Ljug mer
»Jag hatar kultur.« Begrunda uttalandet. Det är inte särskilt ovanligt, och jag hör det allt oftare. Inte sällan från smarta människor som åtminstone borde vara förmögna till större formuleringskonst än så.
Samma människor gör gärna också ett tillägg, eller snarare två. Att de enkom läser biografier och faktaböcker, underförstått sånt de kan ha nytta av. Kultur som kommenterar en konkret verklighet, ja det går väl an, men fiktion: Nej, slöseri med tid.
Jag är så innerligt trött på den attityden. Den som tror sig ta aktiv ställning mot kulturen genom att dissa fiktion, samtidskonst, eller vad det nu kan vara, har inget förstått.
Kultur är ett förhållningssätt. Ett undersökande i vad det är att vara människa. Filosofi.
Jag lovar, det är viktigare än vilken färg Löfven har på slipsen.
Det är inte en slump att den som tar sig ut ur Platons grotta och går ut i den verkliga världen – idévärlden – bortom grottans skuggspel, avfärdas som världsfrånvänd flummare.
Icke mätbara värden göre sig icke besvär i denna värld.
Den italienske författaren Italo Calvino gjorde, precis som Fabian Kastner skriver i en understreckare i SvD den 19 september 2014, till sin livsuppgift att visa konstens värde. Han var övertygad om »att konsten har bättre förutsättningar än politiken att förändra världen, eftersom politiken bara kan förändra samhället på ett ytligt sätt, utifrån, medan konsten på ett mer genomgripande sätt förändrar människan inifrån.«
Den fria konsten, som inte tjänar något annat än sig själv, kan förändra människan på ett fundamentalt plan.
Det existentiella.
Så varför känner folk ett sånt behov av att pissa på kulturens parad?
Sanningshegemonin, det går inte längre att bara tala om en dokumentär trend, är troligtvis en förklaring.
Allt som inte kan räknas hem i den inrikespolitiska eller ekonomiska debatten går bort. Knappt lämnade Daniel Suhonens bok om Håkan Juholts uppgång och fall tryckpressarna förrän det meddelades att boken blir pjäs.
Fiktionen ger oss möjlighet att leva oss in i andra människors liv, pröva vår empatiska förmåga.
Ett samhälle utan empati är inte ett samhälle, det är ett rike. Hades. Mörkt och dystert. Livsfarligt rent ut sagt.
I »Vad är konst II – 100 nya jätteviktiga frågor« ställer Ernst Billgren frågan om man inte ska göra sånt man gillar själv?
Svaret: »Att bara göra sånt man själv gillar är en av de starkaste konventionerna just nu, lika stark som det var självklart att göra det beställaren eller gudarna ville ha för några hundra år sedan.«
En självklar konvention i en självisk tid, menar han.
Kanske har konsten sig själv att skylla? Kanske är det kulturjournalisternas fel, som slående ofta är lismande hovsamma eller befinner sig på den personliga attackens infantila nivå? Oavsett vad man väljer för motiv för att avfärda kultur som oviktigt trams är inställningen djupt antiintellektuell (ett uttryck som samma människor för övrigt älskar att slänga sig med).
Man får också leva med att vara en perfekt pusselbit i ett egodrivet samhälle.
En konvention.
