Med osviklig känsla för totalitarism

George Orwells klassiker Djurfarmen (1945) och 1984 (1949) har fått förnyad aktualitet genom Rysslands utveckling under Putins styre, det republikanska partiets kollaps i USA och de högernationalistiska partiernas framgångar i Europa. 

Det var, mot denna bakgrund, väl tajmat att D. J. Taylors andra Orwellbiografi i ordningen Orwell: The New Life gavs ut förra året. Taylors första, Orwell: The Life, utkom 2003. 

I förordet pekar Taylor, med en instucken upplysning om den niohundraprocentiga ökningen av Amazons försäljning av 1984 i samband med det amerikanska presidentvalet 2016, på de iögonfallande likheterna mellan storebrorsväldet i Oceanien och Donald Trumps person och politik. 

Taylor har gjort bruk av nytt material, huvudsakligen brev, som fördjupar bilden av 1900-talets politiskt mest inflytelserika författare. 

George Orwell (1903–1950) var en driven och komplex person, med ett självmytologiserande drag. Han behärskade konsten att visa upp en sida av sig själv i ett sammanhang, och en helt annan sida i ett annat. Det var inte mindre svårt att positionera honom politiskt. 

I ett långt brev från 1947 till en person han inte alls var bekant med beskrev den annars tillknäppte Orwell sig själv som oberoende socialist. Men han var, berättade han för journalisten Richard Usborne, samtidigt främmande för mycket i läran – han kunde bara inte se något alternativ till socialismen i en tid som fordrade politiskt ställningstagande.  

Första hustrun Eileen O'Shaughnessy fångade Orwells kluvenhet mellan konservatism av typiskt brittiskt märke och frihetlig socialism med kommentaren att budskapet i den patriotiska essän Lejonet och enhörningen (1941) kortfattat var: ”How to be a socialist while a Tory”. 

Dessutom låg det, i botten av hans inställning till England och ”engelskheten”, en djupt rotad romantik som kunde visa sig på oväntade sätt. Enligt Taylor anmärkte en nära vän: ”Oj vad George skulle ha älskat att vara en poet som dog i kriget”. 

Brottningen med det imperialistiska familjearvet (fadern var engagerad i opiumhandeln mellan det brittiska Indien och Kina) gestaltades i romanen Dagar i Burma (1934). D. J. Taylor komplicerar bilden av Orwell som en dedikerad antiimperialist. Hans kritik av den koloniala administrationen uteslöt inte sympatier för Rudyard Kiplings generation och imperiets mindre komprometterande sidor under den viktorianska eran. 

Brittiske statsvetaren Bernard Crick skrev på uppdrag av Orwells änka, Sonia Brownell, en biografi över honom (utgiven 1980) som emellertid underkändes av Brownell på grund av att Crick ifrågasatte äktheten i första-personskildringarna i Nere för räkning i Paris och London (1933).    

I det nämnda brevet till Richard Usborne ger Orwell sin version: Nästan allt hade hänt på riktigt, dock inte i den ordning händelserna har i boken. Men, tillade han ”mina böcker har i allmänhet varit mindre självbiografiska än folk har antagit”. 

Orwells främsta kvaliteter som författare fick fritt utlopp i artikel- och essäformaten. Kritiska röster har visserligen anmärkt på den förenkling och tillspetsning som bidrog till träffsäkerheten i iakttagelserna och slagkraften i argumenten. Taylor skriver emellertid: 

”Detta är att bortse från både den publik som Orwell riktade sig till och det faktum att vissa moraliska uppmaningar inte fordrar subtilitet. Liksom hos Dickens kan hans ’budskap’ reduceras till parollen ’Visa anständighet’, vilket, som han själv påpekade, antingen är en kliché eller de kanske viktigaste ord man kan säga till vem som helst om vad som helst”. 

Orwells eftermäle är politiskt omtvistat. Inslag av antisemitism (han var samtidigt en kritiker av antisemitismen i Storbritannien) och motviljan mot homosexualitet sticker i ögonen på dagens läsare. 

Det är ingen hemlighet att Orwell hade en problematisk relation till det motsatta könet, som bland annat yttrade sig i ”womanizing”, vilket har exponerats i en annan färsk biografi med fokus på äktenskapet med Eileen O'Shaughnessy. Journalisten Anna Funder utmålar i Wifedom (2023) honom som en misogyn sexist. Efter påpekande av felaktigheter har förlaget dock tvingats att be Funder att skriva om delar av boken. 

Att högern skulle inkorporera 1984 i det antikommunistiska korståget under det kalla kriget var oundvikligt, och ett av skälen till att efterkrigstidens intellektuella på vänsterkanten betraktade Orwell med misstänksamhet eller öppen fientlighet. 

I generationen därefter var, å andra sidan, den brittiska vänsterns enfant terrible Christopher Hitchens ett stort Orwellfan, och för ett par år sedan kom den feministiska aktivisten och författaren Rebecca Solnit med en uppskattande studie, Orwell´s Roses (2021), som i ett originellt grepp lyfter fram hans naturintresse och passion för trädgårdsskötsel. 

Beträffande Orwellmottagandet i Sverige, där han självfallet inte har haft samma inflytande som i det engelska språkområdet, kan man konstatera att åtskilliga referenser till 1984 har förekommit i tidningarna efter koranbränningarna och regeringspartiernas och Sverigedemokraternas utspel under 2023. 

Orwell såg den totalitära böjelsen i sin samtid som resultatet av ett långtgående politiskt, kulturellt och moraliskt förfall. D.J. Taylors välskrivna och underhållande biografi kan läsas som en påminnelse om varningarna och en bekräftelse på George Orwells aktualitet i vår egen oroliga tid. 

***

Läs även: Från samhällsviktig till prakt-narcissist

Läs även: En legendars långa farväl