd, fullt av saliv, och torkandet med trasor.

– Du måste vänta, såret måste läka först!

– Jag förstår det, men jag kan väl få träffa en plastikkirurg som kan berätta vad man kan göra, så att jag vet. Kan man inte konstruera något slags band som håller uppe läppen så att saliven inte rinner ut?

– Du ska ju få träffa en plastikkirurg, när såret har läkt.

En lång tid av väntan. Misströstan. Det står tydligt på de sjukvårdandes hemsidor, hur viktigt det är med patientmedverkan. Jag tjatade vid varje tillfälle om ett tekniskt hjälpmedel för att kontrollera min dreglande läpp. Käkkirurgen, som hade koll på mig, hade fått nya arbetsuppgifter och ingen annan läkare tog över. Ingen ville tänka utanför sin specialitet. Det är det som är systemfelet. Någon måste ha det övergripande ansvaret i en sjukvårdande process.

Efter 14 månader är det dags för det plastikkirurgiska ingreppet. Jag uppbådar en förhoppning om att operationen ska lyckas, inget mera dregel. Efter operationen, när jag vaknat, inne på toaletten, i spegeln, ser jag den lilla droppen hängandes, i den undre läppens nederkant. Dreglar som vanligt, alltså. Munskydd och haklapp igen. Och vad ska man göra med sitt hjärta? Man kan ge upp också. Funderar jag.

Vi har börjat repetera, liemannen, med litet l, efter 50 år, med ny trummis och basist. Instrumentalt improviserat ilektiskt står det på affischen när vi premiärspelar på Nöjeskatten i Stockholm. Vi inleder med Masters of War. Den där engelska folkvisan som Bob Dylan skrev en text till, och som nu Vladimir Putin vill omfatta: ljuga och sprida skräck för att sätta barn till världen. Publiken swishar: pengarna går till Ukraina. Vi följer upp med Den blomstertid nu kommer… den långa versionen.

– Men varför heter ni liemannen? Någon undrar med en rynka på näsan.

– Jamen, liemannen är väl en man med en lie, en man som slår ängen. Skapar en slåtteräng med en mångfald av blommor. Brudbröd, flockfibbla, väddklint.

Man får hålla emot, akta sig för att falla, allt kan ta slut. Var i världen är man bäst på plastikkirurgi? Jag får kämpa vidare med läppen. Vladimir Putin kämpar för att bli en krigets mästare. Kanske hjälper det att gå med i Nato, för att stå emot ett kommande ryskt vansinne.

Jag ringer till Birgit, hon är 104 år, vi pratar om läget, nutid och dåtid, om mänskliga uttryck, gängen som skjuter, konst, musik, poesi, och om fåglarna och trädens rörelser utanför fönstret… så måste hon duka fikabordet, snart kommer yngsta barnbarnet med barnbarnsbarnen på besök.

– Det är så roligt att se deras utveckling, de är så små… och själv är man på avveckling, säger hon. Vi skrattar.

Så enkelt är det naturligtvis. Det är barnen och barnbarnens äventyr, och vännerna och den kreativa lusten. Det är det det handlar om. Rita, skriva, spela gitarr, åka bort, hälsa på, vattna blommorna … slå ängen. Villkoren är olika för oss, väldigt olika. Howlin’ Wolf uttrycker det kraftfullast av alla, hjärtskärande, tydligt, det nödvändiga, det vi har gemensamt: Ain’t Goin’ Down that Dirt Road by Myself… som att följa med Anders, ösa båten, skruva fast båtmotorn, motorn startar, och vattnet glittrar… Det är någonting med friheten. Samma för oss som för dem i Ukraina.

***

Läs även: Bengt G Nilsson: Livet är för kort för att inte köra nedcabbat

Läs även: Kjell-Olof Feldt är ingen underdånig ”vårdtagare”