Med risk för att själv vara patetisk vill jag ta The Cure i försvar

När The Cure (äntligen!) släpper ny musik efter sexton års tystnad är det med en låt som är allt en The Cure-fan kan önska: Introt är nästan orimligt långt, ljudbilden dämpad men storslagen, Robert Smits röst spröd och djup, desperat men samlad, och allt är, som vanligt – förbi och förlorat: ”Hopes and dreams are gone/The end of every song”. 

Det blåser kallt när jag väntar på bussen till Värnhemstorget med the Cures alldeles nya singel Alone i öronen: ”Broken voiced lament to call us home/This is the end of every song we sing”, och fast låten är ny och jag är gammal känner jag mig som om det var 1984.  

The Cure berättar samma berättelse om och om igen: Deras musikaliska landskap är ödsligt och ensamt, människor söker men finner icke varandra, det är nästan alltid för sent och hoppet är i princip alltid ute. 

”I’m running towards nothing/ Again and again and again…” heter det i gamla ”A Forest”. ”And the wind is blowing like it’s the end of the world”, i ”Plainsong”. ”I’ve been living so long with my pictures of you/ That I almost believe that the pictures are all I can feel” sjunger Robert Smith i ”Pictures of You”. Mer trallvänliga låtar betraktar jag som olycksfall i arbetet. 

Jag var 14 år, mitt flickrum var syrénlila med tidstypisk spegelvägg, jag var klädd i egensydda, svarta kläder och spetsiga kängor som jag köpt på Shelly’s i London, håret var klippt i tuppkam och jag kände mig ensammast i världen. I min freestyle snurrade ”Seventeen seconds” och ”Pornography”, The Cures album från 1980 och 1981. Jag hatade Svedala, småstaden, tjejerna i pastellfärgade Takanodressar och Nivea-vita läppar, killarna som spelade fotboll och lyssnade på hårdrock, lukten av Date och Fahrenheit. 

The Cure var något annat än det glättiga och lättuggade, det fåniga och lyckliga. Robert Smith var på riktigt, och trots att han var en betydligt äldre man långt borta lyckades han sätta ord på mina känslor.  

The Cures nya sång slungar mig nu, likt en musikalisk madeleinekaka, tillbaka till tonåren, och plötsligt är jag lika mycket 14 som 54 år. Lukten av Elnette hårspray, högen med böcker av Karin Boye, Birgitta Stenberg och Nils Ferlin, känslan av att inte höra hemma någonstans: Allt kommer tillbaka och är lika verkligt som busskuren där jag sitter med Robert Smits röst i öronen. 

”Människan har en oöverträffad förmåga att finna mening i ljudvågor”, skriver Patrik N Juslin, professor i musikpsykologi vid Uppsala universitet i artikeln ”Därför väcker musik känslor”, publicerad i Psykologtidningen 2015. I en lång och omständlig text redogör han för studier av musikens påverkan på olika nivåer i hjärnan. Juslin resonerar kring reflexer i hjärnstammen, det episodiska minnet och individens estetiska omdöme men landar i slutsatsen att ”det primära skälet till att musik väcker känslor är att människor vill att den ska göra det”. Musiker skapar musik för att beröra.  

Det handlar om kommunikation – om en individs drift att berätta något om något, bli hörd, kanske förstådd, och en annan individs beredvillighet att ta emot, låta sig förföras och förgöras av tonerna, texten, ett basriff, ett trumackompanjemang, en röst.  

45 år efter debuten med ”Three Imaginary Boys” (1979) där en 20-årig Smith sjöng ”Waiting for tomorrow, never comes/Deep inside the empty feeling” är han lika ensam och desillusionerad. Den nya singeln Alone är på alla upptänkliga sätt en riktig the Cure-låt och man kan ju tycka att det är sorgligt, kanske patetiskt, att en människa vandrar genom ett helt liv med känslan av att vara hemlös, ständigt sökande efter någon, något, någonstans som lindrar den vassa smärtan i bröstet.  

Med uppenbar risk för att själv vara patetisk vill jag ta The Cure i försvar. Hör det inte tonåren till att grubbla över alltings hopplöshet? Borde man inte vid bara rätta in sig i ledet, bli vuxen, vara en nöjd mellanchef och kanske fundera på en köksrenovering? Att snudda vid tanken på hopplöshet är inte bara patetiskt, utan också ett uttryck för en djup önskan om att ta sin existens på allvar, en längtan efter att hitta hem. Det är en strävan som inte har någon ålder och som aldrig tar slut. Nya generationer olyckliga pojkar och flickor hittar The Cure och vi som fann dem för många decennier sedan fortsätter att hålla Robert Smith i handen genom livets motgångar. 

Den som lyssnar på texten till Alone känner igen The Cure – men det är samtidigt tydligt att ett helt liv förflutit sedan Smith sjöng om sin inre tomhet 1979. Det är nu en åldrad man som sjunger, som ser tillbaka på sitt liv och vet att framtiden är kortare än hans historia. Det nostalgiska anslaget återfinns också i titeln på The Cures kommande album, ”Songs Of A Lost World”, som doftar Jean Améry, den franske filosofen som beskrev åldrandet i termer av främlingskap. I åldrandet blir tillvaron obegriplig, man känner inte längre igen sig, det man visste och förstod är plötsligt borta: Världen som man kände den är förlorad. 

Misären är allmängiltig, och de miserabla männen kommer alltid att utgöra en lockelse – de sätter ord på den eländiga existensen och de gör ångesten lite mer filmisk 
Eftersom Smith är bekant med tanken på att ge upp är han också bäst på att trösta när livet är som tyngst: ”Fight, fight, fight, just push it away”, sjunger han i ”Fight” (1987). Min lillebror skrev en gång, för många år sedan, ner texten till mig, med blått bläck på ett linjerat pappersark. Jag har fortfarande kvar det numera gulnade pappret, som en påminnelse om att livet alltid är värt att kämpa för. 

***

Läs även: Därför blir klassresenärer höger

Läs även: Ställs det för höga krav på den moderna mannen?