Männen som dödade nyheterna

För ganska många år sedan intervjuade jag en redaktionell chef om journalistiken på hans tidning News of the World, Storbritanniens då mest lästa. Vi hade stämt träff i centrala London och han felparkerade demonstrativt sin Bentley utanför restaurangen innan han svepte två före-jobbet-whisky och förklarade sin yrkesfilosofi: 

”Vi ger läsarna inte bara vad de vill ha utan också det de förtjänar.” 

News of the World skandaliserade världen och tvingades slå igen hela verksamheten 2011 efter en avlyssningsskandal då tidningens medarbetare buggat kändisar, politiker och kungafamilj. Bakom uppfattningen att denna tidning var vad britterna förtjänade stod inte minst ägaren Rupert Murdoch, störst av mediemoguler, som hade anlänt från Australien och köpt in sig i både finpressen och tabloidvärlden. 

Eric Beecher, australisk journalist som ett tag arbetade på en Murdoch-tidning, radar i sin nya bok The men who killed the news upp presshistoriens patriarker, från Joseph Pulitzer och William Randolph Hearst till Lord Beaverbrook, Silvio Berlusconi, Robert Maxwell och favoritbusen Murdoch. Det är en väldokumenterad berättelse om maktbegär, tidningskleptomani och påtryckningar på olika länders lagstiftare. 

Samtidigt är ansatsen tveksam: var det inte snarare så att de här växande konglomeraten skapade nyheter och formade allmänhetens bild av vad som var viktigt? 

Nyheterna har knappast dött eller dödats, de har förändrats och blivit ett konstant brus i Mark Zuckerbergs och Elon Musks tidevarv. Det Eric Beecher oroar sig för är förstås journalistiken, och den handlar ju om så mycket mer än enbart nyheter. Nu står vi än en gång vid stupet: AI gör oss överflödiga, allmänhetens medvetande är kommersialiserat och förslöat, det insiktsfulla reportaget hamnar snart på samma konsthall som fotografiet. 

Mediernas makt, skriver Eric Beecher i sin bok, har vilat på ett gigantiskt kryphål hos demokratin, där pressens frihet skyddas utan krav på etiskt, moraliskt eller samhälleligt ansvarstagande från dess ägare. Fast då bortser han från publicistregler och nätövervakare och det faktum att en publikation som News of the World faktiskt gjorde sig omöjlig. 

Och han lyckas inte slingra sig ur de motsägelser, som uppstår när han å ena sidan vill reglera medieägarnas makt och beteende och å andra sidan varnar för ingrepp från populister och autokrater. De gamla mogulerna mjölkade profit och inflytande ur journalistiken, men numera kommer pengarna från annat håll som när Amazons grundare Jeff Bezos köpte Washington Post. Det saknas enligt Beecher kommersiella incitament att bedriva det han kallar journalistik med samhällsansvar, och det finns inte heller längre någon affärsmodell som kan finansiera den. Statsunderstödda kanaler lever med inneboende risker. Vill man nå en stor nätupplaga måste man nischa sig och vända sig till dem som känner igen sig; på så vis har etablerade medier också blivit bubblor i det stora badkaret. 

Amazon har i dag större annonsintäkter än all världens tidningar tillsammans. Algoritmerna, noterar Beecher, för oss ner i de kaninhål där vi möts av annonsörer som vet allt om våra personliga data, de som enligt Elon Musk är mer värdefulla än guld. Således sitter Facebook på information om nästan en tredjedel av jordens befolkning. 

Få branscher är så nostalgiska som den journalistiska, vilket sannolikt beror på blandningen av reellt inflytande och ett i grunden självpåtaget demokratiskt ansvar. Eftersom verksamheten varit offentlig har den kunnat odla sina myter och kändisar. Även i det här avseendet sticker Rupert Murdoch ut med sin tabloidromantik och samtidiga frånvaro av sentimentalitet, som när han över en natt bytte tryckteknik och i hemlighet flyttade produktionen till en ny stadsdel i London. 

I den brittiske journalisten Matthew Engels 90-talsbok om att ge folk vad folk vill ha, ”Tickle the public”, finns en underbar scen, där Murdoch dyker upp på den gamla tidningsgatan Fleet Street och likt en revolverman sparkar upp svängdörrarna till saloonen där alla murvlarna sitter. De rycker till och tittar ointresserat på nykomlingen, lyckligt okunniga om vad som väntar, och återgår sedan snabbt till sina glas. 

Den här trögheten i systemet har gjort att äldre ideal har kunnat leva vidare parallellt med att internet ätit upp annonspengarna och den nya publiken. Ibland har redaktionerna varit de sista som uppfattat de omstörtande nyheterna. 

Både tidningsbaronerna och dagens globala nätmatadorer har identifierat antielitismen som en väg till framgång. Ofta har deras självbild varit underdogens, kulturmänniskorna har alltid tyckt illa om dem, men till slut kan de hamna vid presidentens högra sida. 

Eric Beechers berättelse kan läsas som ett bokslut över en 150-årig informationsepok, med fallna institutioner och trängda skribenter. Han skriver: ”Dagens nyhetsmedier påminner om en tidigare ansedd och välmående man, som nu vandrar längs samma gator, sjaskigt klädd, på jakt efter nådegåvor.” 

Först några sidor från slutet tar han upp journalistikens egenproducerade förtroendekris, med samma sorts avstånd mellan centrum och periferi som definierar många länders politik. En sparkad chef på debattredaktionen beskrev i fjol New York Times som en tidning, där Amerikas progressiva elit talar till sig själv om ett Amerika som inte existerar. 

Floran av nya, alternativa medier speglar misstron mot de gamla kanalerna, av många uppfattade som magistrala och uppfostrande i tonen. Föreställningar om fake news och tillrättalagd information har tvingat liberala medier på defensiven. I Sverige var Dagens Nyheter för 50 år sedan en rikslikare på ett sätt som blivit omöjligt i dag, då tidningen främst söker infallsvinklar och bekräftelse hos det samhällsskikt som journalisterna själva tillhör. 

***

Läs även: Det är kris i snällhetsfrågan

Läs även: Vänster och höger betyder ingenting längre