Malmstens hårda skola

Läroboksförfattaren Bodil Malmsten känner sig lite skör, efter ett fall från en pall i köket i somras, som gav henne en rad frakturer och ännu fler smärtstillande mediciner att dämpa eländet med. Det enda som funkade var att sitta, en välsignelse och tur i oturen för den författare som är i färd med att avsluta en bok. Och när vi, en somrigt varm septemberdag, träffas i hennes ombonade lägenhet i Stockholms innerstad är kryckan nyss bortslängd och boken alldeles snart färdig.

Nu är för all del »läroboksförfattare« förmodligen inte en titel Bodil Malmsten själv skulle välja. Men med »Så gör jag: konsten att skriva«, som är ett slags lärobok i skrivandets konstart, tar hennes författarbana återigen en ny väg, trots att hon »avskyr genreindelningar« och nöjer sig med att dela in det hon skriver i »skit och pannkaka«. På pappret ser det dock lite ­annorlunda ut: Malmsten debuterade 1977 med diktsamlingen »Dvärgen Gustaf«, och har sedan dess försett läsarna med romaner, noveller, dramatik, loggböcker, essäer och översättningar. Genombrott har hon gjort sådär en gång i decenniet; som poet med »Damen, det brinner!« på åttiotalet, som romanförfattare med »Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån« på nittiotalet och med första boken från sitt eget paradis på jorden, Finistère på franska Atlantkusten på tvåtusentalet.

Bodil Malmsten har alltid varit något av en mångsysslare. Redan före poesidebuten var hon ett offentligt namn med bland annat kåserier i Femina och Aftonbladet och bilderboken »Ludvig åker« från 1970, som hon gjorde tillsammans med dåvarande sambon, illustratören Peter Csihas. Hon har gjort radioprogram om popmusik, ­revyer för Stadsteatern och Proustuppläsningar. Hon är folklighet och finkultur i ett, och just det där lite svårfångade draget, har ibland satt käppar i hjulet för karriären (ett ord hon för övrigt inte heller är särskilt förtjust i). Länge fick hon exempelvis aldrig några stipendier ur Författarfonden ­eftersom hon hade en »för vag yrkesprofil«.

– Jag var så fruktansvärt bitter för att jag aldrig fick stipendium, så sur alltså, men när jag så för första året lät bli att ansöka ringde de upp och ville ge mig det ändå.

Vag är nog det sista man kan kalla Bodil Malmsten som trots sina utflykter bland olika litterära och konstnärliga uttryck alltid är pregnant, tydlig, vass. Även när det hon skriver om kan upplevas som svårt, flyktigt eller motsägelsefullt finns där en lakonisk skärpa som kastar ett konkret ljus över tillvarons mörkersidor. Faktum är att hela nya boken vilar på en paradox, helt i linje med den lite sorgset frustrerade underfundighet som Malmsten gjort till sitt kännemärke. I förordet beskriver hon den som »en lärobok i en konst som inte går att lära ut, av en författare som inte kan den«.

Vem behöver den här boken?

– De flesta som skriver, haha! Det vore kul om journalister läste den till exempel. Men den riktar sig inte till poeter – dem kan man ändå inte rå på. Det skrivs mer än någonsin, men det som skrivs måste gå att förstå, och inte bara av den som skrivit det. Det är ett arbete, man måste få en form på det. Och man måste respektera svårig­heterna. De så kallade författare som säger att det är lätt och underbart, de ljuger. Alla vet att det inte är det. Det är inte bara för att jag är gammal som jag gnäller om det här, jag har unga, skrivande vänner som säger exakt samma sak.

 Är det för många av dem som skriver som inte gör det tillräckligt bra?

– Jag är väldigt elitistisk i mitt läsande. Och det är inte vanligt i Sverige med skrivande människor som samtidigt som de vill berätta något tycker om att göra det med sitt språk.

I Sverige ...

– Jag bodde tio år i Frankrike, och det litterära har en större plats där. I den politiska världen i Frankrike hör det till att man har läst skönlitteraturen, och i affärsvärlden också. När man tittar på vad våra svenska politiker läser – jag blir ju mörkrädd! Förr i tiden brukade man bjuda in författare och politiker till olika underhållningsprogram, och någon gång har jag varit med tillsammans med en politiker, och jag var chockad i mötet, för jag gick runt och trodde att en politiker var en bildad person. Jag är autodidakt, jag har varken universitetsutbildning eller studentexamen, men jag kommer ur två olika familjer med kulturband: finkultur från farfar och farmor, och så min morfar som spred arbetarlitteratur. Och jag har en ganska stark folkbildande drift.

Varför är svenska politiker så obildade då?

– Det handlar väl om att bildningen inte har någon status, jämfört med ekonomi, siffror, privatiseringen av apoteken och förstörelsen av tågtrafik och vårdstruktur. I Frankrike finns det ju fortfarande en bildad borgerlighet, ett nedärvt bildningskrav, det hör till att läsa den »riktiga« skönlitteraturen.

Är du en sträng lärare i boken?

– Jag vet inte, jag är nog inte så sträng ändå. Men jag kör mycket med detta att när det väl är dags att visa upp vad man har skrivit, så måste det vara resultat av ett val. Skiljetecken, synonymer, vad som helst – allt ska vara ett medvetet val. Det ska inte bara bli. Från början däremot ska det bara bli, i skedet när man ska få ur sig allt ska det egentligen bara handla om lusten och orsaken till att man började, och det ska inte sitta någon dum, pekpinnig person inne i en som »peckar på«.

Inne i Bodil Malmsten, som beskriver sig som löjligt självkritisk, sitter ändå den där pekpinnepersonen och vill att hon ska börja peta i texterna alldeles för tidigt. Och det är ett återkommande tema, såväl i nya boken som på bloggen och i loggböckerna, dessa besvär med att skriva, kampen med romanen som aldrig blir det den ska bli, orden som inte blir desamma i datorn som i huvudet. Det är nästan så man inte fattar varför hon alls skriver. Hur började det egentligen?

– Jag var tolv, tretton kanske, och jag hade ett häfte med några förfärliga dikter som jag lämnade till fröken på skolavslutningen. Hon skickade ett brev sen där hon skrev något snällt. Men jag visste ju ingen som skrev, det satt inga författare i tv:n … Eller, det fanns ju ingen tv att sitta i, haha! Och inga skrivskolor fanns det heller, men hade det funnits hade jag definitivt velat gå. Jag tycker det är jättebra med skrivskolor, att man får vara i ett sammanhang och jobba tillsammans med andra, i stället för att lämna ut sig själv offentligt och bli dödad på en gång.

Hon formulerar sig ofta sådär drastiskt, svär en del (men det får jag inte skriva ut, »det ser så fult ut i text«, enligt Bodil). Och hon kastar sig mellan ämnena i en rasande fart; ena minuten avverkar hon sin passion för amerikanska polisserier med vålds­benägna psykopater, nästa oroar hon sig för att jag, som snusar på löpande band, kanske egentligen sitter där och är röksugen utan att våga säga något? Själv röker hon bara när hon arbetar, inte privat. Hur hon nu skiljer på det.

Men det är det lästa och det skrivna som hon alltid kommer tillbaka till, kanske för att det är det enda som placerar oro och ångest på behörigt avstånd? När hon läser håller hon oron för allt utanför den lästa världen stången, och när hon skriver är det visserligen plågsamt men inte lika mycket som om hon skulle låta bli: »Varför jag  skriver, vet jag inte bättre nu än när jag lärde mig skriva, jag lider när jag skriver men skriver jag inte lider jag ännu mer. När jag skriver har jag skrivpanik, när jag inte skriver får livspaniken fritt fram. Skrivandet är någonstans att ta vägen, jag känner mig mera hemma vid ett tangentbord och en skärm än någon annanstans«, har Bodil Malmsten skrivit i loggboken »Och en månad nu går fortare än ett hjärtslag«. Kanske är det också därför som hon helst sköter umgänget och diskussionerna med författarvänner per mejl.

– Jag är lite svår att få ut ur lägenheten.

Läsandet och skrivandet är intimt sammanflätade med varandra för Bodil Malmsten. Och under vårt samtal är de ibland så hoptvinnade att de knappt går att skilja från varandra; frågor om hur hon skriver besvaras med vad hon läser, resonemang om läsning handlar snart om vedermödorna med att skriva. Men, ändå hävdar hon att läsandet är det som alltid kommer först för henne – det är där allting börjar.

Finns det litteratur som är bra eller dålig rent objektivt sett?

– Ja, absolut. Det handlar om textanalys, ta en sida och kolla bara: Är det här bra? Vad har det med helheten att göra, är det tillräckligt vackert eller roligt för att få vara med? Varje detalj måste vara en del av helheten på något sätt, man måste ha helheten i huvudet hela tiden, även om det handlar om trehundra sidor. Och jag har ett avsnitt i boken som handlar om en orsak att älska Harold Bloom, och som handlar om hur han skriver om Harry Potter i Wall Street Journal, en riktig sågning, där han till slut skriver: »Kan 34 miljoner läsare ha fel? Ja.« Men, går han vidare, det är inte den som skriver Harry Potter som har fel, det är inte läsarna som har fel, det är kultursidorna och universiteten, att man har sänkt ribban så – det är där det ligger.

– Och, jag är väldigt hård med gränsen mellan personligt och privat: är det inte personligt är det inte vatten värt, och är det privat är det ointressant. Om man inte gör det till något större än en personlig kränkning, sig själv som ett offer för allt möjligt, offer, offer, offer – det finns ju riktiga offer, människor som dör i krig. När folk som har det bra ser sig som offer och skriver om det, nej tack. Jag har en plikt som skrivande människa att kolla på även de här böckerna, jag kan till exempel inte såga deckarvågen utan att ha tittat på den, men det är väldigt lite jag läser mer än tio sidor i. Jag är inte bara intresserad av »vem som gjorde det«, utan av hur det är skildrat och de moraliska konflikterna och det är väldigt sällan jag hittar det i deckare.

Vad är det i skrivandets väsen som gör det så besvärligt?

– Nu efter att jag har börjat kunna röra mig igen och lagt bort kryckan så har jag planterat om lite blommor på balkongen, och det är så konkret. När jag har flyttat över jorden i krukan är det upp till plantan om den tar sig, men i skrivandet måste man göra allting hela tiden. Och jag tycker inte att jag får någon rutin, jag tycker det är nytt varje gång. Marianne Höök skrev om det, att det aldrig blir lättare, bara svårare, men någon gång när det är som bäst kan man uppleva det som sägs om klassisk balett: när rörelsen utförs rätt inställer sig glädje. Men jag har inte varit med om det så många gånger. För mig är det mest att skrivandet absorberar mig. För mycket egentligen, rent fysiskt. Jag sitter och jobbar, kollar på klockan, den är halv tre och så måste jag ta mina värktabletter, och nästa gång jag kollar så är klockan åtta. Men att bli så totalt absorberad, det är gynnsamt för skrivandet.

– Jag måste faktiskt ta mina värktabletter nu …

Kardemummabullarna är uppätna, teet och kaffet urdrucket, och vi gör en kort paus i samtalet om skrivandets påfrestningar, för att Bodil Malmsten ska få sköta om de fysiska sviterna av fallet från pallen – en händelse som påverkat henne starkt. Hon har skrivit om det i bloggen och hon pratar om det nu.

– Ett tag, när det gjorde sådär vrålont, tänkte jag att jag är så gammal att det kanske är såhär nu, jag kommer aldrig att komma ur det. Folk i min ålder går ju med rollator, och man ser att de har ont, och ändå blir man bara irriterad på att de går för sakta. Så gick jag där med min krycka, skör och livrädd för att någon skulle stöta till mig – och ögonblickligen var jag en sur kärring med krycka! Identiteten blev helt omvänd.

Det kan nog uppfattas som kokett att en etablerad och produktiv författare pratar om hur svårt det är att skriva.

– Allting kan uppfattas hur som helst, det beror ju på uppfattaren. Jag tror att det mesta kan uppfattas som kokett, populistiskt eller elitistiskt, det är betraktarens öga som avgör. Jag är som jag är, och det kan väl hända att någon tycker att det är löjligt att jag ältar om att det är svårt. Och det är ganska löjligt, jag är den första att tycka att det är löjligt, men det blir ju inte lättare för det. Jag tycker absolut inte att det är lättare nu än det var i början, jag har samma problem nu som när jag lämnade min debutdiktsamling till Gerard Bonnier och han ville att jag skulle korta ner den – men vad skulle jag korta ner då? Vad var bra och vad var dåligt?

Är det rent av nödvändigt att tycka att det är svårt?

– Ja, det finns problem som måste lösas när man skriver, och jag tror det är ytterst få som skriver bra som inte brottas med dem. Men så finns ju de där som säger att det är så underbart, att de sätter sig ner och allting är toppen – ja, men jag vet var du bor, jag har läst det du skriver! Klart att det är kul, de har ju inte löst något i sina böcker – det är fusk. Det ska vara ett paket, det måste bli styrt, av det man vill säga.

Kerstin Ekman har sagt att det som skiljer litteratur från liv är att den hänger ihop och har en form, till skillnad från livets kaos och virrvarr. Håller du med?

– Ja, absolut, för litteraturen måste ha en form och livet har inte det. Men jag tycker inte det hjälper! Eller, jag tycker inte att livet blir begripligare av att man litterärt staplar ihop något till en form. För livet fortsätter ju att vara obegripligt, folk dör utan orsak och blir sjuka. Eller så oroar man ihjäl sig för någon man älskar.

Fakta | Bodil Malmsten

Född: 1944 i Bjärme, Jämtland.
Utbildning: Autodidakt med studier vid folkhögskola och Konstakademien.
Bor: Stockholm.
Familj: Ja.
Litterär produktion i urval: »Dvärgen Gustaf« (1977), »Damen, det brinner!« (1984), »Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån« (1994), »Priset på vatten i Finistère« (2001), »Det är fortfarande ingen ordning på mina papper« (2003), »Mitt första liv« (2004),  »Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig« (2006), »Och en månad nu går fortare än ett hjärtslag« (2012).