”Livmoderbärare” och cancelkultur – Orwells dystopi har slagit in

Det är tacksamt att dramatisera en klassiker eftersom man alltid kan räkna med att publiken hänger med. De som inte har läst 1984, om de nu finns i en teaterpublik i huvudstaden, skulle förmodligen aldrig erkänna det. Alltså kan man unna sig grepp som annars skulle bli förvirrande: hastiga skiften mellan dialog och dagboksberättelse, plötsliga ljussken, röster som bara förekommer i publikens hörlurar.

Resultatet blir slående. Det är en snygg produktion: mörk, rå och trogen den klaustrofobiska stämningen i George Orwells permanent aktuella bok. Att hörlurarna som delas ut till publiken får glasögonbågarna att långsamt äta sig in genom skallen på den synhandikappade delen av publiken bidrar bara till upplevelsen. 1984 är inte tänkt att vara njutbar; lite obehagskänslor är inte mer än rätt.

Syftet med hörlurarna är att kompensera för den begränsade ensemblen. Pjäsen har bara tre skådespelare: Pekka Strang som protagonisten Winston Smith, Matilda Ragnerstam som kärleksintresset Julia och Lennart Jähkel som antagonisten O’Brien. Övriga roller har förvandlats till röster i lurarna. Ett lyckat grepp, med tanke på att större delen av figurerna i 1984 bara är beståndsdelar i en anonym hopplös massa.

Skådespelarna gör alla starka insatser. Jähkels kamratligt sadistiske tankepolis O’Brien hade kunnat vara föredragande PR-konsult i vilket stockholmskt konferensrum som helst. Åskådarna förvandlas efterhand till publik i hans välproducerade Ted Talk om hur man hjärntvättar potentiella upprorsmakare och får dem att älska regimen.

Uppsättningen är föredömligt fri från moderniseringar och omtolkningar av originalberättelsen. Klassiker hotas alltid av den sortens överkörningar från regissörer som tvivlar på sin förmåga att förmedla originalet och väljer den enkla utvägen att låta bli. Och Orwells berömda dystopi har varit permanent aktuell i sjuttiosex år.

Hans kritik av Sovjetunionen tappade visserligen aktualitet genom Sovjetunionens fall, men strax därpå tog övervakningsstaten vid och 1984 fick ett profetiskt skimmer. Att referensen har blivit mer än lovligt utsliten när övervakningskameror eller Chat Control diskuteras gör den inte mindre relevant.

Men den mest brännande aktuella aspekten av 1984 är en annan: Orwell lyckades beskriva 2000-talets cancelkultur mer än ett halvt decennium i förväg. Hans tankepolis nöjer sig inte med att identifiera och bestraffa meningsmotståndare; de och deras åsikter ska utplånas ur det offentliga rummet och historien helst skrivas om så att de aldrig existerat. Det finns en poetisk ironi i att pjäsen 1984 sätts upp på Kulturhuset, vars tidigare konstnärlige ledare Behrang Miri rensade bort Tintinalbumen från barnbiblioteket med anledning av deras politiskt inkorrekta innehåll.

Ett verktyg för att styra människors tankar i önskvärd riktning är språket. Genom att klistra positiva etiketter på negativa fenomen, eller helt enkelt använda obegripliga termer för annars begripliga saker, gör man det svårt för människor att beskriva problem och formulera kritik. Orwell kallade det nyspråk. För att illustrera dess roll i samtiden skulle man kunna påminna om den ”militära specialoperationen” i Ukraina, förlossningsvård för ”livmoderbärare” eller hur ord som demokrati och rasism har dränerats på större delen av sin innebörd.

Men för att se hur relevant 1984 är i dag räcker det att titta upp när man lämnar Kulturhuset, på skylten som informerar teaterbesökarna om att ”trygghetskamerorna” ser oss.

***

Läs även: Ny teatermetod kringgår den manliga geni-traditionen

Läs även: Både halshuggning och striptease – Salome är sexig, suggestiv och blodig