Magnus Norberg: ”Man blir kriminell om man försvarar sig och vinner”

Det var på eftermiddagen den 28 juli 2018 som Magnus Norberg kom hem till sin gård och fann sin inneboende, Anders, skakad och blodig på verandan. Anders berättade att en man hade varit där och slagit honom och hotat med kniv. Snart hörde de mullret från en motorcykel närma sig. Mannen var på väg tillbaka. 

Magnus Norberg fattade ett snabbt beslut. Han gick ned i källaren och plockade fram ett av sina jaktgevär, en älgstudsare. Han laddade och gick upp igen. Då hade mannen kommit in i hallen. 

Gå härifrån, manade Norberg, men mannen vägrade. Han skrek att han skulle döda Norberg och dennes halvbror. Mannen klev fram och försökte slita åt sig geväret. I tumultet brann ett skott av och mannen föll till marken. Inom kort var han död. 

Tingsrätten och hovrätten var eniga – Magnus Norberg hade gjort mer än han hade rätt till för att försvara sig. Grovt vållande till annans död, blev domen. Straffet: fängelse. 

Det hade varit tacksamt att beskriva Magnus Norberg som en typisk norrlänning, men faktum är att han kommer från Dalarna. En lugn och vänlig man, men sparsam med orden. Talar hellre om vad som hände än om sina känslor kring det. Fast kanske helst inte alls. 

Vi hörs på länk, han i sin soffa med en snusdosa och en tjock bunt rättegångspapper framför sig. 

Om sitt liv före angreppet 2018 har han inte mycket att säga. Uppväxt i trakten kring Rättvik, flyttade tillbaka efter civilingenjörsstudier i Linköping. Tog jobb på kalkbruket och köpte ett hus. Laglydig så när som på en dom för rattfylla. ”Har knappast varit med i ett slagsmål”, enligt egen utsago. 

Men något skulle komma att störa den fridfulla tillvaron i byn. En man som bodde en bit bort hade fått för sig att Magnus Norbergs halvbror, som då bodde hos Norberg, hade gjort inbrott hos honom. 

– Det låter så konstigt för min bror var ju jätterädd för allting. Han vågade knappt gå ut, berättar Norberg. 

Mannen visade sig ha psykiska problem. Hösten 2017 blev han akut inlagd på Säters sjukhus. Enligt läkaren led han av paranoida förföljelseidéer och hamnade i en psykos på grund av haschmissbruk. Läkaren varnade för att mannen kunde drabbas av en ny psykos om han fortsatte ta droger. Han beskrevs som en fara för sig själv och andra. 

När han kom till Magnus Norbergs gård den där sommardagen 2018 var det halvbrodern han var ute efter. Denne var inte hemma, men det var Norbergs inneboende Anders, som fick sig en rejäl omgång. När mannen så kom för andra gången sprang Norberg direkt efter geväret. 

– Den här karln är ju galen, tänkte jag. Den här kan göra vad som helst om han börjar med att misshandla en pensionär han inte känner. Vem gör så? Jag tänkte att det var säkrast att hämta bössan. Kommer han tillbaka med sin kniv igen kan det ju vara kört. 

Men där tänkte han fel, enligt domstolarna. Han och Anders kunde ju ha utnyttjat att de var två mot en! På den punkten tänder den annars så lugne Norberg till. 

– Vi var inte två mot en. Han var ju så slagen att han inte kunde ta sig ur stolen, min kompis. Så jag var ensam mot honom. 

Men kunde de inte ha ringt polisen? De hade inte hunnit fram i tid, menar Norberg. Varför låste de inte in sig i huset eller flydde därifrån? Han återkommer till att Anders knappt kunde ta sig upp där han satt på verandan. 

– Ska jag låsa in mig måste jag ju släpa med honom också, och det fanns det inte alls tid för. Skulle jag ha sprungit därifrån hade Anders säkerligen blivit ihjälslagen eller väldigt svårt misshandlad. 

Så Norberg stack ned i källaren och laddade sitt gevär, redo att använda den som en sista utväg. Men helst ville han bara skrämma bort mannen. 

Uppe i hallen mötte han inkräktaren, som gastade om att han skulle döda Norberg och halvbrodern. Analysen av mannens kropp visade senare att han var påverkad av alkohol och hasch eller cannabis. 

– Han var helt och hållet i sin egen värld och lyssnade inte alls på vad man sade, berättar Norberg. 

– När han kom fram och tog tag i bössan förstod jag ju – nu är det kört. Han var så knäpp så han stod och drog i pipan. Jag tror jag lyckades rycka lös den ur hans grepp, men då måste jag ha kommit åt avtryckaren på något sätt för då small det. 

Mannen föll baklänges och ut genom dörren. Magnus Norberg ringde polisen och fick hjälp med att försöka rädda hans liv, men det var lönlöst. När polisen kom greps Norberg. Handbojor klämdes fast så att händerna nästan domnade bort. 

– Jag tyckte det var knepigt. Jag såg ju mig som ett offer, säger han. 

– Det var någon polis som gick fram och sparkade lite på honom. ”Ja, han är död.” Och de visste precis vem det var. Han var ju välkänd hos polisen. De använde hans namn på en gång när de pratade med mig, och jag undrade ”vem är det?” Jag visste ju inte vad han hette ens. 

De följande sju månaderna satt Magnus Norberg frihetsberövad. Enligt honom var han isolerad från andra fångar – något han beskriver som psykiskt påfrestande. Åklagaren ville få Norberg fälld för mord, men det slutade alltså med grovt vållande till annans död, och ett och ett halvt års fängelse. Ett relativt milt straff. 

– De hade nog inte riktigt modet att frikänna någon för något sådant.  Som jag förstår det är de rädda för att det kommer bli ett försvar i andra fall också. Något straff var jag tvungen att få, för annars skulle det ha blivit fritt fram för andra som kanske inte skjuter för att försvara sig, tror Norberg. 

Tingsrätten menade att Norberg visserligen befann sig i en nödvärnssituation, men att den inte var direkt livshotande. Det han gjorde var därför ”uppenbart oförsvarligt”. 

Att situationen inte var livshotande håller Norberg inte med om. Han ville bli frikänd. 

– Jag tycker att man borde få försvara sig åtminstone i sitt eget hem av en som angriper en. Att det ska vara olagligt, det är dumt. Man blir ju kriminell om man försvarar sig och vinner – ungefär så är reglerna nu. 

När domen föll var Norberg mest lättad att det hela var över. Han släpptes på fri fot och kallades senare till anstalten Östragård som är i säkerhetsklass 3 – den lägsta. 

– Om man inte var kaxig och bråkade så var det väldigt lugnt där. Maten hade väl kunnat vara bättre. Men man fick gå promenader och jag fick ett ganska bra jobb i verkstan, så dagarna gick fort. Men jag som aldrig har haft med knark att göra har aldrig sett så mycket knark någon gång som inne på anstalten. Det var nästan som att de stod på balkongerna och rökte joints helt öppet, säger Norberg med ett skratt och rycker på axlarna. 

En axelryckning. Ja, lite så låter det när Norberg pratar om att sitta på kåken. ”Slöseri med tid”, kallar han det. När han kom ut lade han det bakom sig. Här, tänker jag, har vi en man som inte gärna klär sig i offerkofta. 

Sedan dess har livet ”rullat på alldeles som vanligt”. Jobbet på kalkbruket har han kvar. Vapnen togs däremot ifrån honom. 

– Jag saknar ju lite grann att vara med på älgjakten. Det är mest för det jag skulle vilja ha en bössa. 

Han säger att han har en mörkare syn på samhället nu, svårare att lita på folk. Han menar att den döde mannen borde ha fått mer hjälp av samhället, att varningstecknen fanns där. Det märks på folks reaktioner efter angreppet. 

– Här i byn där jag bor har det mest varit positivt. Folk har tagit mig i hand och kallat mig för hjälte. De säger ofta: Oj vad lugnt det har blivit i byn sedan den där försvann. Han hade ju varit på flera här. 

Jag frågar om han hade gjort något annorlunda om han fick en andra chans. Han plockar med snusdosan i händerna och tänker en stund. 

– Nej, man hade inget val. Det där var ju den bästa utgången för mig och Anders. 

Ingen ånger? 

– Nog är det väl hemskt tråkigt att den här karln dog, men jag kan ju inte ångra att jag lever, säger han och slår ut med händerna. 

”Anders” är ett fingerat namn.  

***

Läs även: Arbetaren som tar hand om din skit

Läs även: Att filma det som skaver