Man kan rädda insekterna utan att bli hysterisk
Dave Goulson beskriver en miljöpolitik för att bevara insekterna. Ett problem är att väljarna vet mer om korallrev och isbjörnar än om humlorna runt husknuten.
Bild: Matthias A. Fürst
Det finns många insekter därute. I hela världen miljontals arter, varav de flesta är okända, och ska vi tro medierna håller de på att försvinna. Inte flatlöss och svidknott kanske; inte de onda, men de goda. Humlorna och fjärilarna. Insekternas Harmagedon! Snart får vi skaffa slavar som sköter pollinationen, eller bygga robotbin. Det sjätte massutdöendet är här! Klockan är fem i tolv! Amen.
Situationen är sannerligen bedrövlig, dels för att många arter verkligen är hotade, dels för att folk som inte kan så mycket tror att slutet är nära. Att skriva om saken är en balansgång. Den som påstår att allt är frid och fröjd ljuger, och det gör även den som säger att klockan är fem i tolv. Ändå är bägge positionerna efterfrågade, särskilt den senare, för när kyrkan avskaffade Helvetet uppstod en lucka som snart nog fylldes av gröna predikanter.
Apokalypsens ombonade mörker. Så skrev jag 1991 om den där lockelsen, och sedan dess har liturgin inte förändrats. Det enda som hjälper är att stänga av teven och läsa den litteratur där amerikanen Edward O. Wilson, som dog i julas 92 år gammal, länge var obestridd härskare, både som expert på myror och som författare. En del av hans böcker var så bra att han förekom i skvallret om det litterära Nobelpriset.
Engelsmannen Dave Goulson är inte av samma kaliber som stilist, men ingen kan förneka att han har seglat upp som Wilsons arvtagare i frågan om den biologiska mångfaldens väl och ve. Alltså inte primärt genom känslopjunk modell BBC, utan mera i kraft av seriöst syftande böcker. Utifrån en position som forskare (humlor) har Goulson upplyst publiken med en blandning av trädgårdstips och politiskt skarp kritik av giftanvändningen inom jordbruket.
I hans nya bok Tyst jord (Volante, översatt av Bitte Wallin) är greppet bredare än förut. Jämnt femtio är efter Rachel Carsons verk med snarlik titel tar han tillfället i akt att försöka gå den där balansgången. Forskningen om hur gifterna som efterträdde DDT påverkar humlornas orienteringsförmåga börjar ge resultat. De lömska neonikotinoiderna är förbjudna inom EU. Det är ingen liten seger. Samtidigt är det business as usual i tropikerna, och hemma i England märks ännu inga resultat av att vissa gifter fasas ut.
Att arter dör ut i Europa hör ännu till undantagen, men att populationerna krymper på många håll är uppenbart. Orsakerna torde vara en kombination av konstgödsel, gifter, vägtrafik (inklusive gatubelysning som stör nattflygande insekter), samt inte minst segregationen av landskapet såtillvida att enstaka reservat ligger som öar i ett landskap av idel torftiga monokulturer. När klimatet förändras låses de vilda arterna in i reservaten, utan möjlighet att migrera.
I stället förordar Goulson en politik som syftar till att bevara biologisk mångfald i det brukade landskapet, vilket är fullt möjligt. Ett problem är dock att väljarna vet mer om korallrev och isbjörnar än om livet runt knuten. Enbart överdrivna larmrapporter är inte nog; kunskaper måste till, och glädjen över att veta vad som finns. Härvidlag är insekterna tacksamma. De finns överallt och alla som äger en täppa kan göra en hel del för deras överlevnad.
Dave Goulson drivs själv av den där glädjen, men eftersom han går en balansgång blir han ibland också missionär. Mot slutet av denna nog så sansade bok svävar han ut i en fiktiv dystopi, en riktig rysare, även litterärt. Stycket är inget stilrent pekoral men det väcker ändå misstanken att redaktören har slarvat bort sin rödpenna.
***
Läs mer:
