Marguerite Duras – rebellen från Saigon

Det är en scen i John Waters film »Polyester«. Huvudpersonen Francine träffar en man som äger en synnerligen pretentiös drive in-biograf. Den visar tre Marguerite Duras-filmer. I rad.

Duras får ofta symbolisera franskt gravallvar. Fram till sin död 1996 regisserade hon 19 filmer och skrev över 70 romaner, pjäser och filmmanus. De är laddade med stark längtan och väldiga, svallande känslor. Passionen förtär och lidelsen slutar i lidande.

Det finns de som tycker att hon bara har skrivit en roman värd namnet – försäljningssuccén »Älskaren«, från 1984 – och att hon framför allt är en författare för trånande, tungsinta tonårstjejer.

– Jag tror att det handlar om hennes fokusering på känsla snarare än intellekt, säger litteraturkritikern Jenny Aschenbrenner.

– Marguerite Duras har ingen humor. Det finns ingen ironisk distans i hennes skrivande, och ska man uppskatta henne måste man stå ut med det. Jag tror att det kan vara lättare att älska den där totalt distanslösa, pretentiösa sidan av henne när man är väldigt ung. Med åldern kommer behovet av att ta ett steg tillbaka och få överblick, men också av att kunna skratta åt saker.

Hela Marguerite Duras konstnärskap präglas av självbiografiska inslag, sprungna ur uppväxten i dåvarande Franska Indokina.

»Det var den totala orättvisan«, har hon sagt om sin barndom. Hon skrev för att göra upp räkningen.

Marguerite Duras föds 1914 i utkanterna av Saigon och växer upp under påvra förhållanden med två äldre bröder och en mor som är lärarinna. Modern är depressiv. Hennes barska framtoning och manipulativa drag gör henne illa omtyckt av kollegor och grannar. Barnen får fullständig frihet. Marguerite och hennes bror driver runt halvnakna och barfota på de leriga fälten, dödar fåglar och badar i floderna. De talar vietnamesiska som infödda och familjen betraktas med stor misstänksamhet av den vita kolonin.

När Marguerite är sju år gammal dör hennes pappa. Modern beslutar sig för att inte återvända till Frankrike. Hon när naiva drömmar om att bli rik och köper en jordlott i Kambodja. Men hon blir lurad, är okunnig om jordbruk och förstår inte att hon måste muta kolonialförvaltningens tjänstemän för att de ska tilldela henne bördig mark. Vid kanten mot Stilla havet, i ett träskland som sex månader om året ligger under vatten, försöker hon odla ris. I romanen »En fördämning mot Stilla havet« (1950) skriver Marguerite Duras om hur modern bygger en mur av mangroveträd för att hålla havet borta. Men en dag vräker vågorna in och sopar med sig allt i sin väg. Familjen är ruinerad.

Den äldste brodern Pierre röker opium, stjäl och spelar bort sina pengar. Han terroriserar sina småsyskon. Vid ett tillfälle köper han en babian som han tvingar att svälja så många mynt att den måste hasa sig fram. Ändå är han moderns favorit. När hon presenterar sina tre barn säger hon: »Det här är min äldste son, det här är min andre son, och det här är min lilla stackare.« Den lilla stackaren är Marguerite. Hon flyr från kaoset in i sina studier.

Vid 15 års ålder blir hon älskarinna åt en rik kinesisk man. Det är hennes mest välkända historia, beskriven i romanen »Älskaren« som blev genombrottet hos den breda publiken. På en färja över Mekongfloden får de syn på varandra; en elegant man i en svart limousin och en ung flicka i herrhatt och guldlaméskor. Eller var de verkligen guldfärgade? 1992, när regissören Jean-Jaqcues Annaud ska göra en film av boken, har Marguerite Duras ändrat sig. Skorna var i svart siden.

Annaud vill utgå från romanen, men Duras vill korrigera, lägga tillrätta och borra djupare i sina minnen. Deras konflikt blir alltmer utdragen, Annaud ignorerar Duras önskningar och det slutar med att hon ger ut sin manusversion i bokform, med titeln »Älskaren från norra Kina«. Till Annaud säger hon: »’Älskaren’ är en hög med skit. Det är en flygplatsroman. Jag skrev den när jag var full.«

I sitt författarskap rör sig Marguerite Duras ständigt kring samma punkter – det förgörande begäret och minnet av det förflutna. Många av hennes texter är som besvärjelser. De är tätt sammanpressade och fyllda av upprepningar.

– Jag tycker om Duras sätt att pröva sig fram genom språket, att hon med sitt språk skriver fram något som inte fanns där förut, nästan rituellt frammanar något genom orden, säger Jenny Aschenbrenner.

Själv sa Marguerite Duras att hon »överfölls av summan av allt det upplevda« när hon skrev.
»Det handlar om känslor, mycket subtila, mycket djupa och köttsliga, som är en del av en, som man kan förnimma i kroppen ett helt liv.«

Men inte alla klarar av hennes berättarröst. Louise Epstein, producent för P1:s litteraturprogram »Biblioteket«, tycker att Duras förställer sig, att texten är förljugen.
– Det är särskilt tydligt i romanen »Smärtan«. Det är hennes kyla, både när det gäller sig själv och andra, som gör att jag inte kan tro på det.

Marguerite Duras lämnar Indokina för Paris som 18-åring för att aldrig mer återvända. 1943 ger hon ut sin första roman, »Les Impudents«. Fyra år senare föder hon sonen Jean. Pappa är älskaren Dionys Mascolo, som lever i ett triangelförhållande med Marguerite och hennes man Robert Antelme. I Paris bor de i en lägenhet på Rue Saint-Benoit. Där händer allt av betydelse. Marguerite Duras och hennes vänner är aktiva kommunister. Dörren står öppen och filosofer, författare och motståndskämpar kommer och går. Marguerite bjuder på kaffe.

Man diskuterar, halvliggande, eftermiddagarna igenom.

»Marguerite var drottningen i hopen«, har författaren Claude Roy berättat. »Brutal som en get, oskuldsfull som en blomma och mjuk som en katt.«

I hemmet har hon en stående lista på saker som om de inte finns, finns ingenting. Citroner. Te. Äpplen. Hon köper dubbla uppsättningar av allt. »Har jag inte två flaskor olivolja finns det ingen«, förklarar hon. Jag måste ha en som väntar på att den första ska ta slut.«

Matematiken lyder: ett är lika med noll. Ett plus ett är lika med ett.

»Jag måste kontrollera. Det gör livet till ett inferno.«

1960 får hon sin första stora filmframgång, som manusförfattare till Alain Resnais »Hiroshima, min älskade«. I historien om en fransk skådespelerska och en japansk arkitekt som möts i Hiroshima tolv år efter bomben, finns flera typiska Duras-inslag. Kärlek som föder förtvivlan. Ett glömt förflutet som får avgörande inverkan på nuet. Fraser och namn som upprepas om och om igen.

Med den suggestiva »India Song« från 1974 skriver och regisserar hon den film som kom att bli hennes mest kända. Den berättas av röster, inte genom bilder. Handlingen utspelas på ljudspåret. »India Song« är placerad i 30-talets Calcutta, i ett svalt, doftlöst Indien. Det är mottagning hos ambassadörsfrun Ann-Marie Stretter. Vicekonsuln i Lahore, som är våldsamt förälskad, går runt och skriker ut sin smärta. Filmens musikaliska tema, ett släpigt, molligt pianostycke, återkommer om och om igen.

Några år efter »India Song« gör Marguerite Duras filmen »Son nom de Venise dans Calcutta désert« och därefter »Mannen från Atlanten«.

»Jag gör film eftersom jag inte orkar vara sysslolös. Hade jag kraften att göra ingenting skulle jag inte göra någonting«, kommenterar hon själv sitt filmskapande.

Vid 40 års ålder börjar Marguerite Duras dricka. Vin och whisky, varannan timme, varje dag. Hon drabbas av skrumplever, kräks blod. Men kroppen är seg. 1982 är hon nära att dö under en behandling. Sex år senare ligger hon i koma i flera månader, men återhämtar sig mirakulöst och återupptar sitt författarskap.

Mot slutet av sitt liv liknar hon en liten skrynklig sköldpadda med halsen nedsjunken mellan axlarna. Hon börjar tala om sig själv i tredje person och pinar omgivningen med sin grandiosa självupptagenhet. Hennes tro på kommunismen vacklar inte. »Jag ändrar mig aldrig«, säger hon med skrovlig röst i Dominique Auvrays dokumentär »Marguerite – A Reflection of Herself«. »Trots att jag vet att den aldrig kommer att bli verklighet.«

Men den politiska övertygelsen sträcker sig inte längre än att hon tror att lyckan är individuell. Allas lycka kan aldrig bli individens, en arbetares lycka är inte en annans. Samhället kan förbättra människors levnadsstandard, men inte göra dem lyckliga.

Sina sista 16 år lever Marguerite Duras tillsammans med den homosexuelle Yann Andréa. Hon är 40 år äldre än honom. Han finns vid hennes sida ända till slutet och spelar in några av hennes sista ord:

»Jag råkar vara genial. Jag är van vid det nu.«

Högaktuell Marguerite

Pjäsen »Hundarna i Prag«, baserad på romanen »Abahn, Sabana, David«, hade världspremiär på Judiska Teatern i Stockholm 13/10. Spelas t o m 16/12. På teatern arrangeras också seminarier, »Den politiska Duras«: 27/10, 10/11, 24/11, 25/11.
Fotoutställning pågår på Djurgårdsbrunn, t o m 31/10. För mer information, se www.judiskateatern.se.

Dessutom publiceras romanen »Abahn, Sabana, David« för första gången på svenska, i översättning av Katarina Frostenson (Wahlström & Widstrand). Modernista återutger fyra av hennes romaner. Duras filmer visas på Cinemateket i Stockholm. Fr o m 22/10. www.sfi.se.