Mats Qviberg: En tv-serie Jan Stenbeck själv hade gillat
Tölpig, charmant och strålande intelligent. SVT lyckas skildra människan Jan Stenbeck som han verkligen var, skriver Mats Qviberg om en serie den briljante affärsmannen själv hade gillat.
Bild: Niklas Maupoix / SVT / TT
När SVT annonserade att de skulle göra en TV-serie om Jan Stenbeck blev jag orolig. Tyvärr har public service en relativt dålig meritlista när det gäller kostymfilmer. Som Lovisa och Carl Michael (2005) där Carl Michael Bellman talar bred göteborgska eftersom han gestaltas av Tomas von Brömssen eller i Svensk Filmindustris film Cornelis (2010) där Hans-Erik Dyvik Husby låter som den norrman han var. En ytterligare anledning till min oro var att falla in i rollen som grinig gubbe. Det är därför med glädje jag kan konstatera att jag hade fel, och att serien mer ansluter till Lars Molins mästerverk Ivar Kreuger (1998), en historia som för övrigt hade stor betydelse för att familjen Stenbeck skulle få det inflytande som de fick.
Jan Stenbecks och min historia börjar 1983. På den tiden var jag en ung mäklare hos SEB och fick i uppdrag att sälja en stor post Sandvik-aktier. Det var ett konsortium med bland annat Carl-Eric Björkegren, vilken numera mest är känd för att han bokstavligen försvann, som gav mig uppdraget. Även Erik Penser ingick och Stenbeck hade fått en propå om att köpa men sagt nej. Jag informerade Pierre Wallenberg som sedan ringde Stenbeck men han tackade nej så det slutade med att Bengt Haak och Skanska köpte aktierna. En av svenskt näringslivs mer intressanta episoder under efterkrigstiden och apropå åldrande var jag knappt fyllda 30. Det är inte så pass sexigt som man tror att läsa årsredovisningar. Resultatet blev ändå att Stenbeck förlorade kontrollen över Sandvik och att ledde till striden med systern Margareta af Ugglas om Kinnevik. Men nog om mig.
SVT har lyckats skildra Stenbeck som den person han verkligen var. Både tölpig, charmant och strålande intelligent. Likaså har man fångat ångesten han måste ha känt i och med striderna i familjen. Brodern Hugos förtidiga död, likt svågern Bertil af Ugglas och den uppslitande striden med systrarna Elisabeth Silfverstolpe och Margaretha af Ugglas. Samtidigt fångas hans förmåga att kunna se runt hörn. När idén om mobiltelefoni egentligen bara handlade om science fiction, och att den åstadkoms av en man som fick idéer från TV-serier eller för den delen av en lampa i ett kylskåp. Allt är med, precis som hans älskade bassethundar.
Den som gillar 1970- och 80-talets estetik kommer att få sitt lystmäte. Likaså är maten ett tidstecken samt de fina bilarna. Om man är hemtam i 1980-talets Stockholm känner man också igen vissa miljöer. Men styrkan är att man inte fokuserar på axelvaddar, mat och ett stort ego. Detta är inte en orgie i klichéer utan snarare tvärt om. Stenbeck framstår som en synnerligen intelligent man, vilken var plågad över att tillhöra den dynasti som han gjorde. Bland det starkaste dialogmässigt är när striden med systrarna är uppenbar och när han själv inser att det är dags att avveckla familjens andelar i stålindustrin. Även om han fick hjälp av Skanska att fatta det beslutet.
Nackdelen med nutidshistoria är att numera vara så gammal så att jag kan säga till yngre kollegor och vänner att ”det där stämmer inte då jag vet eftersom jag var med”. Synpunkter har jag. Men på ett kvalitetsmässigt plan är serien lysande. Den norskfödde skådespelaren Jakob Oftebro som gestaltar Stenbeck tar ”metodskådespeleri” till en helt ny nivå. Han ser ut som och låter som den Jan Stenbeck som jag kände.
En ytterligare aspekt är skildringen av det Sverige som en gång var. Man kunde inte äta ute efter klockan 20.00 och en av de roligaste scenerna är att Stenbeck mutar sig till en falukorvsrätt på en restaurang. Förvisso var jag inte med om detta men jag kan verkligen tänka mig att det hände. Likaså handlar det om humorn.
När jag i en intervju sa att midnattsräden var det roligaste som hade hänt i mitt arbetsliv skällde Stenbeck ut mig. Han menade att det var att jämställa med att jag hade kört över en av hans hundar. Självklart bet jag tillbaka och ibland kunde vi nog stå och slänga käft på restaurang Eriks i Gamla stan i Stockholm. Men det hör egentligen inte hit. Ett annat roligt minne av Stenbecks galghumor var när vi hamnade i samma lokal och han ensam firade sin 50-lunch. Jag sa något i stil med ”du kan inte sitta ensam när du fyller 50” och erbjöd honom att sitta vid mitt sällskap. Jan svarade då att alla som satt vid mitt bord gick i konkurs och refererade till det som ”stupstocken”. Dråpligt men också oerhört roligt, om du frågar mig.
Det som dock är ännu roligare är att serien inte fokuserar på det man tror. Det är inte de färgglada slipsarna, axelvaddarna och det stora egot. Även om det är det man gillar med 1980-talet. Snarare bottnar serien i att man faktiskt försöker att skapa en berättelse om entreprenören Jan Hugo Stenbeck och det förtjänar han. Likt andra briljanta människor hade han sina egna demoner, men för att parafrasera historikern David Lindéns recension av SvD:s podddokumentär Dynastin är det totalt irrelevant att han söp, var en krävande pappa och stundvis glad i mat. Han kunde också vara vänfast, rolig och blixtrande intelligent. Men det som också präglade honom var en aura av ensamhet vilket bidrog till hans förtidiga död. Briljanta människor tenderar att vara självdestruktiva och Stenbeck är inget undantag.
Det är detta som gör serien så pass sevärd som den faktiskt är. Jan Stenbeck framstår som en hel människa och det är sällan man kan säga att SVT gör det på rätt sätt. Om jag ska tänka på en internationell parallell skulle det vara den engelska Forsytesagan och jag hoppas att Stenbeck också kommer att bli en klassiker.
Jag tror till och med att Jan själv skulle gillat den.
Mats Qviberg, finansman som var med när det begav sig.
Stenbeck visas på SVT Play från 7 mars.
***
Läs även: Vi lever i 80-talets dystraste dystopi
När SVT annonserade att de skulle göra en TV-serie om Jan Stenbeck blev jag orolig. Tyvärr har public service en relativt dålig meritlista när det gäller kostymfilmer. Som Lovisa och Carl Michael (2005) där Carl Michael Bellman talar bred göteborgska eftersom han gestaltas av Tomas von Brömssen eller i Svensk Filmindustris film Cornelis (2010) där Hans-Erik Dyvik Husby låter som den norrman han var. En ytterligare anledning till min oro var att falla in i rollen som grinig gubbe. Det är därför med glädje jag kan konstatera att jag hade fel, och att serien mer ansluter till Lars Molins mästerverk Ivar Kreuger (1998), en historia som för övrigt hade stor betydelse för att familjen Stenbeck skulle få det inflytande som de fick.
Jan Stenbecks och min historia börjar 1983. På den tiden var jag en ung mäklare hos SEB och fick i uppdrag att sälja en stor post Sandvik-aktier. Det var ett konsortium med bland annat Carl-Eric Björkegren, vilken numera mest är känd för att han bokstavligen försvann, som gav mig uppdraget. Även Erik Penser ingick och Stenbeck hade fått en propå om att köpa men sagt nej. Jag informerade Pierre Wallenberg som sedan ringde Stenbeck men han tackade nej så det slutade med att Bengt Haak och Skanska köpte aktierna. En av svenskt näringslivs mer intressanta episoder under efterkrigstiden och apropå åldrande var jag knappt fyllda 30. Det är inte så pass sexigt som man tror att läsa årsredovisningar. Resultatet blev ändå att Stenbeck förlorade kontrollen över Sandvik och att ledde till striden med systern Margareta af Ugglas om Kinnevik. Men nog om mig.
SVT har lyckats skildra Stenbeck som den person han verkligen var. Både tölpig, charmant och strålande intelligent. Likaså har man fångat ångesten han måste ha känt i och med striderna i familjen. Brodern Hugos förtidiga död, likt svågern Bertil af Ugglas och den uppslitande striden med systrarna Elisabeth Silfverstolpe och Margaretha af Ugglas. Samtidigt fångas hans förmåga att kunna se runt hörn. När idén om mobiltelefoni egentligen bara handlade om science fiction, och att den åstadkoms av en man som fick idéer från TV-serier eller för den delen av en lampa i ett kylskåp. Allt är med, precis som hans älskade bassethundar.
Den som gillar 1970- och 80-talets estetik kommer att få sitt lystmäte. Likaså är maten ett tidstecken samt de fina bilarna. Om man är hemtam i 1980-talets Stockholm känner man också igen vissa miljöer. Men styrkan är att man inte fokuserar på axelvaddar, mat och ett stort ego. Detta är inte en orgie i klichéer utan snarare tvärt om. Stenbeck framstår som en synnerligen intelligent man, vilken var plågad över att tillhöra den dynasti som han gjorde. Bland det starkaste dialogmässigt är när striden med systrarna är uppenbar och när han själv inser att det är dags att avveckla familjens andelar i stålindustrin. Även om han fick hjälp av Skanska att fatta det beslutet.
Nackdelen med nutidshistoria är att numera vara så gammal så att jag kan säga till yngre kollegor och vänner att ”det där stämmer inte då jag vet eftersom jag var med”. Synpunkter har jag. Men på ett kvalitetsmässigt plan är serien lysande. Den norskfödde skådespelaren Jakob Oftebro som gestaltar Stenbeck tar ”metodskådespeleri” till en helt ny nivå. Han ser ut som och låter som den Jan Stenbeck som jag kände.
En ytterligare aspekt är skildringen av det Sverige som en gång var. Man kunde inte äta ute efter klockan 20.00 och en av de roligaste scenerna är att Stenbeck mutar sig till en falukorvsrätt på en restaurang. Förvisso var jag inte med om detta men jag kan verkligen tänka mig att det hände. Likaså handlar det om humorn.
När jag i en intervju sa att midnattsräden var det roligaste som hade hänt i mitt arbetsliv skällde Stenbeck ut mig. Han menade att det var att jämställa med att jag hade kört över en av hans hundar. Självklart bet jag tillbaka och ibland kunde vi nog stå och slänga käft på restaurang Eriks i Gamla stan i Stockholm. Men det hör egentligen inte hit. Ett annat roligt minne av Stenbecks galghumor var när vi hamnade i samma lokal och han ensam firade sin 50-lunch. Jag sa något i stil med ”du kan inte sitta ensam när du fyller 50” och erbjöd honom att sitta vid mitt sällskap. Jan svarade då att alla som satt vid mitt bord gick i konkurs och refererade till det som ”stupstocken”. Dråpligt men också oerhört roligt, om du frågar mig.
Det som dock är ännu roligare är att serien inte fokuserar på det man tror. Det är inte de färgglada slipsarna, axelvaddarna och det stora egot. Även om det är det man gillar med 1980-talet. Snarare bottnar serien i att man faktiskt försöker att skapa en berättelse om entreprenören Jan Hugo Stenbeck och det förtjänar han. Likt andra briljanta människor hade han sina egna demoner, men för att parafrasera historikern David Lindéns recension av SvD:s podddokumentär Dynastin är det totalt irrelevant att han söp, var en krävande pappa och stundvis glad i mat. Han kunde också vara vänfast, rolig och blixtrande intelligent. Men det som också präglade honom var en aura av ensamhet vilket bidrog till hans förtidiga död. Briljanta människor tenderar att vara självdestruktiva och Stenbeck är inget undantag.
Det är detta som gör serien så pass sevärd som den faktiskt är. Jan Stenbeck framstår som en hel människa och det är sällan man kan säga att SVT gör det på rätt sätt. Om jag ska tänka på en internationell parallell skulle det vara den engelska Forsytesagan och jag hoppas att Stenbeck också kommer att bli en klassiker.
Jag tror till och med att Jan själv skulle gillat den.
Mats Qviberg, finansman som var med när det begav sig.
Stenbeck visas på SVT Play från 7 mars.
***
Läs även: Vi lever i 80-talets dystraste dystopi
