»Mamma föraktade Thatcher«

Abi Morgan, 42, har precis lämnat en av BBC:s studior i London för att hämta sina barn i skolan. Manusförfattaren bakom två av vinterns mest kritikerhyllade filmer, »Järnladyn« om Margaret Thatcher och Steve McQueens Venedigvinnare »Shame«, har vigt arbetsdagen åt andra säsongen av hyllade tv-dramat »The Hour«

Barnen Jesse, 9, och Mabel, 7, har förändrat hennes författande.

– Det är ingen som berättar att när du blir mamma tar du dina mest sårbara sidor, dina nojor, och ger dem ben och näring. Monstret under min säng just nu är det stora, plötsliga och obegripliga. Som terrordåd, tsunamin i Thailand och jordbävningen i Japan. Inget har varit lika svårt att skaka av sig som den research jag gjorde för min tsunamifilm »Tsunami: The Aftermath«.

Abi Morgan, sedan tidigare mest känd för filmatiseringen av Monica Alis »Brick lane« och tv-serier som »Sex Traffic« och »Royal Wedding«, kallas »Mrs British Screenwriter« i brittiska tidningar. Hon växte upp i en Labourfamilj där Margaret Thatcher var monstret. Hon kunde på nära håll se hur Thatchers nedskärningar påverkade allt från Gulbenkian Theatre i Newcastle, där pappa var chef, till gruvsamhällen i barndomens Stoke-on-Trent.

– Mamma var skådespelere. Hon föraktade verkligen Thatcher, säger Morgan.

Nu har Abi Morgan gjort filmen »Järnladyn«, men hon betraktar den inte som i första hand politisk.

– Det är en studie i makt. Hade jag skrivit en politisk film hade jag haft med fler åsikter. Det intressanta var att titta på hur det påverkar en människa att ha så mycket makt och sedan förlora den.

– Thatcher trodde aldrig på samförstånd och att leda från en stor folkmassa. Jag tror att det gjorde henne otroligt ensam. Jag tror inte, som det ofta sägs, att hon bara hade en massa knähundar omkring sig. Det var i själva verket ingen som hade ork eller förmåga att hålla hennes höga tempo. Hon var unik. Det var därför det till sist krävdes ett helt kabinett för att avsätta henne.

– Att skriva en film om Thatcher var som att försöka tvinga ned en överviktig kvinna i en korsett. Om jag hade kunnat, hade jag haft mycket mer om gruvstrejken, konflikten i Nordirland, och om relationen med Ronald Reagan och Michail Gorbatjov.

Varför görs det inte fler politiska filmer?

– Jag tror att det finns en hunger bland biobesökarna för politiska dramer, men problemet är att Hollywood-cheferna oroar sig för mycket för vad den amerikanska mellanvästern ska tycka.

Biltrafiken får Morgan att utbrista ett kort »fucketyfuck«.

Vad gillar du själv för politisk film?

– Aaron Sorkins »Vita huset« är en ständig smärta i mitt hjärta. Det är jobbigt att inse hur mycket bättre han är än oss andra. Steve McQueens »Hunger« om Bobby Sands hungerstrejk är en annan film jag älskar.

Du är just nu aktuell med Steve McQueens och Michael Fassbenders Venedigvinnare »Shame«, en film om sexmissbruk som också kan betraktas som politisk och samhällsskildrande.

– Ja, på det sättet att det personliga är politiskt. Det är framför allt en film om jakten på närhet. Ett problem i dagens samhälle är att män och kvinnor sätter olika pris på sex. Det beror till stor del på att män får sin sexutbildning genom pornografi. Kvinnor får den genom romantik. Den konflikten står sedan i kontrast till att män blir precis lika förkrossade som kvinnor av att vara ensamma.

Morgan stannar bilen. Hon är framme.

– Jag älskar att skriva manus. Det är lite som att ständigt hålla på med sudoku. ­Ibland går det inte, men ibland är det så kul att man vill ha en hel sudokubok.