Martin Jonols: Svenska teatrar kastrerar klassikerna och fyller dem med politiska floskler
Teateråret som gått visar hur postkolonialism, vithet, gender och identitet malt ner Shakespeare, Tjechov och Strindberg.
Bild: Pressbild Dramaten
Ett märkligt exempel är Frans G. Bengtssons vikingaberättelse Röde Orm. Romanen, vars första del utkom 1941 var starkt inspirerad av de isländska sagornas kärva och korthuggna språk. Ett par förlag i det naziockuperade Norge och Tjeckoslovakien ville ge ut översättningar på villkor att man strök den judiske karaktären Salaman, som framställs på ett sympatiskt sätt i berättelsen. Frans G. Bengtsson vägrade, och visade fasthet under den period när Hitlertyskland var som mest segerrikt.
Bengtsson framhöll som stilideal följande rader ur Viga-Glums saga från tolvhundratalet (i översättning av Hjalmar Alving):
Glum vände nu hemåt, och det kom över honom ett anfall av skratt. Det tog honom på det sättet att han blev vit i ansiktet; och ur hans ögon kommo tårar, stora som hagelkorn. Det var ofta så med honom framdeles, när dråp var i hans tankar.
Den sammansatte och ärkekonservative Frans G. Bengtsson fick i våras sitt främsta verk förvanskat till ett politiskt korrekt spektakel på Stockholms Stadsteater i regi av Alexander Mørk-Eidem, komplett med genderbender-tema och rutinmässiga, ytliga angrepp på SD-politiker och med Magnus Uggla framförandes sin gamla slagdänga ”Kung i baren”.
Den som växt upp med Röde Orm och läst boken gång på gång kan tycka att Bengtsson förtjänar en mer skarpsinnig tolkning. Men att det blev som det blev är inte förvånande. Att avförtrolla konstnärliga mästerverk och tvångsmata dem med de för tillfället mest trendiga politiska flosklerna är numera regel snarare än undantag på svenska teatrar.
Ett annat exempel från teateråret som gått är Staffan Valdemar Holms uppsättning av Shakespeares Stormen på Dramaten i våras. Den marknadsfördes som ”en laddad uppgörelse med de koloniala baksidorna av Shakespeares sagospel”.
I en intervju i DN slog Staffan Valdemar Holm fast att Shakespeare var en dålig dramatiker och pekade på att Hamlet är misogyn och Köpmannen i Venedig antisemitisk. ”Om man tittar på Shakespeare har teatrarna försökt rädda honom för mycket”, hävdade Holm. Därför ville han förbättra Stormen genom att ”dra fram den koloniala smutsen i ljuset”. I uppsättningen förlade man pjäsens skeppsbrott till Karibien och fokuserade på kolonisation, kuvande och rasism.
Eftersom Shakespeares pjäs inte handlar om dessa teman lade Holm till egna texter, bland annat till synes ovidkommande angrepp på ”sossestyrda Stadsteatern”. Shakespeares lyriska monologer ströks och humorn tonades ner till förmån för en ”karibisk tragikomedi med vind i seglen, reggae i baslådorna och fullt medvetet effektsökeri.”
Ytterligare exempel på en moderiktig kastrering av ett dramatiskt mästerverk under 2023 var Michael Thalmeiers uppsättning av Körsbärsträdgården som också hade premiär på Dramaten i våras. Tjechovs melankoliska, bildade överklasskaraktärer fick här för den politiska tydlighetens skull uppträda i täckjacka, afghanpäls eller helt slita av sig kläderna och återge Tjechovs sparsmakade dialog med hysteriskt överspel, tidvis vrålande de subtila replikerna, ett övergrepp inspirerat av cirkus och slapstick.
Kort sagt, väl omtuggad skåpmat ur den tyska teaterslakt-traditionen, väsensfrämmande för Tjechovs komplexa tankevärld. När ofta upprepade stilgrepp återanvänds ännu en gång har man goda skäl att dra öronen åt sig. Verkligt djärva uttolkare av klassikerna uppträder sällan i flock.
Politiseringen av teaterkonsten är inte bara ett svenskt fenomen utan snarare starkt inspirerat av internationella trender. I Royal Shakespeare Companys senaste uppsättning av Stormen stuvades sagospelet om för att behandla klimatkrisen. Gudinnorna Juno, Cere och Iris döptes om till Earth, Rain och Fire.
I England och USA finns en levande debatt om politrukernas kolonisering av diktarnas domän i tidningar som The Telegraph och The New Criterion. I Sverige däremot råder en närmast masochistisk underkastelse inför politiseringen av teaterkonsten.
Det är självfallet deprimerande att gång på gång mötas av väl idisslade signalord som postkolonialism, vithet, gender och identitet i samband med Shakespeare, Tjechov, Strindberg och andra banbrytande uttolkare av livets mysterier.
Men det är värre än så. De ”metateatrala” tolkningarna ställer sig i vägen för en levande kontakt med klassiska texter.
Jag minns med värme hur min svenskalärare i förortsskolan, Sven ”Tarzan” Tännerus fick mig att ana magin i August Strindbergs självbiografiska roman Inferno. Liknande introduktioner borde alla ungdomar få, men det sker alltför sällan på svenska teaterscener.
Paradoxalt nog har den vänsterorienterade politiseringen av teaterkonsten en hel del gemensamt med den marknadsliberala kulturpolitik som under året väckt uppmärksamhet i samband med utspel från Norrköpings moderata kommunstyrelseordförande Sophia Jarl. Hon vill att kommunens kulturverksamhet ska förbättra sin finansieringsförmåga, sortera under ”tillväxt- och utvecklingskontoret” och ingå i kommunens ”tillväxtmotor”. Plakatpolitik det också.
Inför myllret av tolkningsmöjligheter och ingångar till de klassiska verken söker de politiska kommissarierna till både höger och vänster febrilt efter något de kan ha användning av i sina ideologiska projekt. Medan vänsterpolitrukerna letar efter teman som är användbara i arbetet med publikens självförbättring söker deras tvillingsjälar bland nyliberalerna redskap för ”tillväxt och utveckling”.
I grund och botten handlar allt detta om en småborgerlig nyttomoral som är dömd att stå sig slätt i mötet med konstnärliga mästerverk. Dessa låter sig nämligen inte reduceras till en politisk paroll eller slagkraftigt pressmeddelande.
Martin Jonols är dramatiker, regissör, skådespelare och författare.
***
