Melankolin i Amerikas marginal
Indianskildringar är en trend i USA. Tv-serien Reservation Dogs sticker ut med sin slängiga galghumor.
Det finns så många olika ingångar till det indianska Amerika, via ökendammet hos hopi- och navajofolken till det gulgröna gräshavet där siouxstammarna bor. Ödemarken är vidsträckt där ute, jag har själv nästan frusit ihjäl i en snöstorm i Black Hills, bergen som Sitting Bull kände så väl och som inte fick säljas eftersom Moder Jord inte kan ha något pris.
Nytt liv har numera gjutits i gamla språk och många fler uppger med stolthet Native American som sin identitet i folkräkningarna samtidigt som nya, fördärvliga droger hittat in i reservatsslummen och kasinoekonomin gjort perifera grupperingar penningstinna och kulturfattiga.
Ursprungsbefolkningen drevs mot undergången för att senare exotiseras och romantiseras när miljörörelsen sköt fart. Avlägsna stammar som ingen brydde sig om fick mot 1900-talets slut cancer av urangruvor, tvångsförflyttades från berg fyllda med kol och vatten eller såg sina reservat dränkas av brustna industridammar.
Det verkade aldrig ta slut; de rester av mark som fanns kvar ville konsumtionssamhället också åt. Men indianernas frågor blev även många andras. Hur vill vi leva med själen och moralen i behåll?
När jag berättar om örnen i Pierre brukar folk le lite deltagande och tänka att nu har han börjat tro på andar också. Det blir inte mindre speciellt av att Marlon Brando också dök upp och talade om Hollywoods försyndelser inför de kanske hundra indianer, som samlats för att protestera mot polisvåldet i delstaten South Dakota, där Pierre är huvudstad.
Detta hände för snart femtio år sedan. I det intilliggande oglalareservatet Pine Ridge rådde närmast inbördeskrig. Människor sköts ihjäl eller prejades av vägen. Den lilla byn Wounded Knee – symboliskt laddad efter kavalleriets massaker 1890 – hade belägrats av polis och militär i 71 dagar. Stamrådets ordförande anklagades för korruption.
På botten av konflikten låg markfrågan: vems land var detta väldiga gräs- och skogslandskap som den unga amerikanska nationen så resolut tagit från siouxfolket?
Och sedan flög örnen in över Pierre. Man ser aldrig annars örnar nära bebyggelsen, sa demonstranterna och pekade, och Marlon Brando och jag skuggade ögonen med handen och tittade uppåt. Den mäktiga fågeln cirklade över oss. Ett tecken, menade indianerna. Han är här för att stödja oss, sa de.
Den andliga dimensionen är svår att undvika vid rapporter om urbefolkningen, och det verkar nästan omöjligt att göra film – dokumentär eller fiktion – om dagens reservatsliv utan att en hjort eller rovfågel visar sig i drömskt motljus.
Ömhet och skärpa
I bioaktuella War pony, en depressiv nutidsskildring av uppväxt i en miljö påminnande om Pine Ridge, kliver en raggigt framtung buffel från prärien rakt ut på byvägen. Trendspanare kan ana en indiansk tendens: snart kommer också Martin Scorseses film Killers of the flower moon och Morrisa Maltz dito The unknown country.
Tv-serien Reservation dogs, med två säsonger på Disney+, börjar med att de fyra unga huvudpersonerna – Bear, Elora, Willie Jack och Cheese – stjäl en lastbil fylld med chipspåsar. ”Ni är de bästa tjuvarna i stan,” säger hälaren, ”fast stan är ju väldigt liten”. Den är dessutom påhittad, ligger i muskogeestammens Oklahoma och kallas Okern, men de arton avsnitten skiljer sig från flertalet indianskildringar framför allt genom sin slängigt självmedvetna och på samma gång vilset truliga stil. Det dokumentära anslaget är galghumoristiskt, skådespelarna fullständigt trovärdiga i sin tonåriga tafatthet.
Det mesta, från vårdcentralen till verandan, färgas av den melankoli som återfinns lite varstans i utkants-Amerika. Människorna, hemmen, liven är kantstötta, maten söt och fet, skolan trist, fritiden ett planlöst hängande.
På ett överväldigande smart sätt fyller tv-seriens skapare Sterlin Harjo och Taika Waititi ändå sina berättelser med ömhet, skärpa och suggestion. Platsen formar människorna. En av flera pregnanta sidokaraktärer är Eloras farbror Brownie, som isolerat sig i skogen och ser ut som en pårökt blandning av Göran Greider och Neil Young. Polismannen Big har flätor och rör sig illusionsfritt genom vardagen med revolverbältet lågt hängande på de magra höfterna.
Flera världar samsas i en; musiken flyter mellan country och hiphop, här finns referenser såväl till slaget vid Little Bighorn som till Quentin Tarantinos Reservoir dogs.
Oklahomaterritoriet var överblivet land, som de nybyggare som sprang snabbast kunde muta in och som fem indianstammar från sydöstra USA föstes till med tvång under president Andrew Jackson. Woody Guthrie och John Steinbeck beskrev torkan och fattigdomen här, the dust bowl, med Kalifornien som enda utväg. Dit vill tv-seriens ungdomar också, bort, vartsomhelst.
Om amerikaner alltid varit på väg har ursprungsamerikanerna annars oftast sagt sig vilja stanna hos sina rötter. De har flyttat tillräckligt, eller förflyttats så många gånger att deras överlevnad förutsätter en fast adress. De traditionalistiska hopierna i Arizona anser att de befinner sig vid jordens mittpunkt och därför måste bo kvar för att hålla världsalltet i balans.
Samtidigt lever många indianer, precis som de unga i tv-serien Reservation dogs, mer amerikanskt än vad en del svenska förortsungdomar lever svenskt. Majoriteten har rest till städerna. De drygt 300 reservaten runtom i USA representerar den kluvenhet som fortfarande löper genom landets historia, där skuld och dåligt samvete förenas med ett federalt omhändertagande som kan påminna om den svenska socialtjänstens.
Utfallet skiftar starkt; där jag blir upplyft av den kulturella energin i sydväst blir jag beklämd när jag kör genom sorgsna kåkstäder i norr. Jag spanar utan framgång mot skyn för att se om örnen hänger kvar på vindarna.
***
