Lotte Lasersteins lysande måleri

Är det inte det ena så är det – ni vet – det andra. Lotte Laserstein var länge en underskattad konstnär. Bortglömd. Sent omsider anordnar nu Moderna museet i Stockholm en stor utställning och eftersom jag hör till de närmast sörjande går jag förstås dit och gläds och förundras och tänker efteråt på – ja – det där andra.  

Men vi får ta det här från början. 

Lotte Laserstein (1898–1993) hade oturen att födas i Ostpreussen, som inte finns längre, och värre skulle det bli eftersom judiskt påbrå fanns i familjen, vilket borgade för dystra framtidsutsikter. Ändå fick hon en bra start; en konstnärlig naturbegåvning sprungen ur en hyggligt välbeställd medelklass i Tyskland under Weimarrepublikens glada dagar. Hon blev antagen till Konstakademien i Berlin, det var 1927, och firade sedan triumfer. Pengar tjänade hon såklart inte, det gjorde ingen då, men hon ansågs mycket lovande. Saklig, stilmedveten, vass. 

Kort före kriget flydde hon till Sverige. Läget i Berlin var ju hopplöst. Hon hade en syster som gömde sig och överlevde fastän hon till råga på allt var lesbisk, så att stanna var ingen omöjlighet, men Lotte ville inte, och i Sverige fanns hjälpsamma vänner. Vi vet att hon var här sommaren 1937 och sonderade terrängen. Senare samma år ställde hon ut på Galerie Moderne vid Nybroplan. Dröjde sig sedan kvar, som flykting, och eftersom kamraterna i stan stampade fram en i övrigt oanvändbar storebror – ett skenäktenskap – fick hon stanna. 

Så långt är detta en historia vi har hört förr. Judisk flykting klarar livhanken i vårt vackra land. När det riktigt brann i knutarna 1939 försökte hon även få ut sin mamma, född Birnbaum, men där gick en gräns för generositeten. Immigrationsmyndigheterna sa tvärnej, varefter modern dog i koncentrationslägret Ravensbrück. Som sagt, en historia vi hört förut. Förskräcklig är den, men inte originell. 

Rafflande på riktigt blev Lasersteins biografi först senare. Så låt oss först som sist kasta en skopa ovett över Konstnärernas Riksorganisation (KRO). Ärligt talat tror jag de skäms fortfarande.  

Kriget var över och Laserstein hankade sig fram som porträttmålare. Hon var bra på det, låt vara att hon aldrig skulle nå samma verkshöjd som under åren i Berlin, ihop med favoritmodellen Traute Rose (1904–1997). Likt många konstnärer nådde hon toppen tidigt. Men ändå; den klassiska utbildningen kom väl till pass nu när direktörerna ville ha sina konterfej i olja på duk. Kunder fanns, och en försörjning. Endast aktivisterna i KRO höll hårt på modernismen. När Laserstein ansökte om medlemskap blev svaret nej. Inte bara en gång. 

På 1950-talet flyttade hon så till Kalmar, där konstpubliken inte var lika ängslig som i Stockholm. Härom året var jag där med ett filmteam från Tyskland. Hennes liv skulle dokumenteras och filmaren hade nu fått för sig att leta upp Lasersteins högt älskade sommarställe på Öland. Öns första swimmingpool hade hon också. Och vi hittade stugan till sist, gravt förfallen på en igenvuxen tomt med utsikt över Kalmarsund. Filmaren häpnade. I Tyskland, sa han, hade stället varit ett pietetsfullt renoverat kulturhus. Så stor är Laserstein där, nu. 

Fast det tog ett tag. Först när hon var i 90-årsåldern kom genombrottet på de fina gallerierna i London. Av en slump, ska sägas. Innan dess var hon bara en tant från före kriget som ställde ut barnporträtt och uddlösa pasteller med lokala konstnärer, inte direkt amatörer men åt det hållet. En halvkändis i östra Småland. Hennes lycka var att de bästa målningarna ännu fanns kvar. De hängde i lägenheten, i Kalmar.  

En av dessa, ”Abend über Potsdam” (1930), som numera ägs av Neue Nationalgalerie i Berlin, är bara den skäl nog att besöka Moderna museet. En träpannå stor som en ladugårdsdörr. Ett mästarprov. Dess motiv kan tolkas hur man vill. Efter att ha sysslat med Lasersteins måleri i många år anser jag att den målningen är ett av hennes tre främsta. Och det fina är att också de andra två visas i Stockholm just nu: ”Självporträtt med katt” (1928) och ”I min ateljé” från samma år. Den senare med Traute Rose, avbildad i helfigur, naken, helt utan sedvanlig rovdjursblick. 

Hur tänkte de egentligen i KRO? En gång för längesen försökte jag få loss beslutsprotokollen, utan framgång. I ett brev till Traute, daterat 1958, finns nog ändå svaret. ”Min utställning fick nedriga recensioner (här är alla kritiker inställda på det abstrakta).” Många av dessa brev, som säger en del om Sverige, finns översatta och återgivna i Moderna museets föredömligt fina katalog. 

Valet är sålunda lätt. Se denna utställning!  

Begrunda även den trista iakttagelsen att Lotte Laserstein, i dag, är en överskattad konstnär. Somligt är oförlikneligt bra, det är sant, men annat är mediokert. Alla med något konstförstånd kan se det, ingen vågar säga det. Konstnären själv såg eländet, och svor över förlusterna i livet som bröt hennes bana.  

Innan vår tids aktivister börjar hojta Hilma af Klint-halleluja inför allt vad Lotte Laserstein gjorde kan det därför vara värt att minnas ett annat brev, efter en annan utställning, där de enda köparna fick med sig två blomsterstilleben. ”Vilka idioter! Blommor är det enda jag över huvud taget inte kan måla, och ingenting tråkar ut mig mer än när jag ändå måste göra det för att få bröd på bordet.” 

***

Läs även: Vår tids kulturkändisar beter sig som barn

Läs även: Hon skapade den nya goda smaken