Mario Vargas Llosa sprängde litteraturens ramar
Mario Vargas Llosa sökte sanningen när han förvandlade verkligheten till fantasi. En politisk intellektuell som missförstods i en ideologiskt puritan tid.
Bild: TT
Få konstnärer torde ha använt mer färg än Frank Auerbach. I lager på lager byggdes målningarna till dess ljus och form strömmade underifrån och de många abstrusa skikten sammanstrålade i begriplighet.
Metoden går igen hos Mario Vargas Llosa. Berättelsernas talrika nivåer och röster söker alltid nå så långt som möjligt åt flera olika håll samtidigt innan de fångas upp i ett igenkännbart sken. Nog låter det som produkter av naturgivna färdigheter men vägen till litteraturen var ingen spik.
Vargas Llosa föddes 1936 i Arequipa, den vita staden belägen intill tre slumrande vulkaner omgärdade av legender och offerplatser. När hans separerade föräldrar återförenas i Lima placerar fadern sonen på kadettskolan Leoncido prado emedan denne hålls med en olycklig dragning till dikter. Erfarenheterna från skolans förtryckande militarism utmynnade 1963 i debutromanen Staden och hundarna och visade vad som som skulle bli författarskapets stämjärn: fulländad prosa med outhärdlig last. De ruttna organen i Perus kropp sprider aldrig sin stank på bekostnad av sinnligheten. Det sköna förstärker våldets och maktmissbrukets vansinne.
Under vad som har kommit att kallas ”den latinamerikanska boomen” tilltog denna emulgering i Det gröna huset (1965), en uppgörelse med förödande försök att påtvinga indianflickor katolsk lära. Förutom humanistiskt patos visavi kontinentens mörker framträder den teleskopiska berättarteknik som matar ut sina fjärrseende fabuleringsstråk utan att någonsin tappa fast position, en position vars komplexitet smälter in i ämnesvalen. Särskilt utmärker sig Kriget vid världens ände (1981), vilken utspelar sig i upproret i Canudos i 1800-talets Brasilien, och Bockfesten (2000), som kretsar runt Turujillos diktatur i Dominikanska republiken. Lager-på-lager-mentaliteten återspeglas även i Vargas Llosas kosmopolitiska natur, ständigt panorerande världen i teori och praktik.
Ett korsdrag som kräver stabiliserande övertygelser om man ska förmå stå rak.
Sådana hade Vargas Llosa gott om. Tron på samhällsengagemanget som intellektuell plikt höll 1990 på att sluta på presidentposten, han lobbade i FN för narkotikalegalisering och var ordförande i PEN. Castro-anhängaren som blev politiskt liberal tecknades inte sällan som kontroversiell, på gränsen till radikal.
Nobelpriset 2010 hyllades därför inte ensidigt, pristagaren ansågs ideologisk och dessutom på fel sida, kvinnoporträtten var misogyna, bordellerna för många och de erotiskt uppsluppna skildringarna i Tant Julia och författaren (1977) och Den stygga flickans rackartyg (2006) pinsamma. Missförstånd baserade på föreställningen att roller och egenskaper ska vara tvättade i stället för tvetydiga obestämbarheter som i stilvännerna William Faulkners och Aldous Huxleys modernism respektive Kontrapunkt.
Poeten Antonio Gamoneda beskrev en gång historien som en mardröm. Genom inbillningskraften väckte Vargas Llosa den sovande fasan och förvandlade det förflutnas skräck till förundran över existensen. I hans böcker är historiens mardröm aldrig ensam premissen, perspektivens tvetydiga skiftningar mäter livsglädjens omfång och bestäms genom att verklighetens tyngd skapas av fantasins förutsättningar. Att de tre decenniernas kolumner i El País 2023 avslutades i en sista uppmaning – skrivande människor ska söka sanning – slöt på så sätt etiken.
Storheten hos Mario Vargas Llosa ryms i en doft samtidigt som den spränger ramarna för litteraturens väldighet. Lager på lager till dess allt lyser inifrån.
Mario Vargas Llosa avled i Lima den 13 april, han blev 89 år gammal.
Toppbild. Mario Vargas Llosa på besök i Stockholm 2014. Foto: TT
***
Läs även: Sven Hedin – den siste svenske hjälten
Läs även: Måste alla vuxna vara så barnsliga?
Få konstnärer torde ha använt mer färg än Frank Auerbach. I lager på lager byggdes målningarna till dess ljus och form strömmade underifrån och de många abstrusa skikten sammanstrålade i begriplighet.
Metoden går igen hos Mario Vargas Llosa. Berättelsernas talrika nivåer och röster söker alltid nå så långt som möjligt åt flera olika håll samtidigt innan de fångas upp i ett igenkännbart sken. Nog låter det som produkter av naturgivna färdigheter men vägen till litteraturen var ingen spik.
Vargas Llosa föddes 1936 i Arequipa, den vita staden belägen intill tre slumrande vulkaner omgärdade av legender och offerplatser. När hans separerade föräldrar återförenas i Lima placerar fadern sonen på kadettskolan Leoncido prado emedan denne hålls med en olycklig dragning till dikter. Erfarenheterna från skolans förtryckande militarism utmynnade 1963 i debutromanen Staden och hundarna och visade vad som som skulle bli författarskapets stämjärn: fulländad prosa med outhärdlig last. De ruttna organen i Perus kropp sprider aldrig sin stank på bekostnad av sinnligheten. Det sköna förstärker våldets och maktmissbrukets vansinne.
Under vad som har kommit att kallas ”den latinamerikanska boomen” tilltog denna emulgering i Det gröna huset (1965), en uppgörelse med förödande försök att påtvinga indianflickor katolsk lära. Förutom humanistiskt patos visavi kontinentens mörker framträder den teleskopiska berättarteknik som matar ut sina fjärrseende fabuleringsstråk utan att någonsin tappa fast position, en position vars komplexitet smälter in i ämnesvalen. Särskilt utmärker sig Kriget vid världens ände (1981), vilken utspelar sig i upproret i Canudos i 1800-talets Brasilien, och Bockfesten (2000), som kretsar runt Turujillos diktatur i Dominikanska republiken. Lager-på-lager-mentaliteten återspeglas även i Vargas Llosas kosmopolitiska natur, ständigt panorerande världen i teori och praktik.
Ett korsdrag som kräver stabiliserande övertygelser om man ska förmå stå rak.
Sådana hade Vargas Llosa gott om. Tron på samhällsengagemanget som intellektuell plikt höll 1990 på att sluta på presidentposten, han lobbade i FN för narkotikalegalisering och var ordförande i PEN. Castro-anhängaren som blev politiskt liberal tecknades inte sällan som kontroversiell, på gränsen till radikal.
Nobelpriset 2010 hyllades därför inte ensidigt, pristagaren ansågs ideologisk och dessutom på fel sida, kvinnoporträtten var misogyna, bordellerna för många och de erotiskt uppsluppna skildringarna i Tant Julia och författaren (1977) och Den stygga flickans rackartyg (2006) pinsamma. Missförstånd baserade på föreställningen att roller och egenskaper ska vara tvättade i stället för tvetydiga obestämbarheter som i stilvännerna William Faulkners och Aldous Huxleys modernism respektive Kontrapunkt.
Poeten Antonio Gamoneda beskrev en gång historien som en mardröm. Genom inbillningskraften väckte Vargas Llosa den sovande fasan och förvandlade det förflutnas skräck till förundran över existensen. I hans böcker är historiens mardröm aldrig ensam premissen, perspektivens tvetydiga skiftningar mäter livsglädjens omfång och bestäms genom att verklighetens tyngd skapas av fantasins förutsättningar. Att de tre decenniernas kolumner i El País 2023 avslutades i en sista uppmaning – skrivande människor ska söka sanning – slöt på så sätt etiken.
Storheten hos Mario Vargas Llosa ryms i en doft samtidigt som den spränger ramarna för litteraturens väldighet. Lager på lager till dess allt lyser inifrån.
Mario Vargas Llosa avled i Lima den 13 april, han blev 89 år gammal.
Toppbild. Mario Vargas Llosa på besök i Stockholm 2014. Foto: TT
***
Läs även: Sven Hedin – den siste svenske hjälten
Läs även: Måste alla vuxna vara så barnsliga?
