Med Mozart i tältet

I förra veckan inleddes den svenska festivalsommaren i ett missionshus i centrala Borlänge.

Du kanske har hört om Peace & Love i samma stad? Sveriges största festival sedan något år tillbaka? Glöm den. Lägg i stället nystartade systerfestivalen Peace & Lovestrings på minnet. Två dagar av den bästa klassiska musiken, i lugn och fridfull miljö. Rihanna, Roxette och Regina Spektor i all ära, men vad har de att komma med i jämförelse med kompositörer som Johannes Brahms och Béla Bartók?

Ända sedan jag började arbeta som kulturjournalist för snart tio år sedan har den klassiska musikens framtid debatterats. Det har sagts att den varit på utdöende, att den yngre publiken sviker, att det är en stelnad konstform som inte längre kan engagera. Jag har själv varit en av de där debattörerna som ropat och varnat: Snart finns den gamla musiken inte längre kvar!

Men jag tror inte det längre. Jag tror att den klassiska musiken mår förträffligt. En sommar som denna bubblar det av spännande musikhändelser över hela landet. Fantastiska artister och makalös musik i sin absolut bästa miljö – den svenska sommarnatten.

Den klassiska musiken håller inte på att dö. Vad som däremot fattas många är en inbjudan, en introduktion som erbjuder en handfull fasta hållpunkter. Något som gör det lättare att navigera i den breda flod av klassisk musik som innefattar hundratals år av tonkonst.

Det finns lika många sätt att närma sig musik som det finns lyssnare. Det här är min personliga guide till de gamla mästarna. Den innehåller inte allt. Men den kommer förhoppningsvis att göra din musiksommar roligare.

1. Mozart (f. 1756)

Den klassiska musiken har ingen alternativscen. De största och mest välkända kompositörerna är också de bästa. Det betyder att inte ens den snobbigaste musikfantast behöver skämmas över att tillbe den tonsättare som varenda snorig åttaåring känner till.

Alla vet vem Mozart var. Underbarnet med de fantastiska melodierna. Men det gör inte hans musik urvattnad. Snarare tvärtom.

Den avancerade musiken är lätt att lägga på obduktionsbordet. Men hur gör man för att hitta hemligheten i en melodislinga som är nästan provocerande enkel?

Är du ny inom den klassiska musiken rekommenderar jag dig att börja med Wolfgang Amadeus Mozart. Lyssna på andra satsen i hans tjugonde pianokonsert och minns att det barnsligt lätta i musiken bär på något djupt gåtfullt. Musiken är så direkt, den griper varje hjärta. Ändå är det ingen som någonsin har förstått sig på personen Mozart. Han var motsägelsefull och komplex. Hans musik var allt som han själv inte kunde bli.

2. Beethoven (f. 1770)

Efter att du bekantat dig med Mozart under en tid är du redo att möta Ludwig van Beethoven.

Träffar du någon gång en professionell klassisk musiker, solist eller orkestermedlem, kommer de utan tvekan framhålla just Beethoven som den störste mästaren. Hänger du med en svår filmregissör som vill ljudlägga sin lite för pretentiösa konstfilm med musik som signalerar svårtillgänglighet, kommer hen utan tvekan att tala om Beethovens sena stråkkvartetter.

Mozart var klassicist. Han sökte harmoni och följde regler, när han bröt dem gjorde han det med en sådan finess att endast musikteoretikerna lyckas uppfatta det.

Beethoven var upprorsmannen som uppfann ett helt universum. Han var det första konstnärliga geniet och dyrkades även som ett sådant. Några takter in i hans tredje symfoni finns språnget från en musikalisk epok till en annan. En oväntad vändning i orkestern och så är den romantiska epoken inledd.

När jag lyssnar på Beethoven, på hans vidunderliga violinkonsert eller den storslagna femte pianokonserten, brukar jag tänka att ingen har hatat som han. Hans musik bär på den största skönhet, men den är ett resultat av bristen på kontakt med andra människor. Den är sprungen ur en känsla av ensamhet och isolering.

Det är ett öde som knappt går att fatta. En av världshistoriens största kompositörer börjar tidigt bli döv. Han sjunker ihop, vänder sig inåt. Till slut hör han enbart musiken i sitt huvud. Den blir det enda sättet som han kan kommunicera på. Den blir allt och han inget.

3. Schubert (f. 1797)

Samtida med Beethoven, men från en yngre generation, var Franz Schubert. Precis som Mozart och Beethoven var han verksam i Wien – den klassiska musikens huvudstad i början av 1800-talet. Beethoven var inbunden, men dyrkad. Schubert hade endast en handfull vänner, enligt sägnen var han ful, blyg och tafatt. En gång hade han sex, då fick han syfilis och dog. En sak är säker; Schubert hade det inte lätt. Några av hans största verk framfördes inte ens.

Men under sin korta karriär lyckades lärarsonen Schubert skriva musik som bar på en vidsträckt öppenhet. Efter att du fördjupat dig i Beethovens raseri och virtuositet finns det något befriande i att möta en musik som är återhållsam, men glimmande.

När jag lyssnar på Schubert är det som om jag drabbas av en mild melankoli. Världen är vacker, men förgänglig, vill musiken säga mig. Det är musik att bli sentimental till, erkänna det gråtmilda. Vissa dagar är bara ett lätt duggregn. Det är Schubert-dagar.

4. Wagner (f. 1813)

Femtio år framåt och vi har kommit till en musik som är motsatsen till allt vad Schubert stod för. Om Schuberts musik är en smekning vill den tyske tonsättaren Richard Wagners operor blåsa sönder skallen på oss.

Den klassiska musikens värld är egentligen uppdelad i två. Antingen avskyr du den bombastiske Wagner eller så har du blivit besatt av den mest högfärdige, osympatiske och dåraktige av de stora kompositörerna.

Jag har med åren utvecklats till en fullödig wagnerian. Ibland skäms jag över det. Wagner själv var verkligen en dåre på alla plan. Han var småsint, hatisk mot verkliga och påhittade fiender, han var antisemit och notoriskt otrogen. Kanske ett ännu större under att hans musik ändå var så stor? Själv var han det inte.

För musiklyssnaren är Wagner farlig även på andra sätt. Har du väl fastnat i hans musikaliska värld är det som om allting annat blir litet. Jag måste vända mig till den hårdast brölande dödsmetallen för att möta samma okuvliga styrka.

Det är av den anledningen ingen slump att konstnärer med stora egon har dragits till Wagners musik. Vems toner låter Lars von Trier världen gå under till i hans senaste film »Melancholia«? Ja, självklart är det förspelet till operan »Tristan & Isolde« av Richard Wagner.

Om Beethoven bröt ny mark och blev den förste romantikern så går Wagner mycket längre. Han uppfann i princip atonaliteten och världen var inte längre sig lik. Det nya skulle bli modernistisk musik, långt borta från den tidigare musikens harmoni och regelstyrdhet.

Och det är just i förspelet till operan »Tristan & Isolde« som det sker. Det kallas för »Tristanackordet« och var en total sönderbrytning av den tidigare harmoniska musiken. I dag märker vi knappt när det sker, men för publiken vid mitten av 1800-talet var det som om att framkalla toner ur en tryckluftsborr mitt under ett kungabröllop. De blev helt tokiga.

Ett sista tips när det gäller Richard Wagners musik. Skruva upp volymen. Lyssna så högt du vågar. Börja med något av förspelen till hans operor. Luta dig tillbaka och låt dig förföras.

5. Pärt (f. 1935)

Inom den klassiska världen råder i princip konsensus kring Mozarts, Beethovens och Schuberts storhet. Men ifall Wagner är en vattendelare så är nästa kompositör en person som nästan ingen av de mer renläriga klassiska musikälskarna fäster någon större vikt vid. Hans musik anses ofta för publiktillvänd, nästan som om den vore anpassad för en förvirrad medelklass som förtvivlat söker efter lugn och mening i en splittrad värld.

Men enligt mig är inget mer fel när vi pratar om den estniske tonsättaren Arvo Pärts musik. Han är fortfarande verksam, hans musik är enkel, den hörs i filmer, till och med i reklamfilm, men själv är han djupt allvarlig. Han är en religiös man som går sin egen väg. I Arvo Pärts musik anas den österländska musiken, den ortodoxa kyrkans körsånger och klockklanger.

Jag älskar Arvo Pärts musik. För mig är han en värdig arvtagare till de allra största. Pärt är enkel, men ärlig. Han söker enbart Gud, inget annat.

Mitt första möte med hans musik var stycket »Für Alina«. Jag tyckte mig höra något urgammalt i det sparsmakade pianostycket, en försvunnen värld, något välbekant men samtidigt avlägset. Många år senare fick jag tillfälle att träffa Arvo Pärt. Jag mötte en fåordig man, ovillig att prata om sin egen musik. Men en sak ville han ha sagt. Du måste älska varje ton för att kunna komponera, sa han. Du måste omsluta varje ton som handen kramar en solvarm sten.

Nu för tiden tänker jag på tonerna i hans musik som stenar på en strand. Långsamt har han plockat dem, vägt dem i sin hand. Mot stranden slår stilla vågor och det är alldeles tyst.

6. Bach (f. 1685)

Det finns en annan i musikhistorien som satte Gud först. Jag talar om den som alla förr eller senare faller för. Man skulle kunna säga att den västerländska musikhistorien på många sätt utgår från den här mannens penna.

Länge var han nästan bortglömd, hans söner var mer namnkunniga än han själv. Först framåt 1800-talet blev det allmänt accepterat att Johann Sebastian Bach är den klassiska musikens fundament.

Glenn Gould hette en kanadensisk pianist som både har hyllats för sin tekniska virtuositet och kritiserats för att i sina tolkningar vara alltför självcentrerad och egensinnig. Men han var ett underbarn och han älskade Bach. Han spelade Bach som han, och endast han, tyckte att Bach skulle spelas, inte som traditionen bjöd. I slutet av sitt liv levde han ensam och roade sig med att sjunga för djuren vid den närliggande bondgården. De var en värdig publik för hans musicerande, tyckte han.

Du har säkert hört Glenn Gould spela arian i Bachs Goldbergvariationer. Skurkar i filmer brukar gilla det här pianostycket, särskilt de som både är sofistikerade och ondskefulla. Efter att ha lyssnat till det i några år är jag övertygad – vackrare än så här blir det inte.

7. Mozart (f. 1756)

Men vi kan inte sluta med Bach. Han är visserligen den store kompositören, men ändå är det något som fattas.

Jag hörde en gång berättas om en klassisk dirigent som hela sitt liv hade letat efter musikens kärna. På sin dödsbädd slogs han plötsligt av att hans sökande skulle sluta där allt hade börjat. Han skulle återvända till Mozarts musik.

Det är en uppfattning som jag delar. Resan genom musikhistorien slutar där den började.

Jag tror det handlar om att Mozarts musik bara är. Det är egentligen musik utan ambition. Skönheten är inget himmelrike långt borta. Allt är nära, tätt intill. Det finns ingen mystik. Musiken är så enkel att ett barn kan förstå den och just därför har den förmågan att göra själva livet levande.