Man ska inte kasta bort sådant som har ett värde

I närheten av mitt hem arbetar en skräddare. Låt oss kalla honom S. Att jag blev kund hos honom är faktiskt en av de senaste årens stora begivenheter. Jag betraktar honom som en moralisk institution. 

Jag har gått till S. med det som behöver tvättas, lagas, men också med sådant som kanske kan räddas. I förrådet har det hängt dåliga samveten – kostymer som jag inte har använt på många år, kavajer som verkade eleganta när jag var student, rockar som bara ser konstiga ut. 

En man bör ha några kostymer. En svart för begravningar. Men den kan inte användas på bröllop. En eller flera för sommarhalvåret, en eller flera för vinterhalvåret. Gärna några olika färger och material. Jag har ett antal. Framför allt har jag nu, efter att ha skänkt bort några till välgörande ändamål, faktiskt flera kostymer än tidigare. Jag går till S. Han tittar på plagget, säger att det var ju en annan modell då, konstaterar att min kroppsform är annorlunda nu, och berättar vad han kan och inte kan göra. Och så säger han vad det kostar. 

Ibland menar S. att en kostym inte är värd att fixa. ”Ledsen, men farbror säger att du inte ska lägga pengar på det”, säger han om sig själv efter att ha granskat en kavaj från en italiensk tillverkare som anses mycket märkvärdig. 

”Det är komplicerade ändringar för att förminska axlarna och vrida ärmarna för att passa din kropp nu. Det blir för dyrt. Men du bestämmer.” Han visar sömmar, axelvaddar, snitt. Så jag tackar honom och skänker bort den. 

Andra gånger säger S. med förtjusning att trots att det krävs stora ändringar så är tyget så fint att det är värt att fixa det. Han ska till och med göra det lite billigare eftersom han vill uppmuntra mig att använda den dubbelknäppta kostymen i storslaget tjock ull som köptes i mitten av 1990-talet. Han vill inte att kvalitetsplagg ska sorteras bort utan goda skäl. 

Så har det fortsatt. Jag hittade en begagnad kostym för en spottstyver. Tyget var fint, modellen befängd. ”Hmm.” Han tittade. ”Farbror fixar.” En person frågade mig sedan om den var skräddarsydd. Jag sade att den kostade fyrahundra kronor eller så, och ändringarna lite mer. Men inte så mycket mer. S. är inte dyrare än andra skräddare. 

Kanske låter det som ett självbelåtet konstaterande att jag har blivit en äldre farbror som låter lappa och laga saker, som förr i tiden. Det är okej i så fall. Jag vill ändå påpeka att jag har sparat stora summor på att restaurera min garderob, i stället för att köpa nytt. Och att de oerhörda naturresurser som används för att producera mer kläder än världen behöver rimligen bör begagnas på andra sätt. 

(Aralsjön, i Uzbekistan och Kazakstan, var en gång en enorm, blå, frisk vattenmassa med stora fiskbestånd. Sedan beslöt de rationella sovjetiska myndigheterna att leda bort vatten för att möjliggöra mer storskalig konstbevattning för bomullsodling. I dag finns inte mycket kvar av sjön. Övergivna fiskebåtar står som spöken i öknen, där det tidigare fanns vatten, och giftig sand och salt rörs upp och sprids med vinden. Och så var det med den rationaliteten.) 

Men framför allt tänker jag på min skräddare som en man som förkroppsligar ansvar. Han hjälper sina kunder och samhället att ta hand om det som är värt att bevara, att hushålla med resurser och att ta vara på det som man en gång har fått. 

Vid ett tillfälle pratade vi om vår ålder (hög, tyckte vi båda, fast på rätt olika nivåer). Jag frågade om han tänkte gå i pension. Absolut inte, sade S. Skulle han sitta hemma och titta på tv i stället för att göra något som är till nytta för andra? Han fortsätter, så länge han håller. Man ska inte kasta bort sådant som har ett värde.

***

Läs även: Suverän pusselgåta i akademisk miljö

Läs även: Den vilda jakten på saffran gjorde mig galen