Lou Reed och kärleken

»Vem är Lou Reed?« Det var min 20-årige brorson som undrade. Jag hade kunnat svara: »En nygift 66-årig tai chi-tränande, fotograferande rocklegend som kommer till Stockholm 9 juli för att framföra sitt skilsmässoalbum ’Berlin’ med orkester och barnkör.« Men jag sa: »En amerikansk föregångare till David Bowie.«

För tre månader sedan gifte sig Reed med konstnären och musikern Laurie Anderson – paret har levt ihop sedan mitten av 90-talet. Att Reed turnerar med »Berlin« just nu ter sig aningen ironiskt. Skivans mörka texter lär vara inspirerade av sångarens misslyckade första äktenskap. Titeln »Berlin« är en metafor för ett sprucket förhållande – skivan kom ut 1973 då muren ännu delade staden i öst och väst.

Lou Reed växte upp i ett stabilt medelklasshem på Long Island, och chockade tidigt sina föräldrar genom att både vilja bli rockmusiker och vara bisexuell. Rena »mardrömsstoffet för föräldrar i 50-talets förorter«, som Reeds levnadstecknare Victor Bockris uttrycker saken.

Sångarens karriär tycks ha drivits av inre konflikter – mellan gay och straight; mellan egocentrisk hedonism och äktenskap.

Den svenske journalisten Lars Stahre träffade Reed vid flera tillfällen under 70-talet. Över en lunch i Stockholm berättar han sina minnen.

– Lou var alltid trevlig mot mig. Det är väl sådär, man »vibbar in« med vissa människor. Han kanske tyckte att jag hajade. Många andra journalister kom i träskor, jag skiljde nog ut mig.

Första mötet skedde hösten 1973, då sångaren besökte Köpenhamn för en konsert på Falkoner Teatern. »Berlin«-albumet var alldeles färskt. Stahre reste på uppdrag av tidskriften Ny Musik och lyckades ta sig ända in på stjärnans hotellrum.

Stahre minns hur Reed letade fram en kassett ur en svart axelremsväska, där han hade »sina viktigaste grejer«. Sångaren spelade upp sin nya skiva och kommenterade låtarna medan Stahre antecknade. Resultatet publicerades som del av ett reportage i Ny Musik i oktober 1973.

Lou Reed säger bland annat: »Beatles ’Sgt Pepper’ var skit men den betydde mycket för 60-talets musikutveckling. ’Berlin’ kommer att bli 70-talets mest epokgörande skiva. Tro mej.«

Riktigt så blev det inte. »Berlin« bemöttes svalt vid releasen 1973, men har med tiden blivit ett »benchmark« för svårmodiga rockalbum.

Sångtexterna erbjuder kärv lyssning. Knark, otrohet, kvinnomisshandel, en mamma som förlorar vårdnaden om sitt barn och självmord – magstarka ämnen som paradoxalt nog ackompanjerade många av min barndoms idylliska mellanmålsstunder.

Vid tiden för albumets tillblivelse hade Lou nyligen gift sig med Bettye Kronstadt, en före detta servitris han mött på Bloomingdales. Paret bodde tillsammans på Manhattans Upper East Side, mitt i vad Reed kallade »flygvärdinnegettot«.

Om kärlekssångerna på Reeds första självbetitlade soloalbum från 1972 varit inspirerade av relationens uppgång, handlade »Berlin« om fallet. Reed tycks snabbt ha tröttnat på Bettye, och försjönk i sprit och droger. Stahre rapporterade från logen i Köpenhamn: »Han stoppar ideligen i sig små gula piller.«

Äktenskapet fick en dramatisk utveckling. Reed lär ha misshandlat Bettye, som vid ett tillfälle försökte ta sitt liv. Paret skiljde sig hösten 1973, efter mindre än ett års äktenskap.

Häromåret undrade en New York Times-journalist över omständigheterna kring »Berlin«-plattans tillblivelse. Lou gav ett kort svar: »Jag minns inte.«

I början av 70-talet var Lou Reed – med sin queera läggning och sina drogvanor – en extrem företrädare för samtidens USA. En uppdaterad representant för vad Norman Mailer 1957 i en essä döpte till »The White Negro«. En ny typ av amerikansk man sprungen ur kalla krigets ängsliga samhällsklimat.

Mailer menade att det »uppskruvade historiska tempot och urartade värderingar« fått unga män att vända det etablerade samhället ryggen.

Inspirerade av jazzen anammade man den svarta kulturen och försökte vara hipp. I jakten på det sanna jaget ingick enligt författaren ett bejakande av »förbjudna impulser«.

Något år efter skilsmässan från Bettye träffade Reed sin nya livskamrat, den transsexuella Rachel. Lars Stahre kommer ihåg Reeds partner.
– Puertorican. Mer snubbe än tjej. Liten och nätt, sminkad. Pladdrig.

Åren med Rachel var Reeds mest självdestruktiva. En svensk skivbolagsrepresentant minns Reed som »zombieliknande, ett vrak«. Stahre säger: »Han gick på scotch, piller och speed.«

Sångarens liv tycks ha tagit en vändning i samband med hans andra giftermål, det med Sylvia Morales 1980. Reed gick på AA- och NA-möten och paret köpte ett hus i New Jersey. Makarna höll ihop en bit in på 90-talet – en anledning till skilsmässan sägs ha varit Reeds ovilja att skaffa barn.

Entré Laurie Anderson. Reed har kallat henne för »mitt livs kärlek och min själsfrände«. I en intervju för Sunday Times häromåret, avslöjade sångaren en anledning till varför han kommer så bra överens med artistkollegan.

– Jag har haft stor nytta av hennes kunskap om hightech-programvara och keyboards. Oavsett vilken sorts hightech-grejer jag undrar över, ger hon mig raka svar.

Den 9 juli ställer sig Reed på Annexets scen i Stockholm och sjunger »In Berlin, by the wall/You were five foot ten inches tall«. Det är en helt annan man än den som 1973 – vitsminkad och iklädd en »säckig läderkostym« – berusad snubblade runt på Falkoner Teaterns scen.

Det är också en annan tid. Berlinmuren och kalla kriget är sedan länge historia. Det går numera utmärkt att genomleva sina tonår utan att höra talas om någon Lou Reed.

Lou Reed framför »Berlin« den 9 juli på Annexet i Stockholm.

Den 4 juli går »Lou Reed’s Berlin« upp på svenska biografer. En konsertfilm av konstnären och regissören Julian Schnabel.