Maja Alskog Bredberg: ”Ingen vill väl vara ungt sly hela livet”

Våtarv, syrade morötter, pesto på libbsticka. 

Vår lunch äts inte långt ifrån platsen där den före detta pr-strategen Maja Alskog Bredberg gick sin trädgårdsmästarutbildning. Jag har tagit på mig mina växtfärgade tights av ungt franskt märke för att träffa henne, föreställer mig att jag kommer att bli strängt granskad. 

Maja Alskog Bredberg skrattar bara lite när jag berättar om mina farhågor. “Det här är en uppfordrande miljö”, säger hon ärligt. “Vi förväntar oss att du ska vara så reko som möjligt.” 

Hennes nyutkomna bok Till växten är en kritik av hur mat odlas och äts, men börjar på World Economic forum i Davos. Där var hon fortfarande en av de rena och rika, nu promenerar hon gärna genom Stockholms innerstad täckt av jord.  

– Jag försöker normalisera smuts. Varför har man ens byxor om inte för att torka av leran på dem? 

Mat och växter är inte en pittoresk hobby, det är en säkerhetsfråga, anser hon.  

– Det är första gången i mänsklighetens historia som majoriteten av befolkningen inte vet hur man mättar magen på egen hand, säger hon.  

Tjänstemannasamhället, som hon själv nyss var del av, har gjort oss utsatta, beroende av en bransch som inte fungerar länge till.  

– Det finns bara möjligheter i matsystemet, vi har bara andra alternativ. För det sätt vi odlar på nu håller inte. 

Jordarna sinar, fosforn till konstgödslet håller på att ta slut. Men Alskog Bredberg är inte bara pessimistisk.  

– Hur vi väljer att ta oss an det skulle kunna bli en ny frihetsrörelse. 

Visst finns de som vill ha en förändring. Kön till en kolonilott i Stockholm är uppåt tio år och mina flöden är fyllda av tips på hur man avhärdar kål och binder tomater. Min man som minns det svenska åttiotalet har beskrivit hur grannarna fnös när det flyttade in en familj albaner som odlade lök i trädgården. Då var jord på händerna tecken på fattigdom, nu är det i stället den monokulturella gräsmattan som tyder på en pinsam brist på fingertoppskänsla. 

Maja Alskog Bredberg pekar ut genom fönstret på en familj i dunvästar och avancerade kläder av petroleumfibrer.  

– Det är alltid lätt att se vilka som är turister här, säger hon. För dem är det så sjukt komplicerat att vara utomhus. Som stadsmänniska står man inte ut att vara i naturen om man inte är teknologiskt överlägsen den. 

När hon själv började odla var hennes första instinkt att shoppa en massa. Jord, slangar, kragar.  

– För att kommersen var mitt liv, antar jag, konstaterar hon sorgset.  

När hon fick frön och hjälp av andra odlare – utan motprestation! – var det som att bli invigd i ett hemligt sällskap. En kollektiv överenskommelse mellan dem som har kunskap i fingrarna vilken, trots författarskap, inte helt går att skriva ner.  

Allting låter proggigt. Pågår det en ny grön våg? Maja Bredberg nickar och berättar att hon har flera gamla kollegor från reklambranschen som också sagt upp sig för att gå samma odlarutbildning som hon.  

Jag nämner P1 Dokumentär-avsnittet Från progg till Prada: Stockholms förvandling på 80-talet, där en släpig Mauro Scocco beskriver det politiskt strikta sjuttiotalet: “Det var så jävla boring, flytta ut till nån rutten stuga, äta groddar och inte duscha på tolv dagar”.  

Maja Alskog Bredberg skakar på huvudet.  

– Det är inte boring, det är så livsbejakande.  

Hon berättar att hon jobbat på Pressbyrån och får ångest av lukten av en bulle från butiks-bake off:en, den som folk sliter med sig på väg till ett möte. När man bjuder på något man lagat själv, dekorerar noga med violer man plockat, blir mötet något annat.  

– Då betyder det: vi ska dela det här nu. Och så är det så mycket godare. 

I sitt gamla liv arbetade hon också med godhet. Moral och värdegrund är attraktivt för kunder, en viktig del av företagens kommunikation.  

– Den byrån jag var på var mycket så: vi är en megafon, vi har ett ansvar. Det kanske inte alltid omsätts i produkterna eller hur personal hanteras, men ändå … hur vi pratar om oss själva. 

De senaste åren har alla fast fashion-jättar (som H&M) skaffat sig en hållbarhetsprofil samtidigt som de dumpat kläder i Västafrika och både olje- och tobaksbolagen försöker signalera ansvarstagande. Maja Alskog Bredberg kallar marknadsföringen för dimridåer.  

– Man försöker hitta lösningar på affärsmodeller som inte längre funkar, det är ett magiskt tänkande. 

För medvetna och oroade västerlänningar har hållbarhetsmärkt konsumtion blivit som avlatsbrev, jag tänker på asken i Renée Voltaire-russin i min törstiga dieselbil. Att lägga ansvaret helt på individen vill Maja Alskog Bredberg ändå inte.  

– Alltså, det är många som klimatbiktar sig hos mig, svarar hon. Men man kan ju inte vara hållbarhetschef på alla företag man handlar hos. 

Vad vi borde göra är att prata styrmedel.  

– Vi vet att om det skulle stå på svensk potatis att den besprutats 10-12 gånger per säsong skulle det ha större effekt än att märka den andra potatisen som icke-besprutad.  

Hon har själv nyss tagit sprutcert, gått Jordbruksverkets utbildning för att hantera giftiga växtskyddsmedel, och är tyvärr mer oroad efter än före.  

Sättet man ska äta, brukar man säga, är så färgglatt som möjligt. Färska bär tio gånger om dagen, så ser det ut i de hälsoinriktade kokböckerna.  

Maja Alskog Bredberg skakar på huvudet igen. Frukt och grönsaker som måste transporteras långt behöver besprutas extra för att hålla hela vägen. Så vad ska man äta?  

– Just nu försöker jag trycka sparris och rabarber tills jag inte orkar mer, frossa i nässlorna och det gröna friska som man vill ha på våren. Äta tills man tröttnar, för sedan kommer nästa. 

Ungefär sjuttio procent av alla livsmedel importeras, de nordiska konsumenterna har vant sig vid jordgubbar i december. Nationell självförsörjning har blivit populärt som samtalsämne sedan det blev krig i Ukraina, i praktiken undrar man: är det verkligen realistiskt att äta efter säsong när man bor i Sverige?  

– Man får ju lära sig hur sjutton man förädlar saker. Mjölksyrning är en process där grönsaker och rotfrukter fermenteras av mikroorganismer som finns naturligt i omgivningen, man behöver bara tillsätta salt och vatten.  

Så tillägger hon:  

– Jag har blivit en tokig tant som flätar pil i vardagsrummet och som gjort en bod i lägenheten. Man kan inte ha en bod i en lägenhet, säger min familj, men det har jag. 

Hon menar att längtan till naturen är ett sundhetstecken, inget som behöver problematiseras. 

– Nittiotalets powerideal och fuck off-kapital, att ”tänka på sin pension”. Vilken jävla pension? Att ha sin stuga och vara så självförsörjande som möjligt, det är min pensionsförsäkring.” 

Jag frågar Maja Alskog Bredberg vad hon tänker om att det är mina rikaste kompisar som odlar mest, att tillreda ekologiska grönsaker kräver tid och pengar.  

– Är det dags för en ny jordreform kanske? Det var väl ett tag sedan, skrattar hon. 

Sin lön numera beskriver hon som “modest” men belöningen för arbetet känns på andra ställen. När man är på ett kontor tio timmar om dagen är tankarna inte ens egna, det kräver att man ignorerar sin naturens signaler, döljer däggdjuret i sig och dess behov. När man jobbar med kroppen måste man lyssna på sin kropp, annars går den sönder.  

Hon är ingen Klarna-torsk med dyra krämer längre, ingen tuktad och formklippt prydnadsväxt. Att arbeta med växtmaterial gör att omvärldens ungdomsdyrkan upplevs som sjuk.  

– Ingen vill vara ett sly hela livet? Det är väl det tristaste man kan vara. Jag ska bli stor, fårig, ta plats, och sen falla. Då får maskarna ta mig. 

***

Läs även: Agri Ismaïl: "Lyxkonsumtion är den nya normen"

Läs även: Lena Wilderäng: "Jag var tvungen att göra något"