Manusbundet

Året är 1947, platsen regissören Sam Woods pampiga kolonialvilla i Beverly Hills. Några hundra värmeljus flyter runt i en swimmingpool, Hollywood-eliten minglar till tonerna av ett sobert jazzband. En distingerad medelålders man med svart fluga och cigarettmunstycke av elfenben är i samspråk med festens värd. Mannen i fråga är manusförfattaren Dalton Trumbo. Trumbo kritiserar det han anser vara Hollywoods korruption och kapitalistiska maktsystem, och på så sätt allt som festen representerar. Stämningen hinner bli hätsk innan en av Trumbos vänner, skådespelaren Edward G. Robinson, går in och skämtsamt dämpar diskussionen: »Vi måste prata om de uselt skrivna scenerna vi ska göra i morgon.«

Så utspelar sig en av de första scenerna i bioaktuella »Trumbo«, som porträtterar den excentriske manusförfattarens uppgång, fall och revansch under Hollywoods gyllene era. Bryan Cranston gör titelrollen, vars envetenhet påminner om den hos Cranstons mest kända roll, Walter White i »Breaking Bad«. Dalton Trumbo försatte sig ständigt i konfliktfyllda situationer. Andra världskriget hade nyligen avslutats och Trumbos medlemskap i kommunistpartiet var en nagel i ögat på det dåtida USA:s måttlöst patriotiska etablissemang, med stora delar av Hollywoods toppskikt inräknat. Det motsägelsefulla i att vara kommunist och leva i lyx bekom honom inte. Men det undgick inte hans vänner, däribland den i filmen vänsterdogmatiske Arlen Hird (spelad av komikern Louis C.K.), vars karaktär är baserad på fem verkliga manusförfattare med kommunistsympatier. »Du pratar som en vänsterradikal, men lever som rikeman«, säger Arlen Hird till Dalton Trumbo under ett förtroligt samtal.

Trumbos kommunistsympatier resulterade i att han och nio andra författare – »The Hollywood Ten« – svartlistades i branschen, 1947. Sedermera fängslades de också under en kortare period. När jag inför den nordamerikanska premiären av filmen träffar Bryan Cranston i Toronto, är han snabb att ge sin bild av Trumbos egentliga politiska åsikter.

– Visst, han gick med i det amerikanska kommunistpartiet, men sanningen är att han inte var någon kommunist i ordets rätta bemärkelse. Han var socialist. Han älskade att vara rik, och ville ha den senaste skrivmaskinen och bilen. Samtidigt hade han en genuin medkänsla med fattiga och arbetare, och kämpade för deras rättigheter, förbättrade löner och så vidare.

Att Dalton Trumbo var paradoxal och fascinerande, gör honom lämpad för en biografisk film. Men att denna film har blivit gjord är tecken på en växande trend, där manusförfattarna blivit ett alltmer populärt motiv på vita duken.

Filmer om filmskapande har ständigt producerats genom de rörliga bildernas historia. Främst har det dock varit skådespelar- och regissörsyrket som har stått i centrum. Stjärnglansen, dess baksida och klättrandet upp- och nedför kändisstegen har skildrats gång på gång. Från tidiga filmer som »A Star is Born« (1937) – om en lantflickas försök att bli stjärnaktris i Hollywood – till mer komplexa skildringar av skådespelaryrket, som David Lynchs »Mulholland Drive« (2001) och Alejandro Iñárritus »Birdman« (2014).   

En mytbildning uppstår ofta kring både skådespelare och regissörer, där uppfattningar om dessa som stora och yviga personligheter är starkt bidragande. Även om detta såklart inte alltid stämmer med verkligheten, saknas knappast tv-intervjuerna med den karismatiska stjärnskådisen och den självupptagna regissören. Och dessa är onekligen karaktärsdrag som gör sig väl på vita duken. Att den som i sin ensamhet skriver manus inte väcker samma associationer och därför inte har fått ta plats på film i samma utsträckning, kan tyckas vara logiskt. Men det är en inkonsekvent analys. För hur full är inte filmhistorien av poet- och författarskildringar? Vare sig det gäller porträtt av verkliga sådana – som Hunter S. Thompson i »Fear and Loathing in Las Vegas« (1998) och Virginia Wolf i »The Hours« (2002), eller fiktiva, som Jack Nicholsons klassiska roll i »The Shining«.

Så är förstås också bilden av prosaförfattaren som komplicerad och kufisk konstnärssjäl en arketyp. Synen på manusförfattaren har inte omgivits av samma romantiska skimmer, då denna länge har setts som regissörens butler; nödvändig men inte gåtfullt fängslande. Medan prosaförfattaren antas skriva utifrån ren och skär inspiration, har manusförfattaren ofta setts som en kugge i filmbranschhjulet. Någon som skriver på kommando. Denna bild hänger starkt ihop med att statusen för manusförfattare i Hollywood historiskt sett har varit låg. Trots att manuset är den allra mest grundläggande och viktigaste komponenten i en filmproduktion.

Det har inte direkt saknats duster mellan regissörernas och manusförfattarnas fackförbund i Hollywood. Ofta har det handlat om vem som ska få annonsera huvudsakligt ägandeskap av en film med orden »En film av ...«. Länge var kampen ett vågspel, där den upphöjda bilden av regissören – under sextiotalet befäst av den franska nya vågens auteurteori – blev ett hinder för manusförfattarfacket. 1963 lyckades man införa ett förbud mot regissörers annonserande av ägandeskap av en film, om dessa inte hade skrivit manuset själv. Men 1970 begick man ett fundamentalt misstag: av marknadsföringsskäl gjorde man ett undantag för skräckmästaren Alfred Hitchcock och några andra regissörer. Snart blev undantaget till en regel, vilket delvis är skälet till att vi i dag sorterar film efter regissörsnamn.

Men manusförfattarna i Hollywood har nu åter lyckats klättra upp en bra bit på stegen. Det beror dels på framväxten av independentfilm – där manusförfattare ofta regisserar sina egna filmer och vice versa. Dels på att branschen i så stor utsträckning riktat in sig på tv-formatet – där möjligheterna närmast är oändliga för en skarp manusförfattare.

Efterfrågan på nya egenproducerade, högkvalitativa serier från tv-kanaler som HBO och streamingtjänster som Netflix, har gjort att manuskomponenten ökat drastiskt i värde. Att manusförfattarfacket sedan millennieskiftet därtill flera gånger har trummat sig hårt för bröstet, har också gett effekt. Man har med viss framgång vidtagit åtgärder för att rätta till sitt misstag med Hitchcock, för att åter ta större plats i förtexter och medverkandelistor. Manusförfattarstrejken som inleddes i slutet av 2007 och gällde ersättning när material sprids på internet och dvd, bidrog också till att påminna Hollywood om yrkesgruppens oumbärlighet. Den knappt tre månader långa strejken innebar stora förluster för branschen, med mängder av nedlagda produktioner.

Parallellt med detta har manusförfattarna alltså själva klivit in i berättelserna alltmer. Från Jim Carrey som femtiotalsmanusförfattare med minnesförlust i »The Majestic« (2001), till manusgeniet Charlie Kaufmans meta-utforskande av sin egen skrivkramp i »Adaptation« (2002), till Colin Farrell som omdömeslös thrillermanusförfattare i Hollywoodsatiren »Seven Psychopaths« (2012), till den romantiska komedin »The Rewrite« (2014), där Hugh Grants karaktär har tappat skrivskärpan. Även på tv har manusskrivande varit ett återkommande tema, ta bara pågående »Episodes«, där ett brittiskt manusförfattarpar flyttar till LA för att göra en nyversion av sin succé-tv-serie. Det ska här sägas att filmer med manusförfattare i rollistan inte är någon ny företeelse. Humphrey Bogart-film noir-klassikern »In a Lonely Place« (1950) och bröderna Coens »Barton Fink« (1991), är tidigare exempel på utmärkta manusförfattarskildringar. Men det finns tveklöst en tydlig växelverkan mellan ackumulationen av ovanstående filmer och tv-serier, och den förhöjda position som manusförfattare har fått i Holly-wood sedan millennieskiftet.

De är inte längre en yrkesgrupp som förbises.

»Trumbo« råkar vara den senaste i raden av manusförfattarporträtt. Och enligt Bryan Cranston var verklighetens Dalton Trumbo lika intresseväckande som i filmen:

– Han var flamboyant och teatralisk, och älskade att hålla hov. Han skulle ha tyckt så mycket om att sitta i den här stolen och bli intervjuad av en svensk journalist på det här sättet.

Frågan är vad Trumbo hade tyckt om manuset till sin biografiska film, där åsikterna om kvaliteten går isär hos kritiker. Till exempel skriver Variety i sin recension: »Det trista manuset inspirerar sällan till mer än småskratt.« Givetvis granskas manuset till en film om en manusförfattare extra hårt, vilket kan ses som en orättvis förutsättning. Men samtidigt borde det inte ses som orimligt att manuset till en sådan film ska vara särskilt genomarbetat.

I mars har konstfilmsgiganten Terrence Malicks »Knight of Cups« Sverigepremiär. En feberdrömsk historia om en manusförfattare i Los Angeles. Filmen har en verkligt svindlande och mångbottnad blick på yrket, och rör sig i lite samma landskap som »Mulholland Drive«, med en själsligt förgörande Hollywooddekadens som fond. Temat är bråddjup existentiell introspektion i klassisk Terrence Malick-anda. Och att regissören den här gången har valt att kanalisera det genom en karaktär som är manusförfattare, säger en hel del om intresset för yrket 2016.

Utsikterna ser fortsatt goda ut för film om dem som skriver film.

»Trumbo« har svensk premiär den 12 februari.