Mannen som såg hela livet i toner

G ravarna ligger tätt, tätt på gravplatsen, belägen på en av de allra högsta punkterna i den lilla staden Castiglione della Pescaia vid Medelhavet, i den allra sydligaste delen av provinsen Toscana i Italien. Om man tar den smala och ganska branta gången till vänster alldeles efter huvudingången till denna gravplats, och sedan tvärt till höger och följer ännu en ganska brant gång, når man snart en sarkofag i gnistrande svart granit med texten »Jules Sylvain 11.6.1900–29.10.1968«.

Jules Sylvain själv ler blygt från ett litet fotografi på sarkofagen.

Han föddes i Stockholm som Stig Hansson, son till Axel och Valborg Hansson, båda framgångsrika skådespelare vid Dramaten. Han debuterade som kompositör i mitten av 1920-talet och blev därefter mer än framgångsrik i genren. Minst 100 av hans omkring 500 kompositioner kan betecknas som evergreens, som »Säg det i toner«, »Med en enkel tulipan«, »Anna du kan väl stanna«, »Titta in i min lilla kajuta«, »Vintergatan«, »Tangokavaljeren«, »Klart till drabbning«, »Det kommer en vår«, »Jag vet ett litet hotell«, »Sång om syrsor« och »En stilla flirt«.

Och han dog alltså i Castiglione della Pescaia, som ligger på Italiens västkust 18 mil norr om Rom. Staden har ett förflutet som fiskeby och är numera en välbesökt turistort med långa sandstränder utanför små pinjeskogar. Några kilometer norr om staden ligger den svenskägda semesteranläggningen Riva del Sole.

Själva Castiglione präglas av Borgen, en högt belägen stadsdel med medeltida karaktär, nära gravplatsen med Jules Sylvains grav.

Hur hamnade han här? 

Jules Sylvain flyttade från Sverige redan 1945; först till Fidjiöarna, där han drev en bananplantage, och så småningom till Mallorca, där han bland annat försörjde sig på att spela och sjunga för svenska turister. Men bara något halvår före sin död hamnade han av misstag – han hade egentligen tänkt göra en föryngringsresa till Jugoslavien – i Castiglione och blev förälskad i maten, landskapet och människorna.

Jules Sylvain var homosexuell. I början av 1940-talet adopterade han en ung man av judisk börd, Hans, som var född i Wien. I slutet av juni 1968 skrev han lyriskt om Italien till Hans, som var kvar på Mallorca:

»Ett sådant ljuvligt land, ett sådant ljuvligt språk, ett sånt skimmer av kultur och finess! Vart man ser, så är det minnesmärken från tusentals år tillbaka […] Maten är så god att man måste ta sig i kragen ordentligt för att inte gå upp i vikt för mycket. För att inte tala om de romerska, eller i mitt fall toscanska, gudar som ränner omkring överallt. Jag undrar hur gammal man blir för att inte uppskatta allt detta. Aldrig, aldrig hade jag trott att något sådant var möjligt. Vänligt, kärleksfullt, lättsinnigt till fullkomliga vansinnet  … ja ja.«

I ett brev tre dagar senare skrev Jules Sylvain att han hade köpt en fastighet på Via dell’Amore innanför Borgens murar med tillträde 1 september. Den undre våningen hade varit katakomber men fun-gerade för tillfället som vinkällare, rapporterade Sylvain, och i den övre våningen tänkte han öppna upp en del valv för att få »ett bekvämt vardagsrum samt ett jättebadrum och fyra sovrum«.

Under ombyggnaden hyrde Sylvain en lägenhet av Riva del Sole, och han berättade stolt för sonen att han hade framträtt med spel och sång inför 1 500 personer på turistanläggningen.

Bara några dagar före sin död fick Jules Sylvain besök i Castiglione av ett tv-team som förberedde ett program om kompositören. I teamet ingick producenten Kåge Gimtell, kapellmästaren och arrangören Mats Olsson och Expressenjournalisten Peter Himmelstrand. Man filmade ingenting, det skulle man enligt planen göra senare, men Himmelstrand spelade in en sammanlagt tre timmar lång intervju med Sylvain om hur hans låtar kommit till, vilka som skrivit texterna, vilka pseudonymer han använt förutom Jules Sylvain (sammanlagt omkring 30) och en hel del om sitt innehållsrika liv.

Han svor som en borstbindare, skrev Kåge Gimtell senare i sin självbiografi »Kameran går«. Sylvain gjorde klart att han inte tyckte särskilt mycket om Sverige.

– Jag beundrar Sverige för mycket. Men då jag kommer dit får jag sånt hjärtont så jag måste skynda mig tillbaka hit. Jag vantrivs med förnedrande systemköer och alla stela människor  … Jag vill stanna här i Castiglione och dö här. Det kan gå fort. Men det bryr jag mig inte om, sa han enligt Peter Himmelstrand.

Enligt obduktionsprotokollet dog Jules Sylvain den 29 oktober 1968 av en hjärtattack. Kåge Gimtell ger en annan version i sin bok. Till tv-teamet hade Sylvain sagt att han hade drabbats av ett svårt anfall av kärlkramp och att han nästa gång han fick det skulle ta livet av sig. »Jag står inte ut med smärtorna.«

Sylvain hittades död i sin säng av sin vän platschefen på Riva del Sole. Han hade uppenbarligen sköljt ner en stor mängd av sina hjärtpiller med whisky. På bordet bredvid sängen låg en lapp som vännen tog hand om innan polisen kom. Vännen ringde senare till Gimtell och berättade vad som stod på lappen:

»Förlåt mig, men jag orkar inte längre. Jag måste göra det här. Men jag är hemskt ledsen att jag inte får göra det här programmet. Hälsa mina svenska vänner att jag gärna skulle vilja vara med i programmet. Men det går inte.«

Så småningom blev det trots allt ett tv-program om Jules Sylvain och hans musik, med titeln »Räkna de lyckliga stunderna blott«, ett ganska torftigt program som sändes första gången den 16 augusti 1969. Jules Sylvains prat illustreras med några få stillbilder av honom i Castiglione, tagna av Kåge Gimtell. Några av Sylvains mest kända låtar framförs av dåtida populära artister, däribland Agneta Fältskog och Björn Ulvaeus, filmade i diverse turistmiljöer. I Sverige.

För den svenska pop- och underhållningshistorien var nog det viktigaste med detta program att Fältskog och Ulvaeus under inspelningen träffades på allvar för första gången. Det skedde under den senares framförande av »Titta in i min lilla kajuta«. Han sjunger i en båt. Hon hoppar från bryggan ner i hans famn.

Tycke uppstod. Halva Abba var ett faktum.

Men inte heller Jules Sylvain är bortglömd. Ovanpå hans sarkofag på gravplatsen i Castiglione har någon lagt en liten ros i röd plast.