Ljudböckerna anfaller

Det gick ett sus genom den svenska bokvärlden när ljudboksföretaget Storytel köpte det anrika förlaget Norstedts tidigare i år. Dammet hade knappt lagt sig innan Svenska Akademien utsåg Bob Dylan till 2016 års Nobelpristagare i litteratur, och ständiga sekreteraren Sara Danius beskrev hans verk som en »örats poesi«. Häromveckan gav manusförfattaren Ida Kjellin, som tidigare skrivit för film och tv, ut en roman skriven direkt för Storytel. Den »publiceras« på nätet som följetong i ljudboksformat. Kjellin beskriver sin bok som »en gammaldags matinéfilm fast i bokform – eller i ljudboksform«. Ja, för hur är det egentligen? Är en ljudbok verkligen en bok? Storytel lanserar nu en lyssningstjänst inspirerad av Netflix och HBO där fler författare ska leverera berättelser i ljudformat, böcker »specialskrivna för att hålla spänningen uppe«. Samtidigt får de konkurrens av uppstickare som Bookbeat och
Nextory. Vad kommer detta att betyda för berättandet? Och vad ska hända med den lästa litteraturen?

Vi är nog många som känner en viss oro. Men om vi ska vara petnoga så började inte mänskligt berättande med skriftspråk. Våra tidigaste sagor var muntliga; västerländska standardverk som »Illiaden« och »Odysséen«, sådana som nu förknippas med universitetssalar och avancerade studier, kom till oss deklamerade eller sjungna. Men över femhundra år av Gutenbergs tryckpress och dess efterföljare har gjort oss till ett läsande släkte som konstruerar litteratur som något skrivet. Medeltida praktik vittnar dock om att tyst läsning inte alltid varit normen; inte ens med en bok framför sig läste man tyst utan ljudade i stället, om än bara för sig själv.

Ljudbokslyssnandet ökar snabbt i Sverige: 2014 hade Storytel lyssnare till 2 miljoner ljudböcker. 2015 hade den siffran ökat till 3,5 miljoner.  Antalet kunder har, enligt bolaget, ökat från 107 000 (2014) till 200 000 (2015). Källa: Svensk Förläggareförening. Foto: Colourbox

Tänk om ljudbokslyssnandet kan sägas vara en återgång till den tid då människor samlades runt elden, eller till de brittiska salonger där dottern i familjen läste högt ur Bibeln, Keats eller den senaste Austenromanen under det att de övriga stoppade strumpor eller rökte pipa. Nja. Hur många lyssnar egentligen på ljudböcker i sällskap med andra? De flesta verkar konsumera denna typ av litteratur ensamma, i bilen, eller på tunnelbanan, bussen eller tåget, med hörlurar. Det är en milsvid skillnad mellan högläsning och privat lyssnande. På det viset ligger ljudboken närmare den tryckta boken, som också den brukar avnjutas i ensamhet. Men där en bok kan hållas i handen och sänkas för att ge plats för en fråga eller konversation kapslar hörlurarna in oss i ett privat universum – de signalerar att vi vill lämnas ifred.

Ida Kjellin. Foto: Privat

Man kan också undra vad ljudboken gör med vår koncentration. Att läsa en bok är en exkluderande aktivitet. Den kräver fokus och riktad uppmärksamhet. Men den som lyssnar till en berättelse är fri att göra något annat samtidigt: promenera, sticka, köra bil, laga mat. Får hon då samma positiva effekter av läsningen i form av till exempel ordförråd och stavningskunskaper å ena sidan och förbättrat kritiskt och analytiskt tänkande å andra sidan? Kanske inte. Men rent krasst är ljudboksexplosionen ett resultat av marknadens önskemål. Folk vill lyssna, därför går det bra för företag som Storytel. Vill man tolka det positivt kan man tänka sig att ljudbokens framgångar visar på litteraturens beständiga lockelse: stressade och överarbetade 2000-talsmänniskor har kanske inte tid att läsa böcker, men det betyder inte att de inte vill ta del av dem. Även en trött pendlare kan lyssna på Selma Lagerlöf mellan två tågstationer.

Men, som Malin Ekman anmärkte i en analys i SvD tenderar »litteratur som går bra i ljudboksformat« att vara »bästsäljande« i stället för »smal«. Den stimulerar inte mångfald i bokbranschen, skriver hon. Det är sant. Storytels första följetong är en spexig äventyrsroman, inte någon djuplodande filosofisk analys av äktenskaplig kärlek eller kapitalismens inverkan på mänsklig självuppfattning. Den sortens litteratur är sällan »spännande« nog för att passa i ett sådant format (dock har Storytels vd Jonas Tellander sagt att Norstedts även i fortsättningen ska publicera den sorts smalare litteratur »som för idéer framåt«). Att abonnera på litteratur är inte heller någon ny företeelse. Under den viktorianska eran försörjde sig författare som Charles Dickens på att publicera följetonger i populära månadsmagasin. Det gällde att se till att varje kapitel slutade med en riktigt rafflande cliffhanger, så att läsarna skulle känna sig tvungna att köpa även nästa nummer för att få veta hur det skulle gå. Formatet påverkade alltså Dickens stil och berättandeform, och man kan argumentera att det är läsningen av hans verk i samlad bokform som är »onaturlig« – den ger i varje fall inte samma upplevelse som originalpubliken fick. Förresten var det inte bara »populära« författare som Dickens som begagnade sig av följetongspublicering: även högt aktade namn som George Eliot såg det som ett naturligt sätt att distribuera sina verk på.

Jonas Tellander. Foto: Anders Wiklund/TT

Att publicera i delar är intressant ur ett litteratursociologiskt perspektiv eftersom det tydliggör den påverkan vårt konsumtionssätt har på vår upplevelse och kanske till och med förståelse av en given text. Gérard Genette har beskrivit ett antal »trösklar« som omger litteraturen – sådant som bokomslag, rekommendationer, copyrightstämplar, förord och så vidare. Han kallar det »paratext«. I fallet med följetonger i tidningar utgörs trösklarna av nyhetsmaterial, reklam och kanske andra litterära texter. Hur påverkas abonnenten på Storytels ljudböcker? Laddar hon ner varje kapitel direkt från hemsidan, får hon det skickat till sig som en podd eller ett mejl? Vilka ramar omger hennes upplevelse? De flesta förknippar nog inte konsumtion av »god« litteratur med internet, även om e-böcker, Kindles och andra läsplattor delvis börjar erodera distinktionen mellan digital och analog publicering. Där har även Amazon en betydande roll: på denna alltmer dominanta marknadsplats ryms såväl tonårsskräck som systematisk teologi och kaffekoppar med skämttryck. På sajtens personliga rekommendationslistor lever alla våra konsumtionsvanor tillsammans i en märkligt avslöjande (och kanske korsbefruktande?) harmoni.

En annan intressant aspekt av ljudboken är tolkningsfrågan. En bok läser vi själva, en ljudbok har lästs in, ofta av en skådespelare. Det finns flera saker att säga om detta. Till exempel: den dramatiska tolkningen för oss närmare teatern och närmare, återigen, antikens deklamerade litteratur. Berättelsen förkroppsligas på ett särskilt sätt (och den författare som har svårt med dialoger avslöjas snabbt). Kanske kan det, i längden, påverka vilken sorts litteratur som skrivs – kanske får vi till och med fler specialskrivna pjäser? Eller så tar manusförfattarna över helt och hållet och förvandlar litteraturen till en snuttifierad julkalenderversion av Den stora romanen. Det är en mer skrämmande möjlighet, och en som tycks lura i bakgrunden när Storytel uttryckligen gör en jämförelse med de strömmade tjänsterna Neflix och HBO. Å andra sidan behöver inte det ena utesluta det andra. Netflix må egenproducera enormt populära serier som slukas av unga generationer, men det betyder ju inte att Werner Herzog har slutat göra film. På samma sätt levde den viktorianska tabloidpressen sida vid sida med John Ruskins tegelstenar om italiensk konst. Bob Dylan och Leonard Cohen (frid över hans minne!) har stått på samma scener som strax dessförinnan beträtts av Lady Gaga och One Direction. Kort sagt: vi har förhoppningsvis plats för både högt och lågt. Det förefaller osannolikt att Gutenbergs anhängare plötsligt skulle överge antikvariaten och biblioteken för att lyssna på deckarromaner på sina smartphones.

Det mest spännande som skulle kunna hända vore att de små förlagen, de som sticker upp och sticker ut, de som översätter och publicerar marginaliserade dikter skrivna på obskyra språk, även de gav sig in i leken. Följetong med rumänska poeter, någon? Borges noveller inlästa av litteraturvetare som i bonusmaterialet kan ge oss fascinerande utläggningar om författarens tigrar och spegelfobi? Ljudboken är nämligen liksom podden, ett frisinnat demokratiskt verktyg. Podden är relativt billig att spela in och oftast gratis att ladda ner. I och med att Itunes stått för distribueringen har poddentusiasterna kunnat upprätta ett eget imperium, en bokmarknadens motsvarighet till självpubliceringen. Är nästa steg aspirerande poeter som själva läser in sitt material? Det får framtiden utvisa. Det kommer att dröja ett bra tag innan vi med säkerhet vet hur ljudboken har påverkat litteraturen som vi känner den. Och skulle det klassiska berättandet vändas upp och ner har den tryckta boken alltid sin räddning i facklitteraturen. Vem klarar av att lyssna på Kant, Barthes eller ett medicinskt lexikon utan att kunna bläddra fram och tillbaka och anteckna i marginalen?

Tryckpressen kommer att behövas länge än.

Ida Kjellins följetong »Vespers vidunderliga äventyr« finns på Storytel.