Livsnjutaren Luther

Rätt som det är pratas det på alla håll om Luther. Och då på ett nytt sätt. Den utbuade gamle reformatorn tycks vara på väg att bli salongsfähig.

Bland teologer talas om en Lutherrenässans. En rad färska böcker om den tyske 1500-talsmunken är ett annat tecken, både här hemma och utomlands – böcker som söker den »verklige« Martin Luther, uppdaterar och reformerar bilden av honom. Till hösten kommer också Per Svenssons, Expressens kulturchef, personligt hållna »Dr Luther och Mr Hyde«.

I antologin »Luther som utmaning« kan man bland annat läsa om de »befriande dragen« i det som den fromme och upproriske broder Martin stod för. Om hur missförstådd han är, och vad han har att säga vår individualistiska, perfektionistiska samtid.

Jo, han har betytt mycket för vår mentalitet – fast inte på det sätt vi tror.

Kyrkohistorikern Urban Claesson, lektor vid högskolan i Dalarna, skriver här om just det »typiskt svenska«. Han pekar bland annat på traditionen att söka kollektiva lösningar på tillvarons och samhällets problem. Den svenska välfärdsmodellen. Jo, tänkesättet lever kvar, fastän folkhemstanken övergivits – och är typiskt lutherskt, menar Claesson. Han tar sophantering och klimathotsdebatten som exempel.

»De enskilda vill handla rätt, men orkar inte upprätthålla de krav som är nödvändiga. Soporna sorteras inte rätt alla dagar.«

– Vi syndar ju hela gänget. Kollektivt kan vi göra något åt saken, det är inte individen som bär ansvaret, anser vi. I det avseendet är vi fortfarande ganska goda lutheraner.

En »nådens politik som förlöser individen från skuld« som Urban Claesson formulerar det – och alla får del av »dess goda följder«.

– Jag tror att Lutherrenässansen har med det här att göra. Att vi inser att vi håller på att förlora något, nu när vi lagt över så mycket på individen, och ser de höga prestationskrav det för med sig.

Apropå det »typiskt lutherska« skriver både Urban Claesson och andra författare om att den gängse Lutherbilden – hos dem som fortfarande har någon – till stora delar bygger på förvrängningar. Det strängt puritanska skötsamhetsideal som Luther förknippas med exempelvis hör snarare ihop med den stränge reformatorn Jean Calvin, och med metodismen.

– Som vad gäller alkohol: där är danskarna faktiskt mer lutherska än vi, säger Urban Claesson. Martin Luther tog sig gärna en sejdel öl.

Det är knappast Luther som sitter på axeln och viskar. Att den gamle rebellen med tiden fått skulden för det mesta som upplevs som tungt, strängt och tråkigt liknar mest – syndabockstänkande.

Teologen Ann Heberlein, etikforskare och debattör, skriver om Luther, bönen och moralen i sitt avsnitt i boken.

– Luther var ju också mystiker, och en passionerad man. Det här innerliga, och hjärtats teologi, är en sida av honom som måste upptäckas på nytt, säger hon.

»Insikten i att vara skapad och älskad av Gud uppmanar till ansvarighet«, skriver hon bland annat. Också hennes nyutkomna »Det var inte mitt fel!« handlar om ansvar, och skuld. Jo, hon ser kopplingar mellan vår tids svårigheter med dessa frågor och flykten från vår lutherska kyrka:

– Jag tror kyrkan förknippas mycket med »jag fattig arm syndare«. Med sekulariseringen har det gått så långt att det inte går att alls tala om skuld, i dag. Men det jobbiga ordet måste vi faktiskt ta tag i, igen. Utan skuld kan det inte heller finnas förlåtelse.

Att det blivit salongsmässigt att tala om Luther igen tror Ann Heberlein är en följd av invandringen till vårt »protestantiska« men förvärldsligade land. När religionen åter kommit upp på den offentliga dagordningen följer frågor kring egen identitet och eget ansvar, i mötet med troende av andra konfessioner.

– Då inser vi att vi faktiskt också har ett arv.

Nå, det finns en historia från före reformationen, också. Vad säger en samtida katolsk tänkare om revoltören som sådde fröet till en andlig splittring av Europa? Magnus Nyman är professor i idé- och lärdomshistoria i Uppsala och kännare av bland annat den svenska reformationstiden, som han skrev en uppmärksammad bok om för några år sedan, »Förlorarnas historia«. Han är dessutom katolsk präst.

Vad har han för förhållande till Luther?

– Jag får börja med en motfråga: vilken Martin Luther? Det är svårt att riktigt se vem han är, han har oerhört många ansikten. Han är både traditionsbunden och radikal, from munk, auktoritär, ångestfylld och levnadsglad. Jag tror det är de här motsatserna som fascinerar med honom i dag.

Själv säger sig Magnus Nyman tilltalas av den reformatoriska rörelsens dröm om att återställa en kristendom som inte är så utnyttjad av systemen.

– Grundläggande i sammanhanget är ju att Luther själv inte var lutheran, utan katolik, kallad till att reformera kyrkan. Han blev missbrukad, absolut. Det var inte hans fel att det uppstod statskyrkor, exempelvis.

Reformationen var i själva verket en maktpolitisk historia, i huvudsak dikterad uppifrån av maktfullkomliga furstar och statsmän, som tog tillfället i akt att stärka sin position.

Magnus Nyman är för egen del mest skeptisk till Luthers människosyn.

– Syndamedvetandet är så extremt i centrum, och människans gärningar så oväsentliga. Det ger en mörk och dyster bild, inte mycket till tro på människan.

– Visst, sådan var omvärlden: grymma härskare, krig, svält och elände, och så pesten som härjade. Men den lutherska rörelsen förmörkade sin samtid, när den talade om förfall – och idylliserade fornkyrkan.

Luther var troligen ändå bättre än sitt rykte.

»Luther som utmaning« ges ut av Verbum Förlag, och »Det var inte mitt fel!« ges ut av Ica Bokförlag.