Mästare på undanglidning

Mot slutet av sommaren sa mina närmaste att jag borde göra slut med Frank Ocean.

Det hade gått fyra år sedan jag åkte till Göteborg för att se honom på festivalen Way Out West. Det var den spelningen som blev inställd i sista stund och där han ersattes av Looptroop Rockers från Västerås (en hiphopakt som har så lite med Frank Ocean att göra att man började undra om verkligheten förvandlat sig till en sjuk Nilecitysketch på min och alla andras bekostnad). Efter det hade han i stort sett fortsatt att vara försvunnen. Ibland dök det upp något spår på internet, men de visade sig oftast vara missledande.

Men så i somras började det plötsligt röra på sig. Hans hemsida fick upp ett bibliotekskort med en massa stämplar på. Den sista stämpeln visade juli 2016, vilket naturligtvis antydde att det skulle hända något då. Jag tror inte att jag var ensam om att gå in och kolla hans hemsida varje dag den månaden. Men inget hände.

Vi fick vänta lite till innan det kom upp en konstig svartvit livestream. Först visade den bara ett tomt rum. Sedan började Frank Ocean bygga någonting där inne. Till slut verkade fyra år av spekulationer bara leda fram till ett förvirrat Andy Warholskt filmexperiment som kunde ses på Apple Music om man köpte ett abonnemang där. Titeln var, symptomatiskt nog med tanke på hur lång väntan hade känts, »Endless«.

Medan augusti släpade sig fram och skolorna startade igen undrade jag om jag inte borde lyssna på mina närmaste. De som sa att det verkade som om Frank Ocean bara spelade på mina och alla andra beundrares känslor. Han höll oss varma med något kryptiskt meddelande då och då, men verkade han ens längre vara intresserad av att ge oss någonting mer seriöst?

Just då kom videon till »Nikes«. Om allt med »Endless« hade varit svartvitt så var den en explosion av färg. Med blommande körsbärsträd, massor av glitter, nakna män, nakna kvinnor, nakna androgyna kroppar, en hårdsminkad Frank Ocean, en brinnande Frank Ocean, bilar (alltid bilar) och – mot slutet – en chihuahua som rappade slött med nedpitchad röst. Sedan släpptes albumet »Blonde«. Och den här gången var det på riktigt. Allt var förstås förlåtet.

Det finns givetvis en anledning till att folk satt och uppdaterade sina webbläsare hela förra sommaren. Frank Oceans officiella debut »Channel Orange« gav honom omedelbar ikonstatus när det släpptes i juli 2012. Det var ett album som kunde sorteras in under r’n’b, i den genrens bästa och bredaste mening – dess Stevie Wonder-, Michael Jackson-, Prince-mening. Framför allt lät det nytt: visionärt, filmiskt och okonventionellt. Det var givet högst upp på kritikernas albumlistor när det musikåret skulle summeras.

Men förmågan att bara försvinna, att gå under radarn, verkar vara en särskild talang hos Frank Ocean. När han fick sitt första skivkontrakt med det legendariska hiphopbolaget Def Jam hette han fortfarande Lonny Breaux. Eftersom skivbolaget inte behagade slänga upp pengar till studiotid snabbt nog bekostade han sina inspelningar själv och släppte sin första mixtejp »Nostalgia, Ultra« på eget bevåg under namnet Frank Ocean. Gratis nedladdning på nätet för alla som ville. Def Jam hade ingen aning om att det var deras egen artist som plötsligt gick in bakvägen på de stora listorna. När de bad att få diskutera saken närmare med honom sa han bara att Lonny Breaux inte längre fanns, han hade bytt namn till Frank Ocean. Han visade dem pappren.

I en sällsynt intervju publicerad i New York Times erkänner han att han är avundsjuk på den franska elektroduon Daft Punk, som är megastora men samtidigt helt anonyma eftersom de konsekvent gömt sina ansikten bakom robothjälmar. Men Daft Punks hjälmar är egentligen bara en gimmick, en tonad ruta som hjälpligt skyddar dem från insyn i deras privatliv. Med Frank Ocean är det som att han faktiskt vill försvinna, inte bara från kändisskapet utan också från många av de saker som håller ihop själva privatlivet.

2013, året efter debuten, lämnade han sitt hem i Beverly Hills. Han hoppade på ett plan till London med två små väskor som enda bagage. I den ena hade han lite kläder, i den andra hårddiskarna med all musik han höll på att jobba med (»om planet skulle krascha vill jag hellre att hårddiskarna försvinner med mig än att någon ska komma och släppa en konstig postum skiva«). Under en period verkar han ha bott på olika hotell. Till slut bestämde han sig för att hyra en möblerad lägenhet som han snabbt slängde ut alla möbler ur. Han spelade in musik i olika studior, bland annat den legendariska Beatles-studion Abbey Road. Han slängde ut alla möbler ur dem också.

Blir han indragen i någonting så drar han sig ur igen: skivkontrakt, reklamkontrakt, fotograferingar ... Det finns något ständigt undflyende hos Frank Ocean. Samtidigt lyckas han på något märkligt vis vara fullständigt transparent. Ta bara det meddelande som han lade upp på sin Tumblr strax innan »Channel Orange« släpptes. En del branschfolk hade fått förhandslyssna på skivan och det hade börjat pratas om att vissa av hans låtar verkade handla om obesvarad kärlek till en man. För att förekomma vidare spekulationer berättade Ocean, mycket uppriktigt och mycket rörande, om hur han blev förälskad i en manlig vän när han var 19. Och om hur hans vän inte ville gå vidare med relationen utan lämnade honom i bilen, till slut, och gick in till sin familj. »Det var min första kärlek, den förändrade mitt liv«, skrev Frank Ocean.

Släppte »Channel Orange« och berättade om sin förälskelse i en manlig vän 2012.

Hans sätt att bearbeta vad som hänt musikaliskt var det som gjorde honom till artist, sa han senare till magasinet GQ.

–Det gjorde skillnaden mellan att någon hörde någonting jag gjort och kände: »Wow, det här känns fresh«, till att någon hörde något och började gråta, förstår du?.

Han publicerade sin sökhistorik på internet (han hade bland annat googlat: »When will I finish my fucking album?«) som en del av det magasin som släpptes i samband med »Blonde«. Det är mer transparent än de flesta av oss skulle kunna tänka sig att vara.

Och när Frank Oceans mamma talade in ett meddelande på hans telefonsvarare där hon oroat varnade honom om farorna med marijuana sparade han det och lade det som ett eget spår på »Blonde«, som en sorts transparent ready-made.

Släppte albumen »Endless«, »Blonde« och magasinet Boys don’t cry 2016.

Hos Frank Ocean verkar det inte finnas någon motsättning mellan undanglidande och öppenhet. Kanske är det tvärtom, att de hänger ihop på något sätt? Det finns en del som tyder på det. När GQ till exempel vill få honom att definiera sin sexualitet – bisexuell? – tänder han till. Varför skrev han inte i så fall det i sitt Tumblrmeddelande? För att det skulle stå i vägen för det han ville berätta:

– När du pratar om romantisk kärlek känner båda sidor i alla scenarier samma skit. När jag skapar ger jag dig mina upplevelser. Jag ger dig det jag kan känna som du kan känna. Den andra skiten kan du inte känna. Du kan inte känna en låda. Du kan inte känna en etikett. Fastna inte i den skiten. Det finns så mycket någonting i livet. Fastna inte i det som är inget.

Det här ser kanske ut som ännu ett försök att glida undan. Och det är det förstås också. Men inte, som man skulle kunna tro, för att ställa sig utanför, eller för att slippa ta ställning. Efter hatbrottet i somras på en gayklubb i Orlando, Florida – då en säkerhetsvakt dödade 49 personer – lade Frank Ocean upp ännu ett Tumblrmeddelande där han tydligt inkluderar sig själv i den grupp som är under attack: »Många hatar oss och önskar att vi inte fanns. Många är irriterade över att vi vill gifta oss eller vill kunna använda rätt toalett som alla andra.« Han berättar också en historia om när han var sex år och hörde sin pappa kalla en servitris som var transperson för »faggot« innan han drog med sig sin son ut från stället eftersom hon var »smutsig«. Han berättar att det också var den sista eftermiddagen som han träffade sin pappa.

Varför berättar då Frank Ocean det här? För att det är den skiten som är någonting, om vi ska använda hans egen terminologi. Lådor och etiketter, det är inget. Ett hem i Beverly Hills, det är inget. De saker vi äger, de är inget. De jobbtitlar vi presenterar oss med på något mingel – det är inget. Inte ens de bilar som Frank Ocean uppenbarligen älskar betyder någonting i sig själva. Inte förrän det är just den bil, just den BMW X6, där ens värld rämnar för att den människa man har insett att man älskar just har stängt dörren och gått in till sin familj.

Både öppenheten och försvinnandet leder till sist in till samma ställe. En plats som sitter någonstans djupt inne i Frank Ocean själv och som han har gjort lätt åtkomlig för alla som vill. På ett sätt är det samma metod som Tomas Tranströmer och andra mystiker använt sig av, men hos dem låter det ofta så avklarnat och stillsamt. Hos Frank Ocean leder det in i ett känslomässigt kaotiskt virrvarr av ensamhet, längtan, droger och nostalgi.

Jag har fortfarande inte bestämt om jag ska köpa biljett till Way Out West. Frank Ocean är huvudakt, så det kanske är värt ett försök. Vem vet? Han kanske faktiskt dyker upp i år.