Med humorn som vapen

Erasmus Dårskapens lov och Mores Utopia kräver en god eftertanke och en långsamhetens läsning. Det finns flera bottnar i dessa verk. Deras inbördes förhållande var enligt flera källor präglat av vänskap och inbördes intellektuell påverkan. Samtidigt framgår ofta att de bägge var udda i dåtidens Europa. Detta bidrog kanske till att deras två mest kända verk bägge kan karaktäriseras som allegorier. Det kan ju ha varit så, att allegorins form gjorde deras respektive samhälls- och kyrkokritik svårare att angripa. 

En ibland förbisedd aspekt på bägge dessa renässansgiganter är att de båda också bar med sig skolastiken, både som medel för intellektuell kritik, och för att lyfta fram vissa delar av den – samma förhållningssätt som kännetecknar den akademiska disputationen. 

En kortare återkoppling till Tage Danielsson kan också vara på sin plats. Han får rollen som en god – om än en sekulär – efterföljare till de klassiska humanisterna. Utan att säkert veta får vi utgå från att Tage Danielsson som var en beläst man, var väl förtrogen med både Thomas More och Erasmus av Rotterdam.

Den gemensamma poängen i samhällskritiken hos såväl Erasmus, More och Tage Danielsson kan sammanfattas i några ord: stort allvar, ironi, allegori och humor.

Erasmus av Rotterdam, som enligt några inte borde kallas "av Rotterdam", var i sann mening en europé. Hans liv präglades av resande i inre och yttre mening. De inre resorna kom i efterhand att ge honom ställning som renässanshumanismens kanske viktigaste företrädare, även om Petrarca ses som epokens startpunkt.

Erasmus breda författarskap, som spände över ett antal grundläggande livsfrågor, gjorde att han kom i opposition mot flera i omvärlden. Hans lojalt kritiska förhållningssätt till dåtidens katolicism var givetvis allt annat än okontroversiellt. 

Hans förhållande till Martin Luther kan sägas spegla Erasmus unika position i det tidiga 1500-talet, först med samstämmighet med Luther i kritiken mot den katolska överheten, därefter i opposition mot Luthers människosyn. Sannolikt var hans bekantskap med de engelska intellektuella av stor vikt för hans tänkande, särskilt givetvis Thomas More. 

Till skillnad från den senare var Erasmus – trots sitt skarpsinne och stora intellektuella inflytande – aldrig fast knuten till något universitet eller någon makthavare under någon längre tid. Att hans kunskap och skarpsinne var av stort värde må uppgiften som gavs honom tre gånger av påven – att i skrift bekämpa Martin Luther – vara ett nog så gott indicium på. 

I Erasmus Dårskapens lov, ett allegoriskt och humorfyllt verk, beskrivs dårskapen som en hyllning till en "toks" livssyn och med ett krav på enkelhet i livet. Detta går tillbaka på mycket av urkristendomen och kan ibland uppfattas som en nästan anti-intellektuell hållning.

Det enkla och innerliga fromhetslivet som ett ideal återkommer ständigt i den kristna historien. Erasmus var med stor sannolikhet präglad av den tidiga skolningen han fick vid Windesheimkongregationen.

En grundläggande insikt om Erasmus är dock att hans humanism innefattade en djup lärdom och krav på intellektuell redlighet. Att inta dårens eller till och med dumbomens position i samhällskritiken är inget unikt grepp – men kräver en noggrann läsning. Detta grepp – den förmenta dumbomens position – använde sig för övrigt Tage Danielsson av med stor skicklighet.

Det synes troligt att framför allt den andra delen av Dårskapens lov kunde uppfattas som kontroversiell och till och med "farlig", i synnerhet för en katolsk kyrka med stor makt och dominans. Måltavlor för Erasmus ironiska kritik drabbar i boken de förment lärda och bildade, vare sig de är poeter, lärare, jurister, filosofer eller teologer. Ett gemensamt otyg hos dessa, enligt Erasmus, skulle kunna kallas, med vår tids språk, ordvrängeri eller också beteckna dem som verbala värstingar. Det är intressant att Erasmus inte med namn nämner Thomas av Aquino, utan föredrar omskrivningar om denne gigant.

Kyrkokritiken i slutet av skriften, eller snarare kritiken av påven, kardinaler, prästerskap och munkar kan ses som ett separat avsnitt. Den nöjer sig inte med intellektuell kritik av språkliga finesser, obegripligheter och struntprat, den är djupare än så. En tolkning är att Erasmus var allvarligt och djupt oroad över ett stort moraliskt förfall i kyrkan, med handlingar och beteenden som var direkt mot evangeliet och apostlarna. Med ett annat uttryck: Flera utslag av mycket allvarliga brott mot Kristus och hans krav på efterföljd i det kristna livet.

Kan Erasmus synpunkter ha varit influerade även av Kristens resa?

Påvedömets förfall under en lång tid med inriktning på inte bara jordisk makt utan också på krig och våld och lösligt leverne var diametralt motsatt Erasmus egen fromhet, som bland annat innefattade pacifism. Kritiken av munkordnarna och munkarna kan mycket väl ha hämtat sin näring i hans tidiga uppfostran vid Windesheimkongregationen.

I de sista kapitlen av Dårskapens lov nyanserar han angreppet på påve, präster och munkar. Ska detta ses som en sent inslängd brasklapp?

Det är samtidigt viktigt att ha klart för sig att Erasmus var och förblev katolik hela livet. Det ironiska är att han fick motståndare både i kretsen av radikala reformatorer, och framför allt i Luther, likaväl som hos konservativt inriktade men inflytelserika katoliker.

Det är möjligt att Erasmus skulle instämma i Tage Danielssons berömda utsaga: Utan tvivel är man inte riktigt klok!

Att begripa Thomas Mores Utopia underlättas av några inledande kommentarer om More i samtidens England. Han växte upp i ett borgerligt hem, men fick i unga år också uppfostran i kyrkan hos ärkebiskopen John Morton i Lamberth Palace. Senare var han en tid hos kartusianerna i London. Under denna tid sägs han ha övervägt klosterlivet. 

Tvivelsutan har denna tid haft inflytande på vissa delar av Utopia. Hans studier i juridik och senare mycket framgångsrika position som jurist spelar en väsentlig roll för Utopias frågeställningar.

En annan linje hos More är hans starka familjeanknytning, skildrad av flera. Det som är särskilt påfallande är hans klara och framgångsrika ambition att bilda sina döttrar. Den citerade kommentaren av Mores vän Erasmus kan vara värd att återge: "In Spain and Italy there are not a few women of the highest rank that can rival any man. In England there are the More girls…"

Uppenbarligen var det bättre bevänt med kvinnans ställning i södra Europa än i norra på den tiden.

Utopia, som publicerades kring 1515, blev tidigt kommenterad av Erasmus. Den svenska översättningen från 1979 innehåller också Erasmus radanmärkningar. Boken ansågs då och långt senare som ett av renässansens viktigaste inslag i samhällskritiken. En utgångspunkt har varit att tolka och (över-)tolka Mores utopi. Det är alltid vanskligt att i efterhand lägga för mycket säkra tolkningar i Mores mun.

Den starkaste utgångspunkten för More synes ha varit den hänsynslösa plundringen av fattiga på den engelska landsbygden, speglad i fåraveln. Denna ödelade enligt Utopia stora delar av agrarsamhället och drev ut bönder och jordarbetare i fattigdom och slutligen kriminalitet. Som jurist med mycket hög position i det engelska samhället såg säkert More det framväxande eländet med upprördhet, också utifrån sin kristna livshållning. Detta har säkert en del i att både ägandeförhållanden och rättsväsendet angrips.

Det egendomslösa idealförhållandet har ofta kallats en tidig kommunism. För undertecknad framstår det anakronistiskt att kalla detta kommunism. Snarare är det monastiska livet med egendomslöshet som har varit utgångspunkten, se Mores tidigare kontakt med klosterväsendet.

Man kan fråga sig om More skulle känt sig bekväm med att se denna del av Utopia som en tidig föregångare till Sovjetkommunismen under Stalin eller Kinakommunismen under Mao?

I övrigt målas ett utopiskt samhälle upp som är ytterst välordnat. Inslag av en representativ demokrati kan anas. Kommentaren av Erasmus: "Sov på saken" kan synas vara en ytterst giltig rekommendation även för dagens politiker! 

En berättigad fråga synes dock vara om inte More snarare beskriver ett system för upplyst despoti, i Platons anda. Frågan som aldrig kan besvaras fullödigt är givetvis: "Vem upplyser despoten?"

En fundamental omständighet är att på den tiden, långt före den industriella revolutionen, var Europa och England agrarsamhällen. Den tänkta goda växelverkan mellan stad och landsbygd som beskrivs hade nog begränsade möjligheter att förverkligas (ja, även i dag!). 

Bildning har i Utopia hög status. Någon form av inträdesprov för vetenskapliga studier synes har gällt. Nu kan man ju fråga sig om den del av de vetenskapliga studierna som handlade om naturvetenskap (traditionellt sett var engelskans "Science" endast naturvetenskap!). Frågan uppkommer då hur det beskrivna utopiska samhället, med stor stabilitet för att inte säga konservatism, skulle motta naturvetenskapliga rön av mer revolutionerande art. 

Däremot har uppenbarligen Mores kvinnosyn ett fortsatt genomslag: Både män och kvinnor kommer till de (bildande) föreläsningarna. I en kort passus anger också More, att kvinnliga präster förekommer. 

Knepigare torde vara den positiva synen på eutanasi som återfinns. Det är nu inte alldeles säkert att detta speglar ett önskvärt förhållande i ett utopiskt (Moreskt) sammanhang.

Frågan om ondskans förekomst har förlagts till de andra – således "främmande makter". Mot dessa måste "heliga krig" föras, där prästernas välsignelser och helst också fredsmäklarförsök ingår. På hemmaplan finns dock en rättsskipning med stränga straff (dödsstraff) för det som vi uppfattar som moraliska brott, där snarare försoning och upprättelse vore rimligare.

Det som växer fram ur den mycket ofullständiga bilden av det utopiska samhället synes vara ett i slutändan auktoritärt och konserverande samhälle.

Tage Danielsson torde höra till den senare hälften av det svenska 1900-talets främsta "folkfilosofer". Hans förmåga att uttrycka samhällskritik med en vänlig förödande humor är svårslagen!

Hans tidigare författarskap finns samlat i Tage Danielssons paket (senaste utgåva från 1999). Hans metod var att framställa frågor med ett förment troskyldigt, ja naivt anslag.  Det mest berömda exemplet är hans Harrisburgmonolog. Den tidigare skrivningen präglades mest av en kritik av företeelser och dumhet i samtiden. Greppet kan kännas igen från Dårskapens lov.

I en samling kallad Postilla från 1965 använder han sig av den svenska statskyrkans högmässopredikan som förebild för att sekulärt kritisera vår dåvarande förträfflighet.

Ett av avsnitten har en närmast kuslig aktualitet, kallat "Krulliga utlänningars söndag". Det är inte utan vidare givet att texten ograverad skulle accepteras i dag, särskilt med tanke på den brist på humor och självironi som präglar dagens debatt. 

Texten handlar om vår syn på invandringen. Något senare kan han sägas ytterligare knyta an till Erasmus i Typer (1970) där egenskaper dras till sin spets hos olika typer. Resultatet blir en dråplig bild av orimligheter, som häcklandet av den sanne byråkraten i Albert Typ, pappersfyllerist, eller narcissismen i Ebba Typ, utseende-rubbad.

Tage Danielssons senare diktning kom att präglas av ett fördjupat allvar och glädje. Detta kom till uttryck i hans sista skrivningar: Humanifestet och Kantat till glädjens värn och ära. Båda verken har inslag av kamp för en god humanism, med drag av utopiska drömmar invävda. Hans tro på människan, trots allt, kan exemplifieras med ett citat ur kantaten till glädjens värn och ära:

…fast världens undergång är nära, så låt oss genast avbeställa den.

Givetvis finns skiljelinjer att begrunda i relation till de beskrivna humanisterna. Omvälvningarna i 1500-talets Europa kan vi beskriva med en viss historisk kunskap i bagaget. Samtidigt är vår blick fördunklad av våra egna värderingar om en förfluten tid. Det är dock viktigt att minnas att både More och Erasmus var trogna sin katolska tro.

Tage Danielsson var en för det mesta godmodig men skarp kritiker av samtidens svenska monokultur – han lämnade troligen socialdemokratin – som han känt sig befryndad med. Hela hans författarskap och livsgärning präglades av en stor människokärlek (läs humanism) och med en stark integritet, som för undertecknad ger en klar återklang av More och Erasmus.

Läs även: Sem-Sandbergs bok om Rousseau är ett mästerverk

Läs även: Därför är Hilma af Klint så fascinerande