Med hedern i behåll
Sir Paul McCartney har sett bättre dagar. Alltsedan han begick allsångsharakiri på »Hey Jude« under OS-invigningen, och bad alla ladies och gentlemän att riktigt ta i från tårna, har den så känsliga frågan lyfts av moderna britter: Det är dags nu, att släppa The Beatles. Satsa på nytt. Cut the edge.
Fast det var inte så mycket den malplacerade sing-alongen genomförd av en överårig rocker från 60-talet som gjorde spektaklet plågsamt för ögat. Det var den där motviljan som sken igenom. Det gick inte att bortse ifrån den hur mycket han än svängde med frillan. Han ville nog inte det där egentligen.
När journalisten Jane Merrick i söndagsutgåvan av The Independent skrev att det är dags för hennes landsmän att sänka ner den där gula ubåten i vattnet en gång för alla, var det inte enbart för att rädda nationen från kulturell stagnation, utan också en medmänsklig gest: »even Sir Paul, I´m sure, must be desperate to give this up.«
Den besvärade sir Paul dyker upp i mitt huvud när jag ser dokumentärfilmen »Searching for Sugar Man«, av den svenske regissören Malik Bendjelloul. Filmen berättar den smått osannolika historien om artisten Sixto Rodriguez. Nattvandraren från Detroit som skrev så poetiska folksånger om samhällets ytterkantsmänniskor att han i slutet av sextiotalet blev erbjuden ett skivkontrakt och spåddes en strålande karriär. Debutalbumet »Cold Fact« sågs som en given listklättrare, men i stället blev det en fullkomlig flopp. Och efter ett misslyckat gig tog han livet av sig inför publik genom att sätta eld på sig själv. Så sa ryktena i alla fall.
Där kunde historien ha tagit slut. Om inte Rodriguez politiska »Cold Fact« dykt upp i Sydafrika och där kom att användas i ungas kamp mot apartheid. Snart var han den störste i landet, större än Rolling Stones. I »Searching for Sugar Man« får vi följa två sydafrikanska fans som bestämde sig för att gå på jakt efter sin framlidne hjälte – hur dog han egentligen? Fast när de till slut lyckas spåra honom till Detroit var det ingen grav de möttes av, utan en äldre man. En rivningsarbetare som en gång släppte en skiva. Rösten var bekant. Rodriguez.
Fram till 1998 hade han varit helt ovetande om sin stjärnstatus i Sydafrika. Han snuvades på royalties från skivbolagen. Gick miste om materiellt välstånd. Kändisskap. Allt det där. Fast Rodriguez låter inga bittra tårar trilla. I dokumentären är det producenterna som gråter. »Why didn´t he make it?« »Searching for Sugar Man« är ett enastående dokument över mänsklig styrka och berömmelsens makt. Visar man sig ointresserad av stjärnglans, betraktas man som konstig på ett eller annat sätt, en särling. En Rodriguez. Scenen där han vadar fram i djupsnön iklädd sin svarta rock och solbrillor är en styrkedemonstration. Musiken dånar: »Street boy. You´ve been out too long. Street boy. Ain´t you got enough sense to go home …«
Återstår att se hur folksångaren förvaltar sin nyvunna karriär. Den här gången kan världen inte ducka för kraften i hans musik. Kanske står Sixto Rodriguez en dag på scen likt sir Paul och ber publiken att ta i från tårna och vråla hans största hit: »Sugar Maaaaaan«.
Med tanke på hans långa väntan, får vi förlåta honom för det.
»Searching for Sugar Man« har premiär 24 augusti.
