Lyckad expedition till Andréemuseet

Hela familjen har blivit besatt av ingenjör Andrée och hans luftballongsexpedition mot Nordpolen efter att ha läst Bea Uusmaas fantastiska bok ”Expeditionen” och sett Jan Troells film ”En frusen dröm”. Inför det traditionsenliga höstlovsbesöket hos släkten på Gotland gick färden därför den logiska rutten Stockholm – Gränna – Oskarshamn – Visby. I Gränna, Andrées hemstad, ligger nämligen Andréemuseet.
Museibesöket inleddes med en 20 minuter lång dokumentärfilm, med spelfilmsinslag som inte står Troellfilmen efter i professionalitet. Därefter inleds en vandring mellan upptäcktslådor, kopior av verktyg och uppstoppade eller konstgjorda djur. Vi fotograferar oss själva med en Andréedocka i naturlig storlek och får snudd på hjärtattack när den konstgjorda isbjörnen som står några meter bort plötsligt brummar hotfullt när vi kommer för nära. Här och var stannar vi också och studerar verkliga artefakter från expeditionen, Nils Strindbergs egentillverkade kamera, kompassen, gevären. Vi läser handskrivna brev från Alfred Nobel, brev till Fraenckels mamma och från Strindbergs bror.
Två timmar senare blir vi utschasade från museet, som måste stänga. Tidens flykt är relativ nöjet. Det vet minsta småbarn.

Det blir allt svårare att skilja museer från kommersiella upplevelser och nöjesevenemang.
Halloween kan man fira på Gröna Lund, Liseberg och Skara Sommarland likaväl som på Nordiska museet. På Tekniska museet i Stockholm kan man spela dataspel ungefär som på IOL och i spelarkader.
I rapporten ”European Urban and Regional Studies” konstaterades redan 2002 att ekonomin i världens städer blivit alltmer beroende av produktionen och konsumtionen av kultur. Inte bara för att locka boende utan räknat i inkomster. Hög koncentration av kulturutbud och konstnärer driver upp priser i stadsdelar och bidrar till att turismintäkterna ökar kraftigt. Idag är detta allmänt känt och diskuteras som ett problem under rubriker som innehåller ordet gentrifiering.
För kommunerna förblir det ändå ett sätt att försöka öka både inflyttning och turistintäkter och det ligger bakom de många och stora satsningarna på museer som ägt rum efter millenniseskiftet. De påföljande framgångarna för Centre Georges Pompidou som öppnade år 1977 i Paris ses som en sorts startskott för en världsomspännande museiepidemi. Men i och med museernas nya roll som turistmagneter har också fokus flyttat från forskning och utbildning till underhållning och upplevelse. Förhoppningsvis med en gnutta lärdom som i smyg. Edutainment är ordet.

[caption id="attachment_593945" align="alignnone" width="578"] Fokus kulturchef Nina van den Brink besöker Andréemuseet.[/caption]

Andréemuseet visar upp utvecklingen när den fungerar väl. Det gamla Andréemuseet hade en avgörande betydelse för Bea Uusmaa när hon skrev sin bok. Genom att museet samlat föremålen som hittades på Vitön tillsammans med kvarlevorna av de tre männen, drygt trettio år efter deras avfärd, så fick hon möjlighet att känna på de sönderrivna kläderna, skicka dem på analys, utforska sina teorier och samla detaljer till sin bok. Men det intressanta är att det motsatta också har hänt. Sedan ett par år är utställningen helt ny, och kraftigt påverkad av Uusmaas bok. Till och med hennes personliga teorier redovisas på museet, med hjälp av ganska avancerad och fascinerande digital teknik, om än med brasklappen att de inte är vetenskapligt bevisade.

Det är de verkliga historiska fynden, montrarna med sönderrivna kläder bakom glas, de handskrivna breven också bakom glas, flaskan med karameller och kameran som Nils Strindberg tillverkade, allt utom räckhåll, som sträcker ut sin hand genom tiderna och berör våra hjärtan på djupet. Får oss att känna med tre människor från en tid som hyllade äventyraren, långt innan utrustningen och kunskapen fanns för att göra äventyret ens i närheten av säkrat. Men helt klart är det mycket lättare att ta till sig ytterligare ett brev när man frå mellanlanda i en brölande valrosskäft, eller vila genom att känna på den ofattbara tyngden i kopian av Strindbergs kamera och för en ilande kort sekund genomfaras av den verkliga fysiologiska bragden i deras tre månader långa kamp i ett okänt, outforskat och isande kallt och förrädiskt Arktis, ensamma under stjärnornas eviga arktiska natt.

För det är ju det som gör berättelsen om ingenjör Andrée från Gränna och hans misslyckade expedition till Nordpolen så mycket intressantare än den norske kollegan Amundsens lyckade expeditioner till både sydpolen och nordpolen. Andrée, Strindberg och Fraenkel kom aldrig fram. Men de satsade, trodde, vågade och gav allt. Och när de förstod att det var över så fortsatte de sin kamp för att åtminstone inte falla i glömska.

Rapporten ”European Urban and Regional Studies” konstaterade att konservering och vård av artefakter redan för sjutton år sedan fått en tillbakatryckt roll i museerna. Den beskriver de moderna museernas väg mot tillfälliga utställningar, gärna i symbios med museibutikerna, där ”retrospektiv”-teman är särskilt säljbara.
Utvecklingen mot mer digitala och upplevelseorienterade museer är ofrånkomlig och det är knappast ens önskvärt att gå tillbaka till den äldre dammiga utställningen av föremål med små papperslappar bredvid. Den nya utmaningen handlar om att behålla blicken på ”konsumenterna” utan att glömma bort att dessa också är medborgare, och att museerna faktiskt inte är tivolin utan vetenskapliga institutioner som bara blivit mycket bättre på att fullfölja sin tredje uppgift, att informera allmänheten.