Margit Silberstein: ”Jag mår illa när folk firar attacken”

Med hjälp av ett falskt pass hade den polsk-judiske läkaren, pedagogen och författaren Janusz Korczak kunnat fly från ghettot i Warszawa. I stället valde han att stanna som föreståndare för det barnhem han grundat 1912. När nazisterna hämtade honom och de två hundra barnen gick han med ett barn i varje hand mot tåget som skulle ta dem till koncentrationslägret Treblinka, där de avrättades i augusti 1942.  

– Han övergav inte sina barn och hans moraliska kompass darrade aldrig. Med min bok vill jag levandegöra honom, hans liv och gärning, så att även svenskar ska veta vem Janusz Korczak var, säger journalisten och författaren Margit Silberstein.  

I Hand i hand med barnen till Treblinka porträtterar hon den progressive pedagogen Janusz Korczak, vars judiska namn var Henryk Goldszmit. Hemma i Polen var han känd för sina böcker om barnuppfostran och sitt radioprogram där han besvarade lyssnarfrågor. Han är ett känt namn där än i dag.  

– Men att han var jude ”glöms” ofta bort, säger Margit Silberstein och ritar citattecken med fingrarna i luften. 

Under arbetet med boken besökte hon barnhemmet som Janusz Korczak grundade och som delvis fungerar som sådant även i dag. Nu består en del av huset också av ett forsknings- och dokumentationscentrum, kallat Korczakianum. När Margit Silberstein tillsammans med en av centrets anställda passerade en byst av grundaren kommenterade föreståndarinnan att bysten dock inte bar hans riktiga, judiska namn Henryk Goldszmit. Namnet han i dag är känd under, Janusz Korczak, var från början en pseudonym.  

– Många polacker känner till honom, men de vet inte att han var jude. Det är så den polska historieskrivningen går till, säger Margit Silberstein och skakar på huvudet.  

I Polen har det nationalkonservativa regeringspartiet Lag och rättvisa (PIS) länge drivit en målmedveten kamp för att kontrollera historien. År 2018 stiftade de en lag som gör det straffbart att anklaga polska staten för att vara (med)skyldig till Förintelsen samt att kalla de nazityska dödslägren på tyskockuperad polsk mark för polska. En falsk självbild har skapats bland polacker att den polska icke judiska befolkningen i allmänhet hjälpte judarna. Det fanns de som försökte rädda judar, men förintelseforskare har visat att ett stort antal judar dödades av sina landsmän utan att tyskarna ens var i närheten.  

– Regeringen vill framhålla det polska lidandet och självklart ska man också prata om det. Men det är korrupt att förvanska historien. Vi vet ju att antisemitismen var stark i Polen både före och efter att Hitler ockuperade landet.   

Janusz Korczaks humanistiska idéer om fred, frihet och jämlikhet och om barnets rätt till respekt var centrala i tillkomsten av den barnkonvention som FN:s generalförsamling antog 1989. Han var tidig med att ha en helhetssyn på barn och uppfostran och experimenterade bland annat med en ”kamratdomstol” där barnen utan större inblandning av vuxna skulle lösa tvister och pröva olika överträdelser, som exempelvis om någon knuffats, retats eller stulit något.  

– Det var ju som upplagt för mobbning och hämnd, men det verkade faktiskt fungera. Korczak själv var övertygad om att barnen på detta sätt skulle lära sig rättvisa och ansvar, vilket de uppenbarligen också gjorde.  

Första gången Margit Silberstein kom i kontakt med den polske barnläkarens namn var när hon på 1970-talet läste svensk-polska Auschwitzöverlevaren Zenia Larssons novellsamling Vägen hem.  

– Det hon skrev om honom och hans gärning där gick rakt in i mitt hjärta. Sedan dess har jag velat skriva om honom.  

Margit Silberstein tar en klunk kaffe, vi sitter på Thelins café vid Fridhemsplan i Stockholm. Med sin bok ville hon också skriva berättelsen om en ”god person” i ”denna mörka tid”. Janusz Korczak vägrade att bära den gula Davidsstjärnan runt armen och när nazisterna attackerade Polen tog han på sig sin polska uniform från Första världskriget för att visa att han var emot tyskarna. Han ägnade därefter all sin tid åt att samla in mat och förnödenheter åt sina barnhemsbarn i Warszawas ghetto. 

– I en tid av ökande antisemitism är det viktigt att också skildra något hoppfullt och berätta om en person som inte inordnade sig, utan tog strid för andra människor. Han var en hjälte.  

För några år sedan skildrade Margit Silberstein sin uppväxt i självbiografiska boken Förintelsens barn. Hennes föräldrar var båda judar som lyckats överleva och som sedan kom till Norrköping där de kunde skapa familj och bygga grunden för ett nytt liv. Men de var för evigt märkta av sina upplevelser.  

– Det präglade mig enormt. Precis som många andra i min situation har jag känt en enorm skuld för mina föräldrar. De bad mig aldrig om det, men jag kände starkt att det var mitt ansvar att göra dem lyckliga. 

Du skulle kompensera för allt de förlorat? 

– Precis. För deras syskon och föräldrar och andra i deras närhet som inte överlevde.  

En stor kostym att fylla för ett litet barn. 

 – Det var det. 

Den 27 januari infaller Förintelsens minnesdag. År 1945 var det den dag då sovjetiska styrkor befriade koncentrationslägret Auschwitz. Normalt brukar Margit Silberstein gå i synagogan den dagen, men i år ska hon presentera sin nya bok. Först i TV4:s Nyhetsmorgon och senare under dagen på Bok- och Poddfestivalen i Norrköping.  

– Det är viktigt med manifestationer och jag tillhör inte dem som ironiserar över politiker för att de säger vad de förväntas säga den dagen. Även det är viktigt och det har tidigare regeringar insett. 

Inte dagens regering? 

– Jo, jag tror absolut att Ulf Kristersson inser det. Men jag lider av att han inte står upp mer och markerar hårdare mot ledande sverigedemokrater när de uttalar sig antisemitiskt eller när Richard Jomshof häver ur sig något om muslimer, för det är inte bättre det.  

Hon suckar tungt och vrider sig lite på stolen. Efter många år som public service-medarbetare är hon något ovillig att uttala sig politiskt. Men sedan lägger hon till att Ulf Kristerssons reaktion på Jimmie Åkessons utspel om att ”riva moskébyggnader” till stor del handlade om hur uttalandet kunde skada den svenska NATO-ansökan och att det kunde vara farligt för vår säkerhet.  

– Jag tycker det är sorgligt att han inte kunde identifiera att det är ett vidrigt förhållningssätt gentemot muslimer. Alla uppdelningar i vad som är svenskt och inte… det är samma tragiska mekanik bakom det som bakom antisemitism.  

Efter Hamas attack på Israel den 7 oktober förra året och det pågående kriget har antisemitismen ökat, både i Sverige och internationellt. Margit Silberstein nickar när jag för det på tal. Hon tycker att det nu är värre än någonsin tidigare.  

– Hatet är så kompakt och jag mår illa när människor i vårt land firar attacken som om det vore en glädjens dag. 

Hon tittar allvarligt på mig och säger: 

– Jag tror verkligen inte på ett nytt Auschwitz. Så dyster är jag inte. Men samtidigt vet vi att det är oerhört viktigt att vi är vaksamma på de här samhällstendenserna. Demokratin behöver ständigt värnas.  

För Margit Silberstein finns det med som en delaspekt till varför hon ville skriva boken om Janusz Korczak. Det var svårt att beskriva de monstrositeter som han och de övriga i ghettot i Warszawa utsattes för. Men hon tycker det är viktigt att visa upp en person med moralisk resning.  

– Via hans livsöde kunde jag gestalta både det ofattbart grymma och det goda som finns i oss människor.

*** 

Läs även: Jonas Malmborg: "Ungas syn på pengar är helt åt helvete"

Läs även: David Batra: "Svenskar är inte rasistiska"